Bank: Vidrigare blir inte den här sporten
Simon Bank – på plats på VM i Kanada
EDMONTON. Det är väl den här sortens förluster som gör att damfotbollen kan vinna till slut även i England.
De blev inte krossade.
De var bara förkrossade.
När jag skriver det här står Englands förbundskapten Mark Sampson – han måste få något sorts retorikpris efter den här turneringen – nere på innerplan med en mikrofon framför hakan.
Reportern frågar vad han sagt till sina spelare, han kämpar med känslorna när han svarar:
– …att det är okej att gråta. De gav allt de hade, de kunde inte göra mer.
Och på sätt och vis hade han väl visat spelarna det redan före matchen. De hade laddat upp för Englands första VM-semifinal på damsidan, deras första VM-semifinal över huvud taget på 25 år, med att titta på en film från den senaste semifinalen.
I dagarna var det ju premiär för filmen om Paul Gascoignes liv, och där satt alltså en hel spelartrupp och kom i stämning genom att titta på de mest ikoniska tårarna i brittisk idrottshistoria.
Ja, så gick det som det gick.
Japanskor med hårdare mentalitet
Vi var en bit över 30 000 på Commonwealth Stadium i Edmonton, i tryckande sol, och jag vet inte om jag någonsin sett två så olika lag vara så likvärdiga.
Under Norio Sasaki har Japan inte bara blivit världsmästare, de har också extremutvecklat en bollinnehavsfotboll som är ungefär lika underhållande som frustrerande.
De rullar runt bollen, modigt och tekniskt, löser även pressade lägen med passningsspel och använder alla elva spelarna när de bygger anfall. Det är bara det att de inte är särskilt noga med att anfalla.
I grunden handlar det om mentalitet. Japanska experter och forskare har skrivit djuprapporter om en ny generation spelare som blivit proffs utomlands och skaffat sig en annan, hårdare mentalitet. Landslaget är på en och samma gång pionjärer för en ny kvinnobild och bekräftelser på en gammal, ikonen Homare Sawa kan ena veckan tecknas som superhjälte i ett manga-magasin, för att nästa vecka framställas som en söt, ofarlig flicka i medierna.
Nu dröjde det en halvtimma innan de hotade med ett lite mer direkt spel, och när de väl gjorde det fick de straff. Sakaguchi slog en lysande, lång stickpassning bakom Englands trögtrubbiga vänsterback Claire Rafferty, som fick panik och satte upp händerna i ryggen på Saori Ariyoshi.
När kantgeniet Aya Miyama skickade in straffen var det hennes andra mål i VM – ingen i Japan har gjort lika många, och det säger en del. Det var först när de bytte in Mana Iwabuchi med 20 minuter kvar som de fick in en spelare som hade i alla fall ett marginellt intresse av det här med att göra mål.
– Iwabuchi är en otypisk japansk spelare, Hon kan ta med sig bollen framåt och skjuta, konstaterade ex-stjärnan Tomomi Miyamoto tidigare i veckan.
Nu var det som att se ett Guardiola-Barça utan spets mot ett Tony Pulis-tränat Stoke.
Horribel straff – men förtjänade kvitteringen
England vet vad de kan och vad de inte kan, de satsade allt på tidiga bollar mot straffområdet, behandlade varje hörna och inkast och frispark på offensiv planhalva som en farlig målchans.
Precis som i semifinalen mellan USA och Tyskland delades det ut en horribel kompensationsstraff direkt efter den andra, men England förtjänade faktiskt kvitteringen (Fara Williams var säker från straffpunkten) de fick.
I andra halvlek lyckades England göra vad de gjort flera gånger tidigare i turneringen. De satte lite högre press, fick lite bättre grepp om playmakern Rumi Utsugi, och tryckte sig närmare och närmare mål.
Toni Duggan träffade ribban, Ellen White pressade fram en kvalitetsräddning, Jill Scott nickade utanför och prickade sedan ribban med ett missat inlägg.
Från leran till BBC
Efter 49 år av lidande var England faktiskt på väg mot en VM-final igen.
Vad hade det betytt? Vad hade det kunnat leda till?
Den här generationen spelare må vara kämpar snarare än lirare, men de har lyft fotbollen från leran till BBC.
För fyra år sedan startade England en halvprofessionell toppliga och fick med flera herrklubbar på en satsning på damfotboll. För tre år sedan sjösatte FA sitt Game Changer-projekt för att lyfta sporten på alla nivåer.
De här spelarna började spela en sport där toppspelare fick 50 pund per match, nu stod de där med miljoner engelska blickar på sig. Stjärnor, idoler, förebilder på väg mot en förlängning.
Med en halvminut kvar av stopptiden hamnade de lite för högt, Kawasumi skickade in ett inlägg från kanten, och Notts County-backen Laura Basset fläkte sig för att rensa.
Hon nådde precis, bollen for i en båge via ribban och in i Englands mål.
Självmål i sista minuten. Vidrigare än så blir inte den här sporten.
Jo Potter kramade sönder en redan trasig Bassett, England grät Gazza-tårar genom ett sorgligt ärevarv och det hann bli sent innan vi mötte lagkaptenen Steph Houghton utanför omklädningsrummet.
Hon sa att hon var förkrossad, att de var det allihop.
– Vi ville bara göra England stolt. Jag hoppas att vi gjorde det.