20 ÅR AV SUCCÉ

Sir Alex jubilerar i United - med en ny titeljakt

På måndag har det gått 20 år sedan Alex Ferguson blev manager för Manchester United.

Under tiden som gått har klubben vunnit allt som går att vinna och Alex Ferguson har blivit Sir Alex.

Under tiden som gått har också fotbollen förändrats i grunden.

När ljusen i jubileumstårtan brunnit ut finns en fråga kvar - vad händer nu?

På Sir Alex Fergusons kontor hänger ett motto på väggen:

"Ahcumfigovin".

Den som översätter harangen ordagrant har inga problem. Från skotska till engelska blir den "I come from Govan", från engelska till svenska "Jag kommer från Govan".

Den som försöker förstå vad den innebär måste anstränga sig hårdare.

Govan är hamnarbetarnas stadsdel vid floden Clyde i sydvästra Glasgow, en sådan där stadsdel som är typiskt brittisk men samtidigt påminner en hel del om svenska bruksorter.

Alex Ferguson föddes och växte upp här i andra världskrigets skugga.

På Govans pluskonto fanns ett grundmurat idrottsintresse, en nästan militant tro på uppriktighet och en brokig, solidarisk sammanhållning.

På minussidan: fattigdom, vardagsvåld och en extrem misstänksamhet mot allt och alla som stack ut.

Tre generationer Ferguson hade arbetat på varven före Alex. Hans egen pappa - Alex Senior - jobbade där i 40 år och sägs inte ha kommit för sent en enda gång.

Alex Senior var en tuff, envis, plikttrogen man av den gamla stammen, en sådan som inte går till doktorn, framhäver sig själv eller pratar i onödan.

- Jag kunde komma hem efter en skolmatch där jag gjort fyra mål, och min mamma brukade säga: "Det gjorde du verkligen bra". Då sa min pappa: "Usel jävla spelare. Passar aldrig bollen". Sedan tjatade han så på mig under hela min lunch, berättar Ferguson.

Han är själv övertygad om att en människas bakgrund formar honom mer än något annat, och det är väldigt svårt att säga något annat än att livet vid Clyde verkar skapa fotbollstränare.

Storbritanniens fyra kanske allra mest framgångsrika managers - Matt Busby, Bill Shankly, Jock Stein och Ferguson - är uppvuxna inom en fyramilsradie runt floden.

- Det är precis sådant som danar karaktär, att vara tvungen att arbeta högst upp på ett fartyg mitt i vintern när vinden kommer ylande nerför Clyde. Det är karaktär när folk måste jobba med trasor runt händerna eftersom det är så kallt att metallen bränner dig om du rör vid den, säger Ferguson.

På hans kontor hänger ytterligare ett motto, och det är Govans eget:

"Nihil sin labore", "Ingenting utan arbete".

När Alex Ferguson ledde sin första Manchester United-träning 1986 var han nervös - när han ledde sin andra hade han tappat tålamodet.

Han samlade sina spelare runt omkring sig och sa:

- Ni måste ändra på ert sätt - för jag tänker aldrig i helvetet ändra på mitt.

Att han menade allvar har visat sig otaliga gånger genom åren, men det allra mest berömda exemplet kom i februari 2003.

Man United spelade hemma mot Arsenal i FA-cupen, och trots att London-laget i stort sett åkt upp med reservlaget vann de med 2-0.

Efter matchen var Ferguson fullständigt rasande, och det var megastjärnan David Beckham han var allra argast på:

- Vafan höll du på med? Ashley Cole fick dig att se ut som en fitta.

Beckham hade känt Ferguson så länge att han visste vilket svar som skulle träffa bäst - en pik om den eviga taktiska duellen mellan hans egen manager och Arsène Wenger:

- Och Wenger fick dig att se ut som en ännu större fitta. Igen.

Enligt skvallret från Old Traffords omklädningsrum är det nu som Ferguson sparkade en fotbollssko i ansiktet på Beckham, en sko som spräckte fotbollsmodellens ögonbryn och en lång vänskap.

Beckham skrev på för Manchester United redan på sin 13-årsdag, och hann beskriva Ferguson som en "fadersfigur" hundratals gånger under sin tidiga karriär.

När Man United spelade en vänskapsmatch mot Glasgow Rangers i mitten av 90-talet satt han på spelarbussen när managern tog sina unga miljonärer på en rundtur genom sitt kära Govan.

- Jag stannade till vid bageriet och bjöd dem på tatty scones. De var inte särskilt nöjda, men det gjorde män av dem, minsann, skrockade Ferguson.

Tre år senare presenterades Beckham för Victoria Adams - Posh Spice - och från den dagen såg hans liv annorlunda ut.

Inför cupmatchen mot Arsenal gav Ferguson en intervju till The Times. Han nämnde inga namn, men det var inte direkt svårt att gissa vem han pratade om:

- Den moderna mannen har förändrats. Det finns ett behov av att bli känd. Jag oroar mig för dem som har en massa pengar. Hur kan man bevara hungern i dem? Ibland är mitt svåraste jobb att hålla kvar deras fötter på marken.

Den som studerar Fergusons tid i Man United har lätt att se ett tydligt mönster.

Ferguson köper inte spelare. Ferguson skapar spelare.

Under alla år i världens kanske största klubb har han inte värvat mer än två spelare som ansågs vara helt färdiga världsspelare, Fabien Barthez och Juan Sebastian Veron. Båda blev misslyckanden.

Fergie föredrar i stället att hämta ofärdiga spelare från mindre ligor eller - ännu hellre - att plocka upp tonåringar och forma dem från grunden.

I vanliga fall brukar fotbollsspelare prestera som bäst när de är mellan 27 och 30 år gamla. I Man United har däremot karriärerna en tendens att kulminera tidigare.

Sedan brukar något hända. Sedan kommer ofta något som bäst kan beskrivas som en försenad tonårsrevolt.

I takt med att spelarna blir vuxna blir de allt mindre benägna att acceptera att managern är allsmäktig, att hans ord är blind lag och att han har en gudagiven rätt att skrika förolämpningar i ansiktet på dem.

Det har hänt med Beckham, men i olika former har det också hänt med till exempel Ince, Stam, van Nistelrooy och Keane.

- Dagens spelare kan ofta inte ta en utskällning. Numera vill alla ha den amerikanska varianten med ryggdunkar hela tiden, snarare än att möta verkligheten, säger Ferguson.

Det vore enkelt att gå i fällan där man bara ser Ferguson som en diktatorisk gaphals, men man ska komma ihåg att ytterst få spelare blir bättre - eller klarar ens av att hålla samma nivå - efter att ha lämnat honom och Manchester.

Och tja" Sen finns det ju åtta Premier League-titlar, fem FA Cup-segrar, två Cupvinnarcup- och en Champions League-buckla att ta hänsyn till.

Vad gäller resultat finns det inget att diskutera, inga nyanser att snacka om - Alex Fergusons metoder har fungerat.

Frågan är om de fortfarande gör det nu när almanackan kryper upp mot 2007.

Säsongen har börjat bra, men under de tre senaste åren har Fergie inte varit i närheten av att vinna ligan eller Champions League - de två troféer han verkligen bryr sig om.

Även om det vore idiotiskt att måla upp honom som en förhistorisk dinosaurie så finns det ändå frågor som är befogade att ställa.

Borde inte Ferguson ha accepterat behovet av att köpa in - och lära sig hantera - färdiga världsspelare för att stå sig i konkurrensen med Chelsea och Barcelona? Och är rädsla en motivationsfaktor som fungerar på 2000-talets stjärnskott?

Hur kommer Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo - två av världens rikaste ungdomar - att reagera när deras manager ställer sig och vrålar fem centimeter från deras ansikte?

Well, det är bara att vänta och se - för förr eller senare kommer vi att få svaren. 20 år har gått, men Sir Alex Ferguson har inte jobbat färdigt.

Fotnot: En längre version av texten publicerades ursprungligen i septembernumret av Sportmagasinet.

Vunnit ligan i Skottland och England