I svensk fotboll handlar drömmarna om att bli modern – frågan är bara varför och för vem?
Medan världen faller i bitar, supportrars rättssäkerhet sätts i fara och arenor växer fram.
Dags att fråga, om igen:
Vad är framgång, egentligen?
Oktoberhöst, hög och klar luft. Tid för eftertanke och kontemplation.
Jo, säkert.
Veckan som gick sprängde sig in i medvetandet med så många intryck och frågor att det kändes som att stå framför en mental kulsprutepatrull.
Det var stockholmsderby, Malmö FF-målvaktsskandal, målporr i Champions League, en konkret huliganlag, ett sirapsmjukt Tottenham, nyvaken guldstrid i allsvenskan – och jag förstod inte hälften.
Jag förstod inte pedagogiken när Hammarbys fans slöt upp bakom banderoller om individens ansvar, och sedan såg någon tända eld på läktaren. Jag förstod inte hur jag ska förhålla mig till att Manchester United, världens bästa klubb 2008, är värderad till tio miljarder men belånat så det sjunger om det, samtidigt som den sponsras av ett amerikanskt försäkringsbolag som på tre dagar gick från att vara värd en biljon dollar till nästan ingenting.
Ska vi få ihop det här, finanskrisen och fotbollen, i en fråga så är det den här:
Vad är framgång?
I den ekonomiska världen är framgång en dröm om evig Tillväxt, en sjuk spekulation i drömmar.
I vår fotboll, den svenska elitfotbollen, handlar drömmarna om att bli Modern. Ett tiotal svenska klubbar står och varvar upp motorerna i väntan på att, efter 20 år med professionella spelare, gå in i den professionella eran fullt ut.
Med nya arenor, med nya finanser, förmodligen med helt nya regler.
En enkel fråga: varför?
Ända sedan jag började resa runt som handelsresande i fotboll har jag sett de där supporterprotesterna mot det som är på väg att hända.
Jag har sett banderollerna och skyltarna i München, Rom, Marseille: ”Mot den modeVarna fotbollen”. Ganska ofta känns det som att ganska många vill protestera mot allt som innebär förändring, även om det bara är att ordna rinnande vatten på damtoa.
Men det har aldrig varit viktigare än nu för klubbarna att formulera vad de verkligen, verkligen tycker att de är till för. Vad är deras mål, utöver att ”slåss om SM-guld och regelbundet spela i internationellt” eller utöver att ”ha Sveriges bästa verksamhet vad gäller sponsring och publikverksamhet”.
Om marknaden vill tillväxt så är Champions League den heliga graalen för svenska toppklubbar. Det är för att hävda oss där som vi behöver arenorna, bolagiseringen, lägre skattetryck, allt det där.
Och jag vill gärna fråga ”varför”.
Vad ska pengarna gå till?
Vilka delar i fotbollen, i klubbarnas identitet, är egentligen beroende av att komma ut i Champions League, få in ett gäng miljoner, spela två matcher oavgjort och skrällvinna mot ett redan slutspelsklart Werder Bremen i sista gruppmatchen?
Jo, pengarna rullar in då. På samma sätt med arenorna, de tillåter en proffsigare verksamhet och kommer att bli drivkrafter i bättre organisationer än de som finns nu (och Jesus, det behövs).
Men vad ska man ha pengarna till?
Tydlig identitet och ansvarskänsla
När jag var fattig student tog jag en gång en kvällskurs i ”estetikens idéhistoria”. En kurskamrat som arbetat mycket i Asien berättade om hur det fanns japanska storföretag som hade en – ofta äldre – man i ledningen vars enda uppgift var att värdera alla beslut som togs utifrån perspektivet ”vad betyder det om hundra år”.
Lite är det väl det jag är ute efter. Svensk fotboll är inte engelsk, inte än. Vi har fortfarande ett formuleringsutrymme och en tolkningsdebatt kvar att ta, det är fortfarande möjligt att påverka vilka vägar som väljs – eller vad vi ska ha våra klubbar till om hundra år.
Rätt snart kommer klubbar att ha ägare i stället för ordföranden, klubbar kan säljas vidare och få dåliga ägare eller bra ägare, egoistiska eller humanistiska. Det enda vaccinet mot det är en extremt tydlig identitet och ansvarskänsla.
Står inför ett enormt projekt
Vilken klubb ska Malmö FF vara 2043? Vilken klubb ska AIK vara? IFK Göteborg? Mer än ”klubbar som slåss om SM-guld och regelbundet spelar internationellt”?
Det är klart att det diskuteras redan, att klubbar har formulerade visioner om sig själva och sin plats i samhället – men det är en debatt som borde synas och höras mer, eftersom den är viktigare än allt annat.
Svensk fotboll står inför ett enormt projekt de närmaste tio åren. Enormt. Dess ledare kommer alldeles snart att ha större möjligheter än några svenska klubbledare i historien, de kommer att vara som artonåringar med nyprintade körkort och fabriksfärska porschar i handen.
De arbetar hårt för att lära sig köra.
Frågan är bara vart. Och för vem.