Bank: Blir jobbigt om man knappt har bollen
PARIS. Åge Hareides pep talk inför premiären i Paris:
– Killar det gäller att hålla tätt i börj… MEN HVA POKKER?!
Ibland går det helt enkelt väldigt fort att se hur viktigt det är att kunna spela långsamt.
Det var i januari 2013 som PSG-presidenten Nasser Al-Khelaïfi använde Le Parisien för att presentera sina sportsliga visioner för det här laget.
De var inte riktigt färdiga då, men de tänkte vinna Champions League inom tre år.
Det har gått två och ett halvt nu, det är färdigslöat och färdigsnackat och dags att visa muskler på allvar.
Att strula till det mot en motståndare som Malmö FF ingår inte riktigt i den planen.
”En sötsak inför det stora kalaset” skrev l’Équipe inför matchen, och ja, det var precis så det såg ut. MFF kom med sina ambitioner, sin uppskruvade trupp, sitt europeiska 5-3-2 (eller möjligen 5-2-3) och 2500 himmelsblå som hukade högt uppe i ena kurvan.
De vet vad som krävs, under hela resan hit har MFF trummat in mantrat ”tillsammans”. Det här äventyret ska de ge sig ut på ihop; staden, klubben, laget, supportrarna.
Sedan lämnade de Yoshi Yotún ensam efter tre minuter.
Marco Verrattis flickvän Laura döpte honom en gång till Gufetto, den lilla ugglan, eftersom han ser allt. Den här gången såg han en hög himmelsblå backlinje och Ángel di María som sprintade sönder MFF:s defensivsvagaste back och böjde upp bollen i bortre krysset.
Pokker.
Parc des Princes svalde Malmö helt, ”Oh, ville lumière” rullade mellan läktarna och i mitten försökte MFF hitta någon liten plats där det gick att andas.
De hade förtvivlat svårt att hitta den.
Bollen är överskattad
Goliat hade snott slungan från David, MFF:s backlinje slogs för livet utan att få någon hjälp. Att se skillnaden i hastighet är förstås enkelt, men det var i sättet att skruva ner farten som nivågapet märktes som mest.
PSG:s galaelva, komplett med Di María-tingel och Zlatan-tangel, var skickligt nog för att vila med bollen, promenera fram, sänka tempot och smälla plattan i mattan. Verratti spelade med vilopuls, Oscar Lewicki och Enoch Kofi Adu rusade sig till halva hjärtattacker innan de slängde bort första bästa kortpassning till första sämsta svarttröja.
I dagarna släppte Uefa sin tekniska rapport från fjolårets europaspel, de kom fram till att bollinnehav är gravt överskattat, och pekade bland annat på att finallagen Sevilla och Dnipro hade lägst bollinnehav bland de bästa sexton lagen i Europa League.
Bollen är överskattad i fotboll, men det blir jobbigt om man knappt har den alls.
MFF:s försök blev längre bollar mot Rosenberg, Berget och Djurdjic, som fick slita som djur för att över huvud taget kunna låsa anfallen. Samtidigt har Malmö blivit tillräckligt rutinerat på den här nivån för att inte rasa ihop ens när grunden är borta.
De samlade ihop sig, slet, krigade fram en Rosenberg-kvittering som dömdes bort utan en helt rättvis rättegång.
När Åge Hareide sett sitt lag lida tillräckligt (Adu gjorde korstecknet över bröstet när det blåstes för paus, Uefas statistik för ”farliga anfall” stod 20–4 till PSG) gjorde han det enda rätta för ett lag som bara fått försvara i fyrtiofem minuter – han bad dem anfalla.
Omställningen till 4-4-2 (Carvalho ut, Rodic in) gav både bättre fötter och fler uppspelspunkter, och resulterade i MFF:s klart bästa period i matchen. Det räckte inte för att hota PSG, men det räckte för att i alla fall se dem i ögonen en stund.
De gjorde vad de kunde.
Ingen är nära att plats
Det finns inte en spelare i Malmö FF som är i närheten av att platsa i PSG:s trupp. Deras enda lägen i matcher som den här är bragd eller förlust, och ibland rättar sig verkligheten helt enkelt efter manus.
PSG korrigerade sitt positionsspel efter tio minuter av andra halvlek och började rulla sönder Malmö härifrån till evigheten. Innan Zlatan Ibrahimovic jobbat klart för kvällen klackskarvade han ett Maxwell-inlägg till Cavani, som dunknickade in 2–0 med pannan. Vore det inte för en fenomenal andrahalvlek av Johan Wiland hade det blivit rätt mycket mer.
För Paris var det här en påminnelse om vart de vill någonstans, för Malmö var det en påminnelse om var de trots allt befinner sig.
De kom hit, de var mer än tvåtusen, de hoppade och sjöng och gjorde vad de kunde, men var inte mer än en sötsak inför det stora kalaset.
Om två veckor kommer en målsprutande Cristiano Ronaldo till Malmö. Det gäller att vårda bollen bättre, få med sig de där undantagsmålen, rida på tjugotusen skånska strupar.
Och hålla tätt i början.