Bank: En kärnreaktion med otrolig energi – då föll mästarlaget
KALMAR. Mikael Stahre kom till Kalmar och var arrogant.
Intressantast med det?
Att det var en evighet sedan en AIK-tränare hade chansen att vara det.
Mässingsorkestern har putsat instrumenten, Fredriksskans är en dinosaurie, Kalmar FF är svenska mästare, kvällen lägger sig varsamt över sundet och ett nytt gäng stockholmare har visst flugit in för att få däng.
Som det brukar vara här i Kalmar.
Men kanske är den här säsongen inte som det brukar. Kanske är både stockholmare och smålänningar av en annan sort, för två timmar senare sitter alltså Micke Stahre, en spetsnost yngling som gjort sin första bortamatch i allsvenskan, och drygar sig bredvid Nanne Bergstrand.
Med tre poäng i ryggen.
– Vi tog över när nummer 18 gick ut, säger Stahre.
– Nummer 18 heter Rasmus Elm, säger Bergstrand.
Och man kan ju tycka att det var arrogant av AIK-tränaren.
Visst. Men det är på planen som du inte har råd att vara arrogant.
AIK var aldrig det i går, inte en sekund.
Kalmar FF:s Henrik Rydström var det i exakt en sekund, och det räckte.
Som en bindgalen greyhound
En blind klackspark i pressat läge, när lagkamraterna var på väg framåt, och det finns förstås en regel: Man klackar inte när Millwall är i närheten.
– Exakt. You don’t back-heel it like that, flinar Millwall-Kenny Pavey.
Pavey stal bollen, skickade in den till Ivan Óbolo, och så hade Kalmar FF förlorat med 1–0. Första hemmaförlusten mot en stor, stöddig stockholmsklubb för första gången på tre år.
Det är lätt att förklara hur det gick till, men lite för tidigt att slå fast vad det innebär.
Det man kan se är att AIK är en centrifug i år, på det bra sättet. De spelar med en otrolig energi, en otrolig fart, och det är väldigt sympatiskt. Stahre ställer ut alla sina pjäser på rätt platser – på trygga platser – men sen startar de själva något slags kärnreaktion och far åt alla håll.
Fascinerande.
Ta anfallsspelet. De fyller inte på så mycket med ytterbackarna, det går för snabbt för det. Allra längst fram har de Mikael Thorstensson, som springer som en bindgalen greyhound. Han skrämde livet ur KFF:s mittbackar, som sjönk – och lämnade utrymme åt den å-så-intelligente labradoren Ivan Óbolo.
En galenpanna, en klok farbror. Yin och Yang.
Och så mittfältet då, med Ortiz och Tjernström som samvetsgranna storebröder och de fria partiklarna Kenny Pavey och Martin Mutumba på kanterna. Mot Halmstad var det Mutumba som for fram mest, i går var det Pavey.
Kalmar inte ens i närheten
Kalmar hade stora problem med det här.
Det var inte bara AIK som ställde till det med sin fart och sin härliga energi. När KFF vann boll var planen för ojämn och de själva för oskickliga eller nervösa för att strukturera om matchen, bestämma över den, göra den till sin.
Om AIK:s anfallsidé var att arbeta med motsatta rörelser (Thorstensson framåt, Óbolo mötande; Pavey höger, Mutumba vänster) var deras försvarsidé att låta Jos Hooiveld göra lite som han ville.
Hooiveld är holländare, och det märks. Han gillar att prata, när han går av planen inleder han omedelbart en animerad, taktisk diskussion med Nils-Eric Johansson, och han har väldigt tydliga individualistiska drag i sitt spel.
Ett exempel: Nästan varje gång Kalmar letade efter en längre boll tog Hooiveld omedelbart tio-femton meters djup. Det går ju att utnyttja det, men Kalmar var aldrig i närheten av att göra det.
På samma sätt som mästarnas sjunkande backlinje lät Óbolo se briljant ut där fram så lät mästarnas obefintliga offensiva löpspel Hooiveld se briljant ut där bak.
Rasmus Elm hamnade för långt ner, blev marginaliserad och sen mörbultad och utbytt. Trion Sobralense-Dauda-Mendes hade alla chanser att springa på de där tio-femton meterna de fick av Hooiveld, men de gjorde det inte. Istället spelade Kalmar uppspel mot kropp hela tiden, och blev stillastående och lättsårade.
Det blev 0–1. Hål i Kalmar fästning. Svenska mästarna närmar sig den punkt där tvivlet sätter in på allvar.
Vart AIK är på väg får vi se, men i går investerade de hundra procent energi i sin fotboll på nytt.
Och varje gång de gjort det hittills har de fått ännu mer energi tillbaka.