Il calcios framtid – halvtomma läktare

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-12-17

Många italienare minns två grundläggande mandomsprov från sin uppväxt.

Ett var besöket hos kvarterets lättfotade Signorina.

Det andra var söndagen på stadion med pappa.

 Nar de berättar om det, blir de lyriska.

Hundratals Fiat 500 svärmade som myggor kring Olympiastadion och San Siro, spårvagnen var proppfull, solen sken på dem som gick till fots.

Det låter som en berättelse från ett annat tidevarv.

Men det räcker med att gå tio år tilbaka i tiden för att återuppleva samma stämning.

Lite mindre nostalgi kanske. Men samma känsla av glädje och folkfest. Samma betryggande upplevelse av ritual. Efter söndagslunchen, il calcio.

Eftermiddagsnöje

Arenan är fullsatt. Man bänkar sig för veckans höjdpunkt. Man stoppar den krumma gubben med den skrovliga rösten som säljer Caffé Borghetti, öppnar den oemotståndliga lilla plastflaskan och låter den söta kaffelikören sakta rinna ner i strupen, för att smälta abbacchio och fettucine och förbereda stämbanden. Klockan är tre på eftermiddagen och på de flesta arenor är det soligt och milt, även mitt i vintern. Det är 16 härliga timmar kvar innan arbetsveckan börjar.

Kort sagt, att gå på match var en idyllisk upplevelse. Ett billigt och underbart nöje för vanliga människor som fick i sig calcio med modersmjölken.

Sakta men säkert har ritualen naggats i kanterna.

Nu är brytningen nära.

Dagens barn kommer inte att känna igen sig i sina pappors minnen. Till stadion kommer de sällan eller aldrig. Det är för farligt och för dyrt.

Tifosi i hela Italien rasar mot de skyhöga biljettpriserna och omöjliga matchtider. En plats i kurvan, parkering och en macka kostar närmare 500 kronor på många håll. Supporterklubbarnas utflykter till bortamatcherna går lös på 800–900 kronor per person. Ofta kommer man hem mitt i natten, eftersom stormatcherna nästan alltid går på kvällstid.

För den som ska upp och jobba i ottan är det inget vidare. Dessutom är det kallt på arenorna på kvällen och det blir lättare bråk när det blir mörkt.

Nu är måttet rågat.

Tifosi i syd och nord strejkar. De kommer helt enkelt inte till stadion.

Tv-bolag får skulden

De som går dit hänger ut spydiga banderoller mot Sky, som pekas ut som boven i dramat. När betal-tv-bolaget köper sändningsrättigheterna, får de samtidigt rätt att diktera villkoren för när matcherna ska gå av stapeln. Vad bryr sig Sky om supportrarna, bortsett från i deras funktion som potentiella köpare av betal-tv-paket?

Konsekvenserna av utvecklingen är att arenorna långsamt men säkert töms på supportrar. Bortsett från de allra mest inbitna och våldsamma så kallade ultra och Vip-folket på smörläktaren.

Där sitter Italiens industrifurstar, filmstjärnor och miljardärer och ser sina stenrika marionetter sprattla.

En annan sorts fotboll.

Utan hjärta och smärta. Melodramat är borta.

De affärssinnade, framåtblickande klubbarna vet att detta är fotbollens framtid. Italiens största arenor tar i dag drygt 70 000 åskådare, men Juventus nya arena planeras bara för cirka 40 000.

Ekonomiskt spelar publikbortfallet ingen större roll för klubbarna. Inkomstposten ”biljettintäkter” är försvinnande liten. Det finns nog en och annan klubbdirektör som har börjat räkna på om il calcio överhuvudtaget behöver tifosi. Villfarelsen är att fotboll går att planera och kontrollera. Oförutsägbara element, till exempel supportrarna, blir därmed störande. Framförallt om det inte finns några pengar att tjäna.

Många skulle gärna rationalisera bort domarna också. Ut med de där irriterande individerna med visselpipa och in med tv-bevis. För TV kan väl aldrig ha fel. Eller?

De italienska fotbollsspelarna är nästan dagligen inblandade i något välgörenhetsjippo. De ställer upp för alla möjliga behjärtansvärda ändamål, fotograferas leende med tandlösa gamlingar och barn på sjukhus.

Välgörenheten är motgiftet. Det är meningen att vi ska tro att il calcio, trots allt, någonstans, har ett hjärta.

Går ni på det?

Kristina Kappelin

Följ ämnen i artikeln