Elfsborg blev Halvsborg
Hur mycket kan man få ut av 0–0 mellan ett trött lag och ett krislag?
Om de trötta kan spela och krislaget klarar sig:
Rätt mycket.
Sista tisdagen i mars hölls allsvensk upptaktsträff på Berns i Stockholm. Samtliga tränare skickades upp på en scen, bland annat skulle de svara på den raka frågan ”vilka vinner SM-guld?”.
AIK.s nykomling Mikael Stahre svarade rakast av alla:
– Elfsborg joggar hem det.
Sju veckor och tio allsvenska omgångar senare står samme Stahre och flinar i en korridor under Råsundas västra läktare.
– Bra, va? undrar han.
Och det var det ju.
AIK har just spelat 0–0 mot Elfsborg, varit klart närmast att vinna, och Stahre har kallat det ”ett steg i rätt riktning i vårt offensiva spel”. Men de har inte varit det energiska, bollvinnande, frustande AIK som gjort ett par väldigt bra halvlekar i årets allsvenska, så jag måste fråga deras tränare vad han menar.
– Menade du att ni klarade att spela ordentligt, ordnat anfallsspel för första gången?
Det menade han.
Elfsborg fick försöka hänga med
I en match som inte var särskilt mycket till match måste man titta på förutsättningarna för att vara rättvis.
Ta Elfsborg. När alla utnämnde dem till guldfavoriter så var det för att boråsarna har Sveriges överlägset bästa mittfältsuppsättning. Nu är Anders Svensson, Martin Ericsson, Daniel Mobaeck och Jari Ilola skadade, och igår gick Stefan Ishizaki sönder efter två minuter.
Det gick inte längre att kräva att de skulle spela Elfsborgs-fotboll. Det gick knappt att kräva att de skulle spela fotboll över huvud taget.
Magnus Haglund valde att flytta upp den titaniske Teddy Lucic bredvid Helgi Danielsson på det defensiva mittfältet. Lucic är ett monument, Danielsson en underskattad bollspelare – men ingen av dem brukar spela fotbollstennis med Leo Messi.
Elfsborg blev alltså Halvsborg, duktigt defensivt men utan passningsspel. Tidigare har de haft en ensam center, och kompenserat det med maniskt överlappande ytterbackar och innermittfältare som dyker in i straffområdet. Nu har de inga innermittfältare, och ytterbackarna kunde inte göra mycket mer än att bli kvar tjugo meter längre ner än normalt.
– Det är såna här matcher som Anders kan lösa upp med sitt passningsspel, sa Johan Karlsson.
Nu fick Elfsborg bara försöka hänga med så gott det gick.
Och det gick ju, till slut.
AIK hade två-tre riktigt öppna lägen, men missade dem. Martin Mutumba och Gabriel Özkan visade upp sitt telepatiska samförstånd, Bojan Djordjics vänsterfot hittade fina ytor före paus och AIK åstadkom lite tryck på ett par hörnor.
Orkade inte spela galen pressfotboll
Men om de var nöjda med någonting så var det med känslan av att ha kunnat spela långsam anfallsfotboll. AIK :s bästa stunder i år har baserats på aggressiv defensiv, på att vinna boll högt och pressa sig till målchanser, med ett och annat óbolskt genidrag som bonus.
I går spelade de match tre dagar efter ett krävande derby, de orkade inte spela galen pressfotboll och Iván Óbolo låstes i det stora hela in av Elfsborgs defensiva fyrkant.
Ändå hade AIK ett anfallsspel.
Inte briljant, inte blixtrande, men det fanns där. De hittade trianglar och inlägg, de låg kvar på offensiv planhalva långa perioder – och de kunde vila med bollen.
Eftersom fansen dessutom kunde jubla åt Trelleborgsmål och sjunga elaka sånger om Djurgården så var de rätt nöjda, trots 0–0.
Och det var tränarna också.
AIK är nöjt med att hänga med i toppen
Vore jag konsumentreporter hade jag tryckt upp dem mot väggen och skrikit om bristande underhållning, men nu kan vi spara det. Det finns matcher som är vändpunkter och definitionsmoment, och så finns det matcher som är mellanpartier och tecken. Det här var den andra sortens match. Ett andante calmo mitt i stora seriesymfonin.
Elfsborg försöker göra sitt jobb och samla lite poäng, medan de väntar på att få tillbaka spelarna som gör dem till ett lag med en annan kvalitetsnivå än, låt säga, AIK.
AIK, å sin sida, är nöjt med att hänga med i toppen. Efter uppehållet är spelprogrammet glesare, och det kommer att vara en enorm fördel för deras kraftkrävande energi-fotboll.
När allt kom omkring så var alltså alla glada igår.
De hade inte förlorat, de hade inte gjort bort sig, de hade gått ut i en soldränkt sommarkväll i Solna, de hade spelat.
Och de hade nöjt sett hösten rycka en liten bit närmare, allihop.