Bank: Fega Djurgården tog mod och skrämde spöket

Simon Bank: När jag ser Gais så tänker jag på Sveriges landslag

Gais plågar Djurgården, det är lätt att förstå varför.

Grönsvart gör inte allt rätt, men de gör väldigt få fel.

Och Djurgården själva är inte så annorlunda som de borde.

Följ ämnen

Sedan Gais gick upp i allsvenskan igen har de inte förlorat mot Djurgården. Fyra matcher utan förlust. Inget annat allsvenskt lag har klarat det mot blåränderna.

Varför?

För att det är så här Gais är under Roland Nilsson. Och för att det är så här allsvensk fotboll är just nu.

I går satt jag i helveteshettan på Ullevi och alternerade mellan att woka grönsaker med ansiktet och att se en match till jag sett förut.

Gais – allsvenskans Lagerbäcklag

Så här är det: Gais är ett lackmustest för lagen med spelförarambitioner. Gais tar inga risker, de ligger där i sitt 4–2–3–1 och simmar aldrig ut på det djupa. Och ibland gör de perfekta mål, som Fredrik Lundgrens 1–0 på ett fenomenalt Nicklassoninlägg.

– Det blir inte roligt, sa Markus Johannesson efteråt.

Det blir det visst. Varje gång jag ser Gais lugga poäng av bättre lag så tänker jag på Sveriges landslag. De har en i grunden bra målvakt, en bra mittback i Ekunde, en av seriens bästa balansspelare i Ikpe Ekong, två ojämna yttrar och ett helt lag som sliter skiten ur sig. Det räcker långt i den här serien. Om de haft en Johan Elmander på topp hade de vunnit SM-guld, med ett bollinnehav på 38 procent.

Djurgården klarade inte att göra 2–0 och tvinga Gais att öppna sig. De har inte klarat det på två år, det är klart att man inte har roligt då.

Under Siggi Jónsson har Dif blivit lite mer likt Gais; de spelar också en ganska riskfri fotboll men vill mer med sin offensiv och har andra, skickligare och snabbare spelartyper.

De har straffat många lag med sin ordnade defensiv och sina snabba, skickligt genomförda kontringar. Jag har gillat att se det. Men i går var de storebror, storlag och storklubb – och de fick allt i nacken.

Jones Kusi-Asare var inte med, Andrej Komac satt på bänken, Johan Arneng var osynlig, kantspelarna tryckte in i planen och fick aldrig bollen.

Det blev inget av kvickheten.

Gais gjorde det centrala mittfältet trångt som framför spegeln hos familjen Ranelid. De styrde uppspelen ut mot ytterbackar som inte kan (Ottesen) eller inte vågar (Stoltz) göra något kreativt med den.

De sökte i mitten – det var för trångt. De sökte på kanten – där fanns ingen. Till slut, som tredje alternativ, slog Dif-backarna den långa bollen bakom Gais backlinje – och då fanns där ingen yta kvar.

Mikael Dahlberg slet och försökte, men allt han kunde kunde Ekunde – och Dif fick aldrig till någon riktig press.

Efter paus tog Siggi Jónsson av sig sin mörka kavaj. Vit skjorta var mer funktionellt, eftersom det – ni kan lita på mig – var 800 grader.

Spelet följde efter.

De långa bollarna kom tidigare, längre. Gais fick börja spela lite felvänt, Djurgården tryckte upp mittfältet och jagade på andrabollar.

Jag frågade, och Jónsson svarade att det var så han sagt att de skulle spelat i första halvlek också. Jag förstår att han var arg på spelarna i så fall, för de följde inte den planen alls.

Djurgården förtjänade kvitteringen

De spelade långsam, dum fotboll före paus. Rak, enkel, smart fotboll efter.

I stället blev Gais dumt, Jonas Lundéns kapning i eget straffområde var lika illa som Dime Jankulovskis självmål i Halmstad senast. Roland Nilssons förbannelse: Hans system kan fungera felfritt, men det är spelare som spelar matcher och alla av dem heter inte Paolo Maldini.

Men Djurgården förtjänade sin kvittering.

De var värda att få med sig 1–1, och ett lag som vänt underlägen till poäng sju gånger i år har moral nog för att vara topplag säsongen ut.

För att vara det räcker det med att vara ett tryggt, starkt lag som gör väldigt få fel. För att vinna guld krävs det en dimension till.

Det är möjligt att den går att plocka fram, men i går satt Mattias Jonson på bänken. För att bara nämna en sak som hade kunnat skilja Djurgårdens IF från Gais.

Följ ämnen i artikeln