Dif-profilen Olsson: ”Har följt mig genom hela karriären”
Publicerad 2017-10-15
Älskad av somliga, avskydd av andra.
Ingen annan spelare har skapat så många rubriker under 2017.
Jonas Olsson är årets mest omstridda personlighet i allsvenskan.
– Fotbollen är underhållning och jag sticker ut. Då kan det bli hatstormar i sociala medier, säger mittbacken.
Det ligger en vidrigt blöt höstkyla i luften och de få besökare som tagit sig till Djurgårdens träning trippar på tårna för att undvika geggig lera på skorna. Men Jonas Olsson är fortfarande varm i lederna efter förmiddagspasset och ser därför oberörd när han barbent slår sig ner vid en utemöbel så fuktig att den borde garantera en förkylning. Efter ett par minuters snack med Sportbladets utsände förvrids dock hans avslappnade ansiktsdrag i en grimas när en gestalt närmar sig från sidan. Magnus Eriksson avbryter nämligen intervjun då han myndigt – inte helt olikt en kunglighet – skrider fram mot sin lagkamrat. Bakom ryggen på Eriksson tassar Kerim Mrabti av och an med ett illmarigt leende på läpparna. Allsvenskans skytteligaledare ser allvarlig ut när han trycker fram näven ett par centimeter från Jonas Olssons ansikte.
– Va fan.
Mittbacken tittar illamående på handen som om fingrarna var täckta av vårtor innan han spricker upp i ett leende och ger den en snabb kyss. Magnus Eriksson och Kerim Mrabti skrattar som hyenor när de lämnar brottsplatsen.
– Jag förlorade mot "Mange" i pingis. Det händer inte ofta. Men då måste jag pussa hans hand en gång om dagen, förklarar Olsson och rycker på axlarna.
De andra spelarna verkar älska att småjävlas med den hetlevrade veteranen som med piska och morot konstant håller lagkamraterna på tårna under träningar och matcher. Han är hela tiden i centrum, Jonas Olsson. Inte bara i Djurgården, utan i hela allsvenskan.
Kim Källström är sett till meriterna allsvenskans klart största stjärna, men det är slående vilken låg, nästan anonym profil han har hållit i medierna jämfört med den ständigt omsusade Jonas Olsson.
Ett axplock:
Olsson brännmärktes som filmare efter derbyt mot Hammarby, dömdes ut som brutal i närkampsspelet i efterdyningen av fajten mot AIK, vägrade hårdnackat kommentera silly season-spekulationer, tjafsade med lagkamrater på träning och har fått nästan lika mycket kritik som beröm för sitt karaktäristiska sätt att helt och fullt brinna på fotbollsplanen. Jonas Olssons strapatser under 2017 har skapat så många feta rubriker att han förtjänat lönepåslag från kvällstidningarna.
– Det har varit väldigt mycket rubriker. Jag är van vid att det skrivs men känslan är att det sällan handlar om att jag gör någonting bra. Efter derbyt mot Hammarby frågade ingen om mitt mål utan om allt det andra. Det är tydligt att mitt sätt att spela på engagerar. Ofta fokuserar också tidningarna på annat än prestationerna i spelet. Nio av tio rubriker handlar om det, säger Olsson och fortsätter:
– Som när han den Martinsson i Bajen var ute och snackade.
Martinsson – vem?
– Ja, Hammarbys tränare.
Michelsen, menar du...
– Haha, ja. En liten härskarteknik av mig. Men när han är ute och kallar mig filmare. Varför ställdes inte frågan om Pa Dibbas roll på hörnorna? Allt han gjorde var att screena mig vilket de förstås bestämt, så att jag inte skulle kunna nå bollen. När Michelsen då pratar om fusk så blir det lite dubbelmoral tycker jag och nyanserna kan bli orättvisa. Samtidigt är det spelets regler i den här branschen.
Varför stör sig de andra lagens fans på dig, tror du?
– Det är väl min spelstil? Jag är alltid i händelsernas centrum vilket inte är vanligt för en mittback. Och så hur jag ser ut: två meter lång och ett stort hår på det. Allt jag gör syns och, ja, hörs.
Olsson försöker förhålla sig så pragmatiskt som möjligt till situationen. Mannen som på fotbollsplanen aldrig tar några fångar är mjukt resonerande, verbal och inkännande utanför densamma.
– Vissa gillar mig. Andra är väl inte lika glada för hur jag är. Så är det bara. Men fotbollen är i slutändan underhållning. För om jag ska gå på en match så vill jag se engagerade spelare som vill vinna, som vill sticka ut. Och jag sticker ut.
Det är efter Stockholmsderbyna som det blivit särskilt stökigt kring honom. De värsta rivalernas supportrar avskyr mittbacken och sociala medier tenderar att svämma över av mer eller mindre fräna utfall mot Olsson. Somliga verkar, lite likt Mrabti och Eriksson, gilla att jävlas med mittbacken på en rimlig nivå, andra går över gränsen och är osofistikerat hatiska.
– Derbyna ger extra fokus. Och då har jag varit i hetluften. Men det är kul att man engagerar folk. Sen jag flyttade hem till Sverige har jag förstått att intresset är väldigt stort i allsvenskan. Våra fans, AIK:are och Bajens supportrar brinner. Då är det roligt att spela i Stockholm. Jag har varit på många ställen i världen och spelat fotboll men Stockholm måste nästan vara den bästa platsen.
Hur hanterar du kritiken?
– Jag är van vid att folk hackar på mig. Det är något som följt mig genom hela karriären. Jag brydde nog mig mer om kritik – både positiv och negativ – när jag var 20 än nu. Jag har fått ett hårt skinn. Den viktigaste bekräftelsen jag kan få är från mina lagkamrater, vänner och tränare.
Tar du inte åt dig?
– Man ljuger om man säger att det inte påverkar en alls. Men helt ärligt så bryr jag mig inte om ris och ros lika mycket längre. Jag spelar inte fotboll, och beter mig som jag gör på planen, för att bli älskad eller hatad. Jag försöker bara göra allt jag kan för mig själv och mina lagkamrater.
Han kan dock känna att det rena näthatet är svårt att hantera.
– Det är kul att fotboll engagerar men tonen är hård på sociala medier. Men det är inte unikt för fotbollsspelare. Kolla bara på er journalister. Ni är också utsatta och man skulle ju inte vilja kolla på era mejlboxar. Det är ju rena mörkret antar jag. Ni har nog det tuffare i det avseendet.
Jonas Olsson drar på munnen.
– Men vi fotbollsspelare är i alla fall omtyckta av några!
Hur mycket plingar det till i din telefon efter ett hett derby?
– Jag har stängt av så att jag inte ska se alla kommentarer. Det kommer in tusentals. Jag förstår frustrationen hos supportrar och att man kan råka skriva något elakt. Men det finns ju grader i helvetet.
När supportrar började skriva mängder av elaka kommentarer under en bild på Olsson och hans unga dotter så kändes det som att en gräns passerades.
– Det var inte alls kul. Jag försöker vara restriktiv med bilder på familjen och dottern. Det är ju mitt ansvar vad jag exponerar henne för. Folk går över gränsen, men jag kan inte säga att jag mått direkt dåligt över det.
Det finns dock ett motmedel som med bevisad effektivitet förvandlar fientlighet till försoning. Flera överraskade rivalsupportrar har vittnat om hur Olsson, på ett avslappnat vis, bemött elaka kommentarer med skämtsamma svar.
– Du ska inte bli arg. Det är avväpnande att ibland svara några av de värsta som kommenterar för dialogen är viktig. Då visar de ofta förståelse tillbaka.
Olsson har uppenbarligen en förmåga att desarmera explosiva situationer. Efter derbyt mot Hammarby – då Jonas Olsson alltså anklagades för att filma i samband med en duell mot Pa Dibba – så lade Hammarbys anfallare upp en bild på en skrikande Olsson med bildtexten ”Bollywood”. 34-åringen gick snabbt in och lajkade inlägget vilket förstås gav honom respekt i båda läger.
– Det där med Pa Dibba var bara roligt. Han måste ju få skämta om en sån grej. Fan, det är banter.
Vad har vi i medierna för ansvar för den hetsen som kan piskas i gång?
– Öppenheten är mycket större i allsvenskan än vad man är van vid från Premier League. Jag är verkligen för öppenheten, men det gör också att man är mer påpassad eftersom man är en större profil än vad man var i England. Det kan vara lite ovant.
De allra flesta allsvenska följare kan nog – om de lättar lite på supporterskapets skygglappar – ändå enas i att starka, omdiskuterade personligheter som Jonas Olssons gör serien mer tilldragande. Vad hade allsvenskan varit utan mustiga karaktärer som Jonas Olsson, Markus Rosenberg och Sebastian Eriksson?
– Jag tycker det är viktigt med personligheter. Och då får man köpa att det blir stora rubriker för på något plan så bygger det allsvenskan och skapar intresse. Det skrivs på ett uppskruvat sätt och då kan man få en hatstorm på sig. Men vill du ha ett intresse för allsvenskan, bra stämning på matcherna och mycket publik så får du köpa baksidan av medaljongen också. Men hatstormarna, som skapas av de här frustrerade och inte alltid så unga männen, är nog svårare att ta för en 20-åring än en 34-åring.
Jonas Olsson listar allsvenskans tre största personligheter.
1) Markus Rosenberg, Malmö FF
Det tar emot att välja en MFF:are, men ”Mackan” Rosenberg är en stor personlighet. Jag känner honom från klubblag och landslag och när han kom hem så förändrade han hela allsvenskan. Det tar emot att säga det, men han har varit skillnaden för MFF i år också. Rosenberg är lagom ful och äcklig på planen, men en väldigt bra kille utanför.
2) Kim Källström, Djurgården
Kim måste med på listan. Det är den i särklass mest meriterade spelaren i allsvenskan. En ledare och den bästa vänsterfoten som jag har varit med om i ett lag. Även om det här mest skulle handla om personligheten och då kommer vi in på...
3) Magnus Eriksson, Djurgården
... Mange Eriksson. Med sin ödlefrisyr, sina tatueringar och sitt go. Jag kände Magnus lite innan jag kom till Djurgården och det är en jäkla bra kille som haft en fantastisk säsong. Inte bara med målskyttet utan som ledare i laget och som en spelare med otroligt bra relation till fansen. Han får igång dem, är en bra vän och en fin lagkompis.
Och även om han inte är allmängiltigt älskad i allsvenskan är Jonas Olsson definitivt profet i sin egen förening. En ledare som supportrar och medspelare vill följa.
– Det är bara sån jag är på planen. Det faller sig naturligt för mig att leda. Så var det inte när jag var yngre, men med erfarenheten så har jag lärt mig när man ska trycka på och när man ska ta ett steg tillbaka. I grunden består också vår trupp av duktiga, ödmjuka och jävligt bra killar.