Äventyret är inte ens i närheten av att vara över
HELSINGBORG. Ett gäng talanger jublade, ett annat satt kvar i mittcirkeln och mådde dåligt.
Sverige visade sig redo för den stora fotbollsvärlden.
Italien visade att de redan är där.
När Pierluigi Casiraghi masat sig upp till Olympias övervåning för att svara på frågor handlade den första om Mario Balotelli.
Casiraghi la huvudet på sned, log och sa:
– Un po’ croce, un po’ delizia...
Och jag tänkte att jag hade velat ha en svensk motsvarighet till det uttrycket, för det hade passat så fint för att beskriva Sveriges match.
”Lite kors, lite glädje” är italienarnas sätt att säga att
något är välsignelse och förbannelse samtidigt.
Å ena sidan, å andra sidan.
Det var en sån midsommarafton vi fick.
Sverige gjorde ju en bra match. En väldigt bra match, långa perioder. Det var det som Tommy Söderberg talade om för spelarna när han samlade dem i mittcirkeln efter matchen. De satt där och stretchade och pratade, Söderberg själv la en kvart på att gå igenom spelsituationer med Emir Bajrami och slog fast en sak:
Äventyret är inte över.
Det är inte ens i närheten av att vara över.
Tekniska och moderna – men förlorare
Sverige visste då inte ens att Serbien skulle spela 0–0 mot Vitryssland och att en poäng till räcker för semifinal, men de visste två saker med samma tydlighet som en migrän.
För det första: Att de hade mött ett av världens bästa U21-lag och varit minst lika bra.
För det andra: Det hade inte hjälpt.
Vi har i ett par veckors tid nu lanserat det här laget som ett slags invertering av hela det svenska fotbollsarvet; tekniskt, modigt, öppet, modernt. I går drog de den beskrivningen ett varv till.
Vi har vant oss vid att svenska landslag går in mot överlägset motstånd, är underlägsna i allt – och vinner.
I går såg vi ett svenskt landslag som drev Italien hela vägen hem, spelade snabbt passningsspel på offensiv planhalva – och förlorade.
Om det fanns en nyckel i den här matchen så vreds den om under en kvart i första halvlek när Mario Balotellis och Pontus Wernblooms kraftfält krockade.
Sverige kom rätt in i matchen. Passningsspelet började ticka, Rasmus Elm styrde tempot, Emir Bajrami drog iväg i fina dribblingsräder där han – lite som en
dansk fotbollssupporter – kanske borde låtit bli den sista. Italien hade varit lite pressat, men deras anfalls-tridente rörde sig fint, och Giovinco hade redan på en kvart spelat till vänster, till höger och som trequartista.
När matchbilden hittat sin form exploderade den. En omogen, fullvuxen fotbollsspelare som heter Mario Balotelli tände eld på alltihop – två gånger om.
Sebastian Giovinco, EM:s minsta, största geni, skojade bort Gustav Svensson och gav bollen till Balotelli. Super-Mario satte Mikael Lustig i skolbänken och gav honom tre kvicka rapp. En enkel skottfint, ett uselt försvarsarbete – och så satt bollen perfekt i bortre hörnet.
Balotelli firade som Cantona.
Sen förlorade han sig som Cantona.
Planens yngste bjöd på två små, fjäderlätta efterslängar och gav Pontus Wernbloom chansen att lägga sig ner och filma till sig den billigaste av utvisningar.
För 24 år sen kunde en enad svensk nation, övertygad om att ”moral” var ett fenomen som uppfunnits av ett socialdemokratiskt kommunalråd, skrika sig hes över att Glenn Strömberg filmat sig till en straff mot tjeckerna.
Pontus Wernbloom var inte född då, han vet mer om hur fotbollsvärlden ser ut och hur man överlever i den.
Alltså föll han.
– Tror du att någon av deras spelare hade tvekat en sekund att göra det? Inte en jävla chans, sa Wernbloom efteråt.
Naturligtvis inte. Italien har elva spelare som fostrats i världens taktiskt tuffaste miljö, och om en svensk spelare lurade dem i en sekund så lurade de Sverige i två.
Balotelli placerade in 1–0, Acquafresca nickade in 2–0.
Tre misstag avgjorde matchen
Med tio man backade Italien sedan hem med allt, och litade på sitt hantverkskunnande. De styrspelade, krympte ytor, stängde passningsvägar, sänkte tempot, maskade, var smarta, såg Bocchetti vinna allt i luften och lät Cigarini syresätta laget med sitt passningsspel.
Fullblodsjobb av fullblodsproffs.
Om Casiraghi hade tappat matchen hade han hånats för sin feghet, som Trapattoni hånades 2004. Nu vann han, och det betyder allt. På samma sätt vet Sverige att de gjorde en bra match, att de matchen igenom spelade konstruktiv fotboll, men att de förlorade.
Efteråt gick Rasmus Elm länge och långsamt runt på planen med tröjärmarna neddragna över händerna och ett ledset ansikte.
På 90 minuter hade Italien gjort ett stort misstag – Sverige två.
Och matchen slutade precis så.