BANK: Inte vad jag hoppats – men fint
NICE. Zlatan tog av sig kaptensbindeln, Isaksson sjönk ihop, Källström satte händerna i sidan och Erik Hamrén applåderade läktarna efter allt.
De andra gick vidare.
För Sverige återstår att gå vidare.
Det var kanske inte vad jag förväntat mig eller hoppats på, men det var fint ändå.
Om de nu skulle åka ut så tänkte de i alla fall göra det på sitt sätt. På Erik Hamréns sätt.
Belgien hade stått med handen på hjärtat och sjungit den där nationalsången för kungen, lagen och friheten, men när Sverige klev in till det där som vi målat upp som den allra sista matchen i en epok så hade de både en kung, ett lag och en hel del frihet.
Det var ett kompakt, men inte överdrivet lågt försvarsspel. Ingen väntan på kontringslägen. Victor Nilsson Lindelöf trampade Eden Hazard på foten efter en halvminut, Sverige klev upp med fyra spelare när de fick chansen, och äntligen, äntligen fanns Zlatan Ibrahimovic allra längst fram.
Jag vet inte om Erik Hamrén hade bestämt sig för att byta lägen med Belgien, men det var så det blev.
Belgien fick spela fram på kanterna, de promenerade upp med sina små sensuella superfötter på rad, med ett mittfält som tillät sig vara glest eftersom de inte räknade med att tappa bollen.
Sardisk turbo
Sverige hade inte den lyxen, och tog sig den inte heller.
Albin Ekdal satte sardisk furbo mot De Bruynes turbo och vikarierade som vänsterback när det behödes. Sebastian Larsson tog trettiometerslöpningar hem när det krävdes. Marcus Berg? Millimeterexakt i allt som var arbete. Granqvist? Majestätisk. Isaksson? Isaksson. Victor Nilsson Lindelöf? I wanna give him a man hug.
Om Marcus Berg hade lyckats trycka sitt tidiga avslut förbi Courtois, eller om Zlatan Ibrahimovic fått göra det där målet han faktiskt gjorde… ja, då hade allt förändrats – utom intrycket att det här var ett lag att tycka väldigt mycket om.
De var smarta, de var solidariska, de var svettiga, fan vet om de inte till och med var lite snygga emellanåt.
Om det här laget kom till EM med två fullblodiga danskkamper som referensmärke så lämnade de ett nytt efter sig till de som ska komma sedan.
Så här kan Sverige möta tekniskt överlägsna men arroganta lag, så här kan de skaffa sig sin plats i fotbollsvärlden.
En gul kurva sjöng ”Zlatan Ibrahimovic”, en röd svarade med ”Bye, bye, Ibrahimovic” och i 82 minuter kändes det som en väntan på ett knockoutslag som kunde dyka upp i vilken ringhörna som helst.
Belgien kvadratspelade sig fram till Lukaku-lägen och Mertens-mörsare. Sverige jabbade med Granqvist och en Ibrahimovic som aldrig riktigt lyfte.
Erik Hamrén vann sin sista match, men Sverige förlorade den till slut, och precis som mot Italien så var det efter att logik klätt ut sig till tillfällighet.
Var ingen slump
Det var ingen slump att Erik Johansson och Oscar Lewicki var för snälla i slutsekunderna mot Italien. Det var ingen slump att Jimmy Durmaz blev hopplöst avhäng och avslöjad när Eden Hazard satte fart (det hade varit rimligare att byta ut en blek Forsberg), eller att Radja Nainggolan kunde stjäla matchen som en ninja om natten.
Det är så skillnader ser ut, när allt annat sorterats bort.
Sverige förtjänade inte att gå vidare i EM efter allt det bleka mot Irland, men de förtjänade inte heller att åka ur efter fullblodsinsatsen mot Belgien.
Kim Källström och Andreas Isaksson gick av planen sist av alla, Kim fick torka blöt ur ögonen, och det var både sorgligt och fint på en och samma gång.
De föll med stövlarna på.
De gick i pension med ryggen rak.
Italien, Belgien och Irland gick vidare. Sverige får åka hem och fundera på hur de ska gå vidare nu.
I femton år, fyra månader och 23 dagar har Zlatan Ibrahimovic representerat Sverige som ingen annan gjort före honom och ingen annan lär göra efter honom.
Men det är över nu.
Zlatan har tagit av sig sin bindel, Kim Källström har tårar att torka och Andreas Isaksson har varit anonymt fenomenal för allra sista gången.
Tack för allt ni gjort, tack för alla minnen.
Ofantligt tomt
Det är klart att det kommer att kännas, att det kommer att vara ofantligt tomt, att de kommer att saknas. Men det betyder också att Janne Andersson kan börja om med ett helt vitt pappersark.
Den enda tydligt identifierbara idén under Erik Hamrén-eran har varit Zlatan Ibrahimovic. Det är runt honom det här universummet snurrat, och det har inte bara varit positivit. Hamrén kom med en idé, övergav den för en annan, anammade en tredje och försökte desperat hitta en fjärde.
Än slank han hit, än slank han dit, och än slank han ner i diket.
Vi fick mirakel till ingen nytta, vi fick magiska kvällar i Berlin blandat med magsopar i Amsterdam och Kiev, men det bestående intrycket kommer att vara av en förbundskapten som gav den unike Zlatan Ibrahimovic allt han ville och laget en Pollock-målning som struktur.
Janne Andersson kommer att vara en annan tränare, med andra spelare. Han har sin grundstruktur, och han kommer att ta över en generation som redan vunnit ett EM. Det kommer inte att glittra, det kommer inte att svänga lika mycket, men det kommer alltid att vara ett lag.
Och om de någonsin skulle glömma hur man är det kan de alltid sätta sig ner och titta igenom en förlust från en EM-match i Nice.
Spelar de så här kommer de göra det möjligt att vinna. Spelar de så här kommer de faktiskt att göra det acceptabelt att förlora också.