ETT LAG I SPILLROR
Bank: Det finns ingen anledning att bli rädd för halvdana Danmark
Sverige gör inga mål, sackar i tabellen och är genuint illa ute.
Å andra sidan:
Sverige står mot ett lag som sminkat över fem års brister med tre galna turminuter.
Danmark skräms inte längre.
Jag vet inte vem, men någon har stulit färgerna från Stockholm.
Efter en vecka mitt i en italiensk palett kommer man hem och landar i en fuktig gouachemålning. Inga färger, knappt några konturer, och vill man ha färg och kontur får man hitta på dem själv.
Landslaget gör sitt till.
De stängde ute världen från träningen i går, men enligt sensationella uppgifter ska de ha ”tränat lite blandat anfalls- och försvarsspel”. Det är ju bra.
Anfalls- och försvarsspel är viktiga bitar i modern fotboll.
Tydligen ägnade de mycket tid åt att nöta uppspel, det är de enkla sakerna som säger mycket om hur man vill närma sig en match. Försiktigt eller modigt, högt eller lågt.
Lars Lagerbäck talade artigt och varmt om Morten Olsen igår, Olsen har hyllat Lagerbäcks utveckling bort från ”50-50-spelare” – tvåvägsspelare – och mot att ge utrymme åt mer offensivt balanserade, kreativa spelare.
Jag hatar naiva offensivfilosofier mer än böldpest, och jag kan läsa en tabell tillräckligt bra för att se att Sveriges VM-hopp överlever 0–0 eller 1–1 på lördag – men när konturerna stelnar framåt avspark, då vill jag se ett Sverige som bestämmer över matchen med sin offensiv.
Det finns mängder av anledningar att välja den vägen.
Vi kan väl nöja oss med tre ur högen.
Ge Zlatan chansen
För det första handlar det, jag upprepar det, om att ge Zlatan Ibrahimovic chansen att vara den världsspelare han är när han a) får bollen på fötterna, och b) har spelare som löper fram alternativ åt honom. Sverige behöver utveckla det spelet, inte enbart för Danmarks-matchen utan för att bli ett vassare lag.
För det andra behöver den här kvalkampanjen få lite bränsle nu, Lagerbäcks lag har aldrig inlett ett kval med så här dålig utdelning.
För det tredje?
För det tredje finns det ingen anledning att vara rädd för det halvdana hopplock som Danmark blivit, och som Danmark har varit mest hela tiden de senaste fem-sex åren.
Få lag går oberörda genom en sån kris
Morten Olsen kunde inte få större skadeproblem ens om han stoppade ner hela sin trupp i en säck, doppade den i senap, gav den till Nikolaj Valujev, pekade och sa ”food”.
Inte många lag, ens bland de stora i världen, går oberörda genom den sortens skadekriser.
Och Danmark är, i juni 2009, inte i närheten av att vara de stora i världen.
Det har gått sju år sedan Jonaldo Tomasson och Rommedahl sänkte världsmästar-Frankrike i VM. De spelade världsfotboll då, de kunde anfalla på så många olika sätt, de spelade med självförtroende och jag höll dem för ett av den turneringens bästa lag.
Sedan dess har det gått sju år.
Sedan dess har Danmark slagit ett (1) lag av hög klass – topp-femton i Europa – i en tävlingsmatch. Vinsten kom mot Portugal i höstas, efter att de lyckades få in två totalt osannolika mål på stopptid.
Den vinsten vände mycket för Danmark och Olsen. Kritiken tystnade inte, men den mojnade. Två freak-mål sminkade över det faktum att Danmark är fast i väntrummet efter en gyllene 02-generation och nästa stora, danska generation.
Haltande gång, ömtåligt självförtroende
Danska ligan är totalt överlägsen allsvenskan, det finns kritiserade men konkreta talangakademier i Midtjylland och Köpenhamn, jag är förälskad i Simon Kjær, men... landslaget kommer till Råsunda med haltande gång och ömtåligt självförtroende.
Det är klart att de kan vinna ändå, att de inte är bra betyder inte att de är dåliga, och jag kommer aldrig att döma ut ett lag som har en så lurig, klok och svår spelare som Thomas Kahlenberg. Eller, för den delen, en så osäkrad jättebaby som Bendtner.
Men när Lars Lagerbäck säger att det egentligen inte finns något som gör Danmark till ett sämre lag i dag än för fem-sex år sen så vet han att det inte stämmer.
Danmark är inte längre vad de varit, och Danmark är inte ännu vad de kommer att bli.
Och det är klart att Sverige ska utnyttja det.
Det är klart att Sverige ska kliva in med den sorts offensiva självförtroende – framför allt gäller det i kantspelet – som ett lag får när de vet att de är bättre än sin motståndare.
Danmark skräms inte. Det finns ingen anledning att vara rädda för dem.