Bank: Kanada ute – lite skadeglädje mot Fifa
MONTREAL. Så här bra borde alla dåliga fotbollsmatcher vara. Kanada sprang och slant, England stångades och slet.
De spelade fotboll i 90 minuter plus tillägg.
Sedan hade Fifa förlorat.
Häromdagen satt vi ner med Englands unge förbundskapten Mark Sampson när hans lag hade slagit ut Norge. Han pratade som om kamerorna just börjat rulla för en avgörande scen i en halvsvagt skriven Hollywood-film.
– Mina spelare kommer alltid att bli ihågkomna. De är de första som vunnit en utslagsmatch, de kommer att vara en del av England fotbollshistoria för alltid. Vi har mött tvivel, vi har fått utstå hat, men vi har stått upp, sa han.
Sen la han till, med darr på rösten:
– Men vi vill att resan ska fortsätta.
I går darrade han på rösten igen. Det här är en sjuhelsikes resa.
Inte råd med sportslighet
England hade ju hamnat på den där halvan av slutspelsträdet som Fifa medvetet och skandalöst kuperat för att bereda väg för Kanada.
De ville ha ett publikt VM, de ville ha kvar de där 50 000 i hemmapubliken så länge som möjligt, och då var sportsliga hänsyn helt enkelt inget man hade råd med.
Publiken skanderade sitt ”Let’s go Canada” som om de satt i en hockeyhall, Kanadas lag har själva erkänt att de låtit sig inspireras av Kanadas hockeylandslag, de gick in med full frenesi för att köra rakt över ett begränsat engelskt lag. De vred upp fartaggregatet till max, ikonen Christine Sinclair inledde matchen med att tunnla två engelskor på en sekund och slå en fenomenal crossboll i VM:s hittills mest imponerande sekvens, men just som de greppat matchen tappade de den.
De hamnade på hal is, och det var helt och fullt deras eget fel.
Mittbacken Lauren Sesselmann halkade som siste spelare och gav Jodie Taylor fritt spår fram till 1–0. Två minuter senare halkade ytterbacken Allysha Chapman så att Lucy Bronze kunde nicka in 2–0 på en av Englands många lyckade fasta situationer i den här turneringen.
Kanada höll krismöte i en cirkel i eget straffområde, det var dags att lägga sig eller resa sig, och känner man till deras tränares bakgrund så vet man att det bara fanns ett alternativ.
Fick reduceringen gratis
John Herdman är född i Newcastle, fostrad till Newcastle-supporter, uppväxt i en miljö som tvingade honom att stå eller falla.
Hans barndom präglades av stängda stålverk, av vuxna som söp, föräldrar som skilde sig, en pappa som kämpade mot depressioner och schizofreni, en mamma som inte orkade ge honom tryggheten han behövde.
Herdman reste sig, han gav sig ut i världen för att bli fotbollstränare, han har kämpat och han har slagits, och det är inget han slutar med ens om 50 000 människor står på läktarna och skriker fram hans lag.
– Jag tror fortfarande att jag försöker bevisa för mamma att jag förtjänar det här, har han förklarat. Det driver dig, driver dig, driver dig.
Hans lag drev på efter bästa förmåga, de sprang och slet och slogs för att komma tillbaka in i matchen.
Det blev en kamp full av tekniska fel och stora misstag, men det var ändå konstant underhållande. Old school football, med två lag som jagade varandra över hela planen inför en fanatisk publik.
Precis före paus fick de reduceringsmålet 2–1 gratis av Englands målvakt Karen Bardsley, precis efter paus fick Bardsley en allergisk reaktion som fick ögat att svullna upp och tvingade henne att byta.
England har satsat på damfotboll
England har aldrig spelat en semifinal i ett VM, men de senaste åren har de bestämt sig för att satsa på kvinnors fotboll. Storklubbarna har startat damlag, ligan är bättre än den någonsin varit, spelarna kan försörja sig på sin sport. När de flög till Kanada var det i business-class-säten, när de bor här är det på femstjärniga hotell, när de sover är det på ergonomiskt utvecklade madrasser.
De orkade stå emot, Sampson har roterat truppen mer än någon annan tränare i VM och hade gett alla utespelarna speltid redan i gruppspelet.
De klarade inte att hålla i bollen, de klarade inte att fortsätta vara aktiva och modiga, men de klarade att bibehålla sin defensiva organisation i 90 minuter.
Det räckte: 2–1. England till semifinal, Fifas planering i papperskorgen.
Kanadas spelare rasade ihop i små, våta högar när slutsignalen gick. Det var lättare att räkna spelarna som inte grät än de som gjorde det: den ende som orkade stå upp och samla trupperna var den beundransvärda Christine Sinclair.
Hon drog ihop dem i en cirkel, höll ett snabbt tal om stolthet, och när de pratat klart ställde sig en arbetargrabb från Newcastle framför tv-kamerorna för att tala till ett par miljoner supportrar.
– Vi har gjort vårt bästa, sa John Herdman, men det var inte bra nog. Skit också.
Hans röst var hes, den bar knappt.
– Vi kunde gjort det här, sorry. Allt det där som kunde blivit, allt det där som kunde blivit… wow.
Det var lätt att känna med honom. Det var precis lika lätt att känna lite skadeglädje över att Fifa aldrig fick den turnering de bäddat för.