Gänget som stänger

Månsson: Det finns flera förlorare – 1) läsarna 2) spelarna 3) landslaget

ottawa. Det finns två typer av problem.

En sort som du inte rår för, och som du måste hantera, och en sort som du skapar själv.

Landslagets mediehantering hamnar dessvärre i den andra kategorin.

Det här är ingen vanlig krönika.

Journalisters arbetsvillkor ute på fältet brukar visserligen skapa diskussioner, men då som branschsnack som ska hanteras som just det.

Vi rapporterar om händelser, inte om oss själva.

Vi skriver för läsarna, inte för oss själva.

Det kan vara värt att påminna sig om ibland, för jag är medveten om att vi journalister ibland sätter oss själva i fokus (och emellanåt kanske överskattar vikten av det man gör: allt är inte på liv och död, framförallt inte i sportens värld.)

Bortdribblad på flygplatsen

När vi här på tidningen började diskutera upplägget om att rapportera om det öppna U21-herrlandslaget och det slutna damlandslaget var jag en aning tveksam. Visst kan man enkelt konstatera att det är stora skillnader, men var det inte en nyhet som hellre passade i branschmedia än i en rikstäckande tidning?

Efter att ha blivit bortdribblad på Ottawas flygplats ändrade jag mig, för plötsligt kändes det motiverat att rapportera om landslagets förhållningssätt till medierna – särskilt när vi nu ställde det i kontrast till U21-gänget som bjudit på allt och lite till under sin korta tid på EM i Tjeckien.

Jag ska inte breda ut mig i långa detaljförklaringar om vad som egentligen hände där på flygplatsen, men samtliga journalister, svenska, tyska och Fifas egna, blev utan ett enda ord. Landslaget gjorde sig oanträffbara och tog bakvägen istället. Hur landslaget reser har jag förstås inga synpunkter på – och jag kräver inga superlånga intervjuer varje dag – men hela den här katt och råtta-leken känns ovärdig för alla inblandade.

Att sms inte kommit fram, att samtal aldrig har ringts, att information har getts ut fastän ingen känner till den. Och så vidare. Nu kunde ju i och för sig historien varit slut där, att rädda upp en sån här situation gör man i en handvändning.

Förlorare: Läsarna

”Förlåt, vi gjorde fel, vi ändrar oss i framtiden” – och så hade vi kört på som om inget hade hänt.

Men nu hävdar alltså presschefen Rebecca Hedin att ingen svensk journalist har bett om en enskild intervju före eller under VM i Kanada. Det är ett absurt påstående. Naturligtvis har tidningarna och tv-kanalerna bett om enskilda intervjuer med spelare och ledare – det är vanligtvis så journalistik fungerar.

Läser du fortfarande?

Är det fortfarande intressant om journalisters arbetsvillkor?

Bra, då går vi bort från oss.

De som förlorar mest på det här är I) läsarna II) spelarna och III) landslaget.

Den första punkten är ganska självklar, med liten access blir rapporteringen fragmentarisk och ensidig. Den andra är kanske inte lika uppenbar, men när spelarna ska svara på frågor från tio journalister samtidigt finns risken att citat huggs och plockas ur sitt sammanhang, att journalistiken blir vinklad och missvisande.

Intresset minskar

Ett starkt uttalande får stå för sig självt utan möjlighet till nyansering. Ett skämt kan missuppfattas, en intressant historia bryts av helt andra frågor. Effekten blir att många blir försiktiga och börjar parera frågor istället för att svara genuint.

Den tredje punkten, att landslaget, och damfotbollen i stort, missgynnas är också självklar. Med mindre och sämre rapportering minskar intresset.

Det som är extra synd med den här inställningen är att det finns gott om profiler i det här landslaget. Världsvana, verbala och humoristiska personer som Caroline Seger, Therese Sjögran, Kosovare Asllani och Lotta Schelin förtjänar bättre än så här, de förtjänar ett vuxet, pragmatiskt förhållningssätt och inte ett millimeterregelverk.

Slutsatsen är lika enkel som given.

En öppnare inställning hade förmodligen inte påverkat det sportsliga åt något håll.

Däremot hade det gett en rad positiva effekter, och faktiskt inte en enda negativ.

TRE EXEMPEL PÅ VM-DAMERNAS OTILLGÄNGLIGHET

• Landslaget dribblar bort journalisterna på Ottawas flygplats. Tar bakvägen ut istället för att möta medierna, bland annat Fifas egna reportrar. Landslaget hävdar senare att allt är ett missförstånd.

• Charlotte Rohlin får näsblod på en träning. Hon får ont i en tand, berättar landslagsläktaren. Rohlin stoppas från att svara på samtliga frågor.

• Få spelare ger intervjuer dagarna före premiären. De som ger det är övervägande bänkspelare som intervjuas av tio-femton journalister på samma gång.