Maldini förnedrad av de egna fansen – och botten har gått ur Serie A
MILANO. Jag kom till San Siro för att applådera den störste. Jag åkte därifrån och kände mig tom.
Paolo Maldini förnedrades av Milans curva.
Och botten har gått ur Serie A.
Det kunde ju inte bli så mycket bättre än så här, egentligen.
Paolo Maldini, den perfekte fotbollsspelaren, spelade sin sista match på San Siro – och om han nu inte fick avgöra den själv så skulle den förstås avgöras av någon som är nästan han.
I 85:e minuten dunkar alltså Francesco Totti in en frispark.
3–2 till Roma.
Totti är en nästan-Maldini, den siste italienske fanbäraren i det här fantastiska fotbollslandet (ja, han och Del Piero då). Och Roma förtjänar sina poäng, en dag när Kaká är lite trubbig och Milan lite för odistinkt för att hitta in bakom en strålande Mexès.
Maldinis sista passning på San Siro går till Clarence Seedorf. Seedorf är den ende i världen som vunnit Champions League med tre klubbar, men den passningen är en finare medalj än alla andra.
Och det är så jag vill minnas det. Som en enda lång hyllning till världens genom tiderna störste fotbollsspelare.
Milano är hett som en stekugn, det går knappt att tänka en tanke fullt ut så jag önskar att jag kunde tänka bort det som händer sedan.
Jag har ju suttit på den här arenan när Inters curva nord slungat eldpjäser mot levande mål. Jag har hört rasistiska apljud här. Jag har duckat för kastade glasflaskor och stått i vägen för polisens chockstötar.
Därför känns det nästan skamligt att erkänna att jag aldrig upplevt något på San Siro som gjort mig så beklämd som det här.
Ärevarv: Då kommer skriken
Paolo Maldini ville inte avsluta sin karriär med en tom gest. Han ville inte ha ett jippo, vare sig med landslaget eller Milan. Han ville bara gå in, i en riktig, viktig match, göra sitt jobb som 901 gånger förr, applådera publiken och ta en dusch.
70 000 åskådare på San Siro och miljoner tifosi runt hela Italien älskar honom för det, för den upphöjda, rena kvalitén i allt han gör. Men ett par hundra som tagit över curva sud sedan Fosse dei Leoni lämnade den pissar på alltihop, och stjäl ett utrymme som inte är deras.
Först banderollen: ”Grazie capitano, sul campo un campione infinito, ma hai mancato di rispetto a chi ti ha arricchito”. ”Tack kapten, på planen en evig mästare, men du saknade respekt för dem som gjort dig rik”.
Och sen, när matchen är slut, när Paolino sjunkit ihop med händerna mot sina knän och sen gett sig av på sitt livs sista ärevarv: Då kommer skriken:
– C’è solo un capitano.
– Det finns bara en kapten.
Curvan håller upp en stor tröja med nummer sex, Franco Baresis nummer. Journalister jag pratar med säger att det funnits en konflikt mellan delar av Milans ultras och Maldini sedan ett par år tillbaka, och att de supportrarna nu är styrande i curvan.
De där supportrarna talar om respekt, men de har inte en aning om vad ordet betyder.
– Jag är glad att jag inte är en av dem, säger Maldini själv, när alla jagar honom för att få ett citat.
Fenomenalt, Totti
Det var ju en fin dag annars. Alla som hade biljett fick en vit Maldini-halsduk, och stadion var marinerad i kärlek och tacksamhet.
Kaká var trubbig, men tempot högt. Pippo Inzaghi högg på allt och David Beckhams svepande quarterback-passningar ställde till med en del oro. Totti ”händer” inte så mycket på egen hand längre, men ge honom ett spelalternativ (som Brighi ofta gör) så är han fortfarande ett geni, en överlägsen intelligens.
Roma använder matchen till att hylla Maldini och säkra en plats i Europaspelet.
Milans curva använder den till att protestera mot klubben, Berlusconi och, till slut, mot Maldini.
Totti, Italiens siste bandiera, avgör med en fenomenal frispark i slutet. Han håller om Paolo Maldini efter slutsignalen, men det får mig mer att tänka på saker som är på väg att gå förlorade än på saker som finns.
Italien dräneras på förebilder
Italien är världens vackraste fotbollsland. Jag tycker verkligen det. Men världen snurrar snabbt, de har svårt att hänga med.
Det handlar om arenor, om säkerhet, det handlar mindre om pengar än många hävdar (Inter betalar lika höga löner som Manchester United), men framför allt handlar det om stjärnor.
Fotboll är förebilder, och Italien håller på att dräneras på sina.
Maldini slutar, Totti börjar bli gammal, och tidningarna svämmar över av rykten om unga superstjärnor som är på väg utomlands.
Kaká till Madrid? Lavezzi till Liverpool?
Ibrahimovic till Barcelona?
I San Siros pressrum ser jag Zlatan göra sitt 23:e mål för säsongen. Han har aldrig sett sig själv som en målskytt, men nu är han en match ifrån att bli den förste svenske capocannonieren sedan Gunnar Nordahl.
Tycker ni att det är svårt att riktigt förstå hur stor Zlatan Ibrahimovic är i Italien?
Det är ännu svårare att förstå vilket hål han skulle lämna efter sig om han flyttar härifrån.