”Extrem situation – den är overklig”
Uppdaterad 2017-04-26 | Publicerad 2017-02-10
DUBAI.
Vad betyder framgång i fotboll när ens barn inte mår bra?
Ingenting.
David Boo Wiklander blev årets spelare i Hammarby men lämnade Stockholm för att ta hand om sin hjärtsjuke son.
– Det är en extrem situation. Den är overklig, säger IFK Göteborgs nyförvärv.
Helt plötsligt var han bara borta. David Boo Wiklander hade varit med och räddat Bajens säsong, nästan på egen hand styrt upp försvarsspelet och bildade tillsammans med Jospeph Aidoo seriens kanske hetaste mittbackspar.
Men med fem matcher kvar av serien försvann 32-åringen från den allsvenska scenen. Föreningen kommunicerade ut att försvararen saknades på grund av ”familjeskäl" och Hammarby rasade genast i tabellen. I början av december kom förklaringen till frånvaron.
– Det är en svår och tung tid för mig och min familj, sa han till Sportbladet.
Sonen Gustaf, åtta månader, var inlagd på sjukhus i Göteborg. David Boo Wiklander lämnade Hammarby och Stockholm, skrev på för IFK Göteborg och flyttade till hemstaden.
Ett par månader senare sätter sig en trött David Boo Wiklander ner i en oväntat sliten skinnfåtölj på Blåvitts flådiga spelarhotell i Dubai. Laget har just haft ett tufft pass i den 26-gradiga värmen och den oförlåtande solen har fått veteranen att bränna sig i ansiktet.
Det är svårt för honom att få fram orden om sonen Gustaf och blicken flackar emellanåt. Ändå försöker han öppet och uppriktigt berätta om den oro och sorg som hela tiden är närvarande.
– Det är en extrem situation. Den är overklig.
För samtidigt som Boo Wiklander blev utnämnd till årets spelare i Hammarby satt han och vakade vid Gustafs sida på sjukhuset i Göteborg. Då kunde han inte bry sig mindre om sin succé i Bajen.
– Jag fick perspektiv på livet. Fotbollen var... oviktig. Den betydde ingenting just då. Det var inget val att lämna Hammarby för att spela fotboll i Göteborg. Det var tvunget. Vi skulle bara hem.
Hans son föddes med en tumör i hjärtat.
– Det var många olika problem. Men den godartade tumören som upptäcktes i hjärtat på honom sitter på helt fel ställe. Det är inte bara att det är just hjärtat, vilket är svårt bara det, den sitter dessutom på ett dåligt ställe även där.
Eftersom Gustaf fortfarande växer är ett ingrepp i hjärtat vanskligt.
– Vi måste invänta en operation till han blir större. Då är det större möjligheter att den blir lyckad, och ja..
Han fortsätter:
– Men nu är det stabilt och Gustaf mår bra. Forskningen går ju hela tiden framåt och kanske kan vi hitta en annan lösning än en operation i framtiden. Vi tar en dag i taget och det är skönt att han mår bra.
Under vintern har mängder av supportrar till Hammarby kontaktat Boo Wiklander med hälsningar och stöd.
– Den stöttningen är otroligt härlig att få. Det visar vad Hammarby är för klubb och varför de har 25 000 på matcherna.
Det är inte lätt att prata om ett allvarligt sjukt barn. Han märker ofta i vardagen att det är tufft för folk att veta vad de ska säga och hur de ska bete sig.
– Det kan vara svårt att vara i närheten av folk som drabbats av sånt här. Man vet inte vad man ska säga. Men... man behöver inte säga så mycket. Jag känner stödet när någon skänker en tanke.
Boo Wiklander är ett erkänt fullblodsproffs – vill över huvud taget inte ha något specialschema – men lider förstås av att vara utan familjen under det två veckor långa träningslägret.
– Det är tufft. Man vill bara vara hemma.
Nu är sjukhusbesöken inte lika frekventa. Familjen är där varannan vecka för att kolla upp sonen. Det är de malande tankarna snarare än rutinerna som svårast att hantera.
– Man tänker på det hela tiden. Men vi måste försöka leva vidare som familj också. Vi kan inte gräva ner oss.
Boo Wiklander representerade Blåvitt under i princip hela tonårsspannet. Det var några år innan Wernbloom, Wendt, Berg och resten av gänget dundrade in på Kamratgården och vägen till A-lagsspel var ganska stängd. IFK Göteborg skulle kvala för att hålla sig kvar i serien och det var knappast aktuellt att satsa på en färsk Boo Wiklander.
– Det blev en lång och ganska krokig väg för mig tillbaka. Men det är det här man spelade fotboll för när man var yngre: för att få representera Blåvitt. Det är ju Göteborgs bästa och största lag.
Mittbacken är införstådd med att han, precis som i Hammarby, inledningsvis får finna sig i en roll som reserv.
– Man brukar säga att "på försäsongen står alla på noll". Det stämmer förstås inte. Det vet alla. Jörgen (Lennartsson, tränare) har spelat med Bjärsmyr och Rogne de senaste åren när de har varit friska. Det är jag fullt medveten om.
Boo Wiklander vill självklart ha en viktig roll i startelvan, men försöker också göra sitt bästa för att vara en optimal truppspelare.
– Jag vill bidra som en ledare och visa tränarna vad jag är för en spelartyp. Jag gillar att få få yngre spelare att växa och se dynamiken i en fungerande grupp, säger han och fortsätter:
– Givet situationen med Gustaf och att vi behöver vara i Göteborg så kan jag fokusera helt på laget. Jag försöker inte spela mig själv till ett proffskontrakt utomlands. Allt jag vill är att vara i Göteborg och få laget så bra som möjligt. Jag är ingen 20-åring som vill ut i Europa. Jag vill utvecklas som en ledare i Blåvitt.