Vi har ett solitt försvar – och det kommer behövas
BÅSTAD. Vi byggde en ark, trampade vatten, drog fram paraplyer, paddlade en bit och simmade ett maraton.
Det kan det väl vara värt om man får se nåt nytt i svensk fotboll.
En vacker mittback som heter Rasmus Bengtsson, till exempel.
Emir Bajrami kastade gräs på Guillermo Molins, Labinot Harbuzi skällde på Guillermo Molins i 90 minuter (”då skulle du se oss i MFF”), Pontus Wernbloom var göteborgs-tyken mot Per Karlsson och Tommy Söderberg hälsade välkommen och talade om att det fanns kaffe och fika i tennishallen bredvid planen.
Det dröjde alltså ett tag innan man såg att det var ett svenskt fotbollslandslag på Örebäcksvallen.
Men här är de, U21:orna.
Vi ska umgås med dem ett par veckor, och det känns som en ynnest. Fotbollsmässigt, förstås (jag ska få se Giovinco!), men också yrkesmässigt. De här grabbarna har fått sin mediala utbildning, men de har inte tröttnat på intervjuer riktigt än.
De säger saker. Det är inte bara munnar som rör sig.
Det var egentligen först när en avslutsövning slutade med att nio anfallare mot en målvakt gav fem mål på 30 försök som jag tyckte att de liknade a-landslaget.
Det kan i och för sig haft med regnet att göra.
Det första vi såg på väg mot Båstad var löpsedlarna om regnstormar, men det här ser ut som ett lag som både kan simma och överleva, även i de djupaste vatten.
Det kommer bli ett litet helvete
– För-EM i fjol var viktigt för oss. Det var då vi kände att vi matchade alla lagen vi mötte, sa Rasmus Elm.
Sverige spelade oavgjort mot Portugal, Holland och Frankrike då, de har spelat oavgjort mot Spanien och Italien i år. Det är sådana erfarenheter som får ett lag att växa.
Jörgen Lennartsson och Tommy Söderberg har varit duktiga på att få ihop ett defensivt solitt lag. Den biten kunde Söderberg med a-landslaget också. Och de kan behöva sitt försvar, för det kommer att bli ett litet helvete i EM. Vitryssland, packat med Bates Champions League-rutin, är ett starkt lag. I går, till exempel, vann de med 11–1.
Och framåt? Offensivt?
Ola Toivonen och Marcus Berg har ju vräkt in mål i Eredivisie, Emir Bajrami och Gabriel Özkan har kantteknik så det sjunger om det. Men på tisdag möter Sverige Vitryssland, och om det finns något i grunden nytt i det här laget så finns det längst bak.
I en krönika i våras kallade jag Rasmus Bengtsson för ”lite för självsäker”, jag hade sett Trelleborg igen, och i Trelleborg står Rasmus längst bak och lirar fotboll. Han slänger aldrig iväg bollen i onödan, han tjongar inte.
– Journalister frågade om det där du skrev. Men det är mitt spelsätt och jag vill utveckla det, sa Rasmus Bengtsson till mig igår, när vi flytt undan syndafallet.
Det sa han alldeles rätt i.
Rasmus är inte bara en elegant, spelande mittback. Han är en elegant, spelande mittback som mycket väl kan styra a-landslagets försvar i tio år.
Det är smått sensationellt.
Vi satt och pratade en stund om hur det kommer sig, att ett land som fått fram... tja, Andy Jakobsson och Putte Ramberg på 30 år, plötsligt har med två tänkande lirarbackar som Joel Ekstrand och Rasmus Bengtsson i samma U21-trupp.
Rasmus pratade om uppmuntrande u-tränare i MFF, om erfarenheten från när han var anfallare i superettan, om ett sätt att se på fotboll.
– Det är väldigt få framgångsrika mittbackar i dagens fotboll som spelat mittback hela livet, säger Jörgen Lennartsson, och det stämmer säkert.
Ingen vill spela som Björklund i dag
Jag är övertygad om att det finns andra orsaker också.
Som den tekniska revolutionen, med Vän med bollen och allt. Som influenserna från ett demografiskt spräckligare Sverige.
Och, framför allt: Det här är den första generationen svenska spelare som vuxit upp med italiensk och spansk fotboll i tv.
Ser man Nesta på tv vill man väl inte spela som Joachim Björklund. Eller?
– Jag gillade Arsenal, säger Rasmus Bengtsson. Keown och Tony Adams.
Jaja. Ni förstår poängen.
Sverige har en spelande mittback på tisdag. Om ni behöver ett skäl till att intressera er för det här laget så har ni det där.