Bank: Måste bli ett slut på toleransen
De ska ha sin rätt – varken mer eller mindre
Flator på våra gator, regnbågsfanor på vår ståplats, bögar i våra omklädningsrum.
Avstämning 2014:
Snart får det väl ändå vara slut på toleransen?
Världen rör sig.
Den före detta Leeds-spelaren och landslagsmannen (USA) Robbie Rogers kom ut som gay i fjol. Tyske storspelaren Thomas Hitzlsperger ställde sig upp och berättade att han är bög. Efter tio år som elitspelare orkade Montreal Impacts David Testo berätta om sin stora hemlighet. Anton Hysén slog upp en svensk garderobsdörr. Den fenomenale förebilden Johnny Weir har gift sig. Ian Thorpe har äntligen krossat sin bubbla av glas.
I Sverige har vi under bara ett par år glatts med en handfull landslagsspelare som berättat om sin kärlek utan att det gjorts särskilt stor sak av saken; Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Hedvig Lindahl, Jessica Landström, Nilla Fischer.
Det är en utveckling, det är framsteg, det är en naturlig process i en värld som i alla fall vill vara progressiv.
En av de bästa sakerna med alla de där positionsförändringarna är att vi kan få höra om hur det varit på andra sidan, vittnesmålen och berättelserna inifrån garderoben (på norska är garderob och omklädningsrum samma ord).
”Smärtan i djup hemlighet”
Robbie Rogers sa:
– Livet är enkelt när din hemlighet är borta. Smärtan som lurar i magen på jobbet, smärtan som kommer av att undvika frågor, smärtan i att gömma en så djup hemlighet.
Thomas Hitzlsperger sa:
– Jag skämdes aldrig för vem jag är, men det var inte alltid lätt att sitta vid ett bord med tjugo unga män och höra bögskämt. Man låter dem hålla på så länge som skämten är hyfsat roliga och inte för förolämpande.
David Testo sa:
– När jag ser tillbaka inser jag hur tufft det var, och hur tufft det är för alla som går igenom det nu. Att inte kunna uttrycka det som betyder allra mest för dig tar energi. Att spela på hög nivå och tävla i en omgivning som inte accepterar dig, det dödar nästan all energi du har, varje enskild dag.
Och här hemma har kvinnorna i landslaget berättat om sexualiserat hat, om sexualiserade hot.
Nilla Fischer sa:
– Det känns som att vi fortfarande är femtio år tillbaka i tiden. Många män tycker fortfarande att vi inte har i sportvärlden att göra. Så just där är det inte så jämställt.
Men världen rör sig.
Vår del också.
Under de senaste femton åren har jag skrivit mängder av texter om hbtq-kampen och idrotten, inom fotbollen främst. Jag har drivit tesen att idrotten inte kan låtsas som att den är demokratisk och öppen på riktigt så länge som den inte tar den tysta diskrimineringen på allvar.
Vittnesmålen finns där nu.
Slutade att spela fotboll
Känner ni till Marcus Urban? En stor tysk talang, en fotbollsspelare som slog sig fram i ungdomslandslagen men slutade spela i samma ögonblick som han kom ut.
– Min tanke var alltid att ”jag är fotbollsspelare, jag kan inte vara bög”, sa han, och berättade om hur han hela tiden vakade på sig själv, på sina gester, på vad han sade.
– Jag var praktiskt taget min egen kontrollant.
Har ni hört om Thomas Berling? En av norsk fotbolls stora talanger i slutet av 90-talet, elitspelare och U19-landslagsman. Det var när han fyllde 20 som han inledde en relation med en man. Det var när han fyllde 20 som han slutade spela fotboll.
– Även om böghetsen inte var riktad mot mig personligen så kände jag mig trakasserad. Det byggdes upp över åren. Jag har suttit i omklädningsrummet och tagit emot allt som sagts. Bög är inte ett ord i omklädningsrummet, det är ett skällsord, sa han.
Jag brukar bråka med min gode vän och kollega Robert Laul ett par gånger i veckan. Det håller själen i trim. Häromåret grälade vi om omklädningsrummen och homofobin. Robert är humanist ut i skäggstråna, men han ville försvara sin sport, han tyckte inte att den förtjänade att målas ut som en miljö som inte var välkomnande för den som avvek från normen. Hans erfarenhet – precis som min – är den av varma, kärleksfulla fotbollsmiljöer där man bygger upp varandra.
Vi bråkade. Vi brottades.
Och ett par timmar senare ringde Robert upp.
– Du, sa han. Nu har jag kommit på vad det är. Jag har spelat fotboll i 30 år, men vi har aldrig pratat om det här.
Ljudet av en pollett.
Usel på att förklara
Idrottens problem är oerhört sällan att den är öppet homofobisk eller odemokratisk. Dess brist är inte att den står på barrikader och skriker bögskämt.
Vad som fattas är att den varit så jävla dålig på att prata så att alla hör, att förklara exakt vad den står för. I lagen, i klubbarna, bland småtjejer och -killar.
Stigman frodas i tystnaden, skuld och skam växer i skuggorna. Slå upp fönstren, vädra ut skiten, diskutera och förklara och prata. Sedan kan vi slå oss för bröstet och prata om demokrati och fostran.
Varenda ungdomsledare i Sverige borde ha till uppgift att ställa sig själv frågan ”om en liten kille eller tjej i min klubb, i mitt lag, sitter där och känner sig annorlunda – har jag verkligen gjort allt jag kan för att hjälpa honom eller henne då?”.
Världen rör sig.
Mäktiga AIK går i bräschen med Sofia B Karlssons beundransvärda attityd- och jämställdhetsarbete, Kiruna IF ser värdet i att aktivt driva HBTQ-frågor, den demokratiska supporterrörelsen slåss mot homofobi på läktarna. Allt fler följer med i en utveckling som är nödvändig, ofrånkomlig.
I dag går Pride genom Stockholm. Karnevaler är ett folkligt upp-och-ner-tillstånd, ett idéhistoriskt undantagstillstånd som testar normerna och makten.
Sur innan stolthet
Sportbladet går med i tåget, idrottsstjärnor ansluter. Det är bra, men jag var sur innan jag blev stolt.
Det var kanske tio år sedan som jag och ett par kollegor tyckte att det var en självklarhet att en rosa sporttidning skulle finnas med här. Vi testade tanken, men fick signaler om att det kanske inte var helt okomplicerat, att det kanske kunde tas emot si eller så.
Men kamp är inte okomplicerat, det ligger i sakens natur.
2014 har Kajsa Bergqvist, Anja Pärson, Anton Hysén, Caroline Seger, Nilla Fischer, Vickan Svensson, Jessica Landström, Peter Häggström, Kiruna IF, AIK och hundratals andra flyttat det där slaget ett par mil till åt rätt håll.
I dag går vi i tåget, i morgon vaknar väldigt många unga människor upp i en idrottsvärld där man fortfarande pratar om ett samhälle som måste bli mer öppet och ”tolerant”.
Men vet ni vad. Fuck tolerans.
Det finns flator på våra gator, bögar i våra omklädningsrum, och det är inte vår förbannade tolerans eller acceptans eller välvilja vi ska ge dem.
De ska ha sin rätt. Varken mer eller mindre.