Celik: ”Det kunde lika gärna varit jag”

Fredrik Jönsson

Utan vännerna och fotbollen hade det kunnat gå åt helvete.

För Sportbladet pratar Mervan Celik om den tuffa uppväxten, polisens övervakning, barndomsvännen som sköts ihjäl och oron för utvecklingen i Sverige.

– Det är råare just nu, förut slogs man med knytnävarna. Men så fort det händer något nu tar de fram pistolen och ska skjuta. Det finns inget tålamod, säger Celik.

Biskopsgården 2012.

En 23-årig man skjuts ihjäl på en gata i området.

Några månader senare gör Mervan Celik mål i Pescara och håller upp en tröja efteråt med ett ansikte. Han hedrar sin bortgångne barndomsvän Diren Öz.

Han förklarade sitt firande med några ord i media. Men efter det har han hållit låg profil, han har varken pratat om sin vän eller sin fotboll. Han har levt vidare med sorgen och saknaden.

helskärm

”Köpte nudlar som vi åt råa”

Mervan Celik är tillbaka i svensk fotboll. Efter en säsong i Pescara hamnade han i Turkiet. Först två år med Genclerbirligi, sedan två år i Akhisar Belediyespor. Han skrev på för Häcken i somras.

– Jag hade en del bud i Turkiet som jag funderade på, men jag och Sonny (sportchefen Sonny Karlsson) hade ett jävligt bra snack. Han fick mig att välja Häcken, han och klubben tror på mig, säger Celik.

– Jag kom i somras, jag var kanske inte i min bästa form. Jag hade mina två värsta år i karriären i Akhisar. Sen dess har jag gått ner en hel del, från 83 kg till 77 kg. Plus att jag har fått vara frisk. Jag har kört på och fått en hel försäsong. Jag förbereder mig på bästa möjliga sätt för att göra det så bra som möjligt i allsvenskan.

Vi träffas på GPA, Gothia Park Academy. Men sedan åker vi upp till Friskväderstorget, en central plats för Celik.

Det var där allting började.

Folk som rör sig vid Friskväderstorget har koll på Mervan Celik. Folk som går ur bilarna för att gå in på Willys hälsar på honom på vägen, folk som åker förbi i bilarna tutar och vinkar.

– Här spelade vi fotboll, vi satte upp mål mot väggen där, säger Celik och pekar på sidan av Willys.

– När vi blev hungriga gick vi in och köpte nudlar som vi åt råa.

Vi går runt på torget och pratar en stund, men kylan jagar iväg oss.

– Jag är född och uppväxt i Biskopsgården. Jag är stolt över att vara uppväxt där. Friskväderstorget, det var där allt började, det var där vi umgicks och spelade fotboll från morgonen till kvällen. Det är där jag har fått mina vänner för livet, Biskopsgården har format mig till den här människan.

Hur var det att växa upp här?

– Det är klart det är tufft att växa upp i en sådan miljö. Man får inte vika ner sig, så fort du viker ner dig där under uppväxten kan du bli mobbad eller de kan frysa ut dig. Du måste stå på dig varje dag och visa att du finns, och ta för dig.

– Men samtidigt finns det en gemenskap och kärlek som jag inte tror finns på många ställen. Jag hade kunnat hamna snett om jag inte hade haft fotbollen. Jag tror fotbollen räddade mig. Jag ville verkligen lyckas som fotbollsspelare, det var min enda dröm. Jag kämpade verkligen för att lyckas och mina vänner stöttade mig hela tiden. Så fort jag var utan boll sa de ”vad gör du här? var är bollen? Gå och spela fotboll”. De påminde mig och jag gick jag hem och spelade fotboll. De drog inte med mig i skiten. Om du inte har bra personer som vägleder en i rätt riktning så kan det gå illa ganska enkelt. Det är svårt att ta sig ut därifrån när du väl har hamnat snett. I och med att jag hade fotbollen så släppte jag aldrig den drömmen, jag krigade varje dag för att lyckas.

”På ett sätt var det bra att jag åkte fast”

Det var ett tufft klimat i skolan med många slagsmål. I skolan var det stor majoritet ungdomar med invandrarbakgrund.

– Jag var inte den som vek ner mig, men jag såg andra som inte tog för sig och då var det lätt att de hamnade utanför. De var inte en i gänget, de var för sig själva. Vissa av dem gick inte ens till skolan.

– Vi hade nog två svenskar i klassen, som inte hade invandrarbakgrund. De umgicks man inte med. De gillade inte spela fotboll som vi. De var för sig själva, vi var aldrig med dom. Vi märkte inte ens av dem, nu när jag tänker inte på det. Vi pratade knappt svenska i skolan.

– Skolan och fotbollsmiljön var så annorlunda. Det var som att leva i två världar, som att jag bytte land.

Efter skolan och på helgerna fick Celik och hans vänner ständig påhälsning av polisen.

– Jag minns när jag var förkyld en dag, polisen kom dit och så skulle han visitera mig. Han tyckte jag såg bäng ut, han sa till mig att jag skulle lämna ett urinprov. Han plockade in mig, jag var väl 15-16 år då. Men jag var som sagt bara sjuk.

På väg att bli kriminell?

– Dumheter gör man alltid. Alla gör misstag, men det viktigaste är att du lär dig och inte gör om dem igen.

Fanns det någon vändpunkt för dig?

– Jag var 14 år, tror jag. Jag åkte fast för en grej och det var där och då jag kände att det inte var den rätta vägen, jag måste skärpa mig. Jag tog tag i mig själv. Jag la av med alla dumheter, jag fokuserade bara på fotbollen. På ett sätt var det bra att jag åkte fast just då för att få den där tankeställaren.

Tror du att du hade blivit kriminell om du inte hade tagit det beslutet?

– Det är mycket möjligt att jag hade hamnat i skiten och försöka överleva på ett annat sätt, ett olagligt sätt. Det var en stor risk att jag hade hamnat snett.

Du har inte pratat om det innan. Varför vill du göra det nu?

– Det här är sanningen. Alla gör misstag, men bara för att du har gjort misstag är det inte kört. Vi är alla människor. Du måste lära dig och göra något bra av det.

Celik tycker att det har blivit ännu tuffare i dag, det är ett mer brutalt klimat nu. Han vill prata om sin egen uppväxt i hopp om att hans historia kan hjälpa ungdomar att välja fotboll framför kriminalitet.

– Det är en stor skillnad i dag mot förut. Det är råare just nu, förut slogs man med knytnävarna. Men så fort det händer något nu tar de fram pistolen och ska skjuta. Det finns inget tålamod. Det har blivit mer rått. Ungdomarna spelar inte fotboll, de hänger mest, de gör ingenting. Det har verkligen blivit värre.

”De bär på vapen”

Är du orolig?

– Det är klart. När vi var där så umgicks vi, spelade fotboll och pratade. De som är där nu säljer knark och gör massa dumheter, de bär på vapen.

– Det är många som har gått bort på några år. De senaste sex åren hör man skjutningar varje dag i Sverige.

Tänker du på vad du har varit med om när du läser det som händer nu?

– Jag själv har förlorat en del vänner. Ingen av oss trodde att det skulle bli så här, att så många skulle försvinna.

Du hedrade en av dina vänner efter ett mål i Pescara.

– Ja, det var min barndomsvän. Vi växte upp tillsammans, och spelade fotboll tillsammans. Han var också duktig. När en sån nära vän går bort - jag hade aldrig varit med om det innan - så var det riktigt tufft. Det var ett hårt slag mot mig, det gjorde ont. Jag trodde inte det skulle hända. Han var som en storebror för mig. Att hedra honom var det minsta jag kunde göra.

Tänker du att du själv kunde ha varit med där?

– Ja, det är klart man tänker så. Det kunde lika väl ha varit jag. Men fotbollen räddade mig, det är jag tacksam för.

Hur illa har det gått för de som du umgicks när du var yngre?

– De flesta har klarat sig, som tur är. De flesta jobbar och har familj. Vissa är kvar i kriminaliteten och vissa har gått bort.

Desperation föder kriminalitet?

– Polisen brukade komma och stoppa oss nästan hela tiden. De kom till torget och skulle visitera oss – för ingenting. Man bygger ett hat till slut mot dem, och mot samhället. Vad har vi gjort? Vi bara står här och umgås. Vi har kul, varför ska ni komma hit och visitera oss? Vi har inte gjort något fel. Man känner sig motarbetad.

Hur mycket talang har du sett försvinna?

– Det var många av mina kompisar som var riktigt grymma, som var bättre än mig till och med. Men man har sett att de har misslyckats. Det är klart jag har sett många. Alla kan inte bli fotbollsspelare, men man ska alltid tro på sin dröm även om det är tufft ibland. Aldrig ge upp.

– Zlatan öppnade många dörrar för oss invandrare. Om inte han hade lyckats, hur hade det sett ut då? Så kan jag tänka ibland.

– Det finns hur mycket talanger som helst i de här orterna i Göteborg. Varför har inte fler kommit fram och lyckats? I alla dessa år. Det kastas bort för mycket talang. Jag tycker det är för dåligt i Göteborg.

Tacksam för hjälpen han fick i Gais

Mervan Celik riktar ett extra tack mot tränarna han hade under åren i Gais. Magnus Pehrsson först, sedan Alexander Axén. Men den bästa hjälpen har han fått från Kjell Pettersson.

– I Gais fick jag mer vara mig själv. Det gick ganska fort från U19, Tipselit och upp till A-laget - det tog ett år. Kjell Pettersson betyder mycket för mig, han har hjälpt mig mycket. Han har haft många spelare med olika bakgrunder, han förstod mig ganska bra. Jag var ung och ville mycket men när det gick emot mig blev jag arg, som det brukar vara när man är ung.

– Vi tränade mycket extra och till slut, efter några år, började jag leverera. Kjell Pettersson och jag tränar fortfarande ihop. Vi har väldigt bra kontakt. Han är som en extrafarsa. Vi pratar en hel del och han ger mig tips och råd.

Hur är Andreas Alm?

– Alm är en bra tränare, han är tydlig. Häcken är en fin klubb och förutsättningarna finns för att göra det bra. Alm har kommit med ny energi och det smittar av sig, man ser att han vill mycket. Det är bara positivt.

Vad har du för mål i år?

– Mitt mål är att göra det så bra som möjligt för laget. Att vi ska gå så bra som möjligt, sen är det klart att jag har egna mål också. Men jag håller de för mig själv. Jag vet vad jag kan och vad jag går för. Det känns spännande, jag är redo.

Häckens placering i år?

– Under försäsongen har det gått bra och jag känner att vi har ett bra lag. Om alla är friska och fräscha och slipper skador så tror jag definitivt vi kan hamna topp tre.

Hur hög nivå håller du?

– Det var många år sedan jag spelade här i allsvenskan. Kommer jag upp i den nivån som jag vet att jag kan hålla är jag en av allsvenskans bästa spelare. Sedan måste man ha flytet och komma in i ett flow med enkla assist och mål i början. Att allt rullar på.

Vad ser du dig själv om tre-fyra år?

– Förhoppningsvis utomlands, var vet jag inte. Jag vill ha mitt sista kontraktet utomlands.

”Tänker på honom varje dag”

Efter pratstunden på GPA berättar Celik att han ska åka och besöka Diren Öz grav och lägga blommor där. Han undrar om vi vill följa med.

Vi pratar om vänskapen och Friskvädertorget på vägen till graven.

– Det där torget, Friskväderstorget, betyder mycket för mig. Det var där jag formades som människa. Det var där jag spelade fotboll hela dagarna och umgicks med mina vänner, och lärde mig var rätt och fel är. Det där torget betyder mycket för mig. Det kommer det alltid att göra, det kommer alltid ha en speciell plats för mig. Sen min vän gick bort 2012 har det torget aldrig varit sig likt, den kärleken och gemenskapen försvann den dagen han gick bort, allt splittrades. Det svider att det har blivit så som det har blivit.

Vi stannar med bilen några meter från graven. Jag går med honom ur bilen, men står kvar när han går bort till graven.

Mervan Celik böjer sig ned och lägger blommor på graven. Sedan ställer han sig upp och ber en bön.

– Jag tänker på honom varje dag. Han var speciell för mig, han var som en storebror, så det gör ont när han inte finns kvar här bland oss, säger han i bilen.

– Jag önskar att han kunde vara med här nu och även ha sett mig ute i Europa. Han trodde verkligen på mig och ville verkligen att jag skulle lyckas.