Inte många som slår den sortens frisparkar
Zlatan Ibrahimovic vräker in en Eder-frispark från 32 meter.
Bara en sak är märklig med det.
Att han inte gjort det tidigare.
Jo, jag fattar.
Jag är han som stod bakom Leonardo da Vinci när han målade Nattvarden. Det var jag som kikade över hans axel, harklade mig och sa:
– Du Leo… Petrus – är han inte liiite väl grå i skägget?
Precis före avspark i andra halvlek mellan Inter och Fiorentina log Zlatan Ibrahimovic världens vackraste Zlatan-leende mot gamle Juve-polaren Adrian Mutu.
När Ibra dödat matchen med sitt konstverk till frispark sträckte Mutu bara fram näven.
109 kilometer i timmen. Ribba in. Tack för matchen.
Det finns inte många som slår den där sortens frisparkar.
Juninho, förstås. Ronaldo. Del Piero och Riquelme. Pirlo.
Vi ska inte räkna in Zlatan Ibrahimovic i det där gänget än. Han satte en mörsare mot Palermo i höstas, men sett över ett par säsonger har han ett uselt frisparksfacit för en man med de kvalitéerna.
Ser man honom träna så skjuter han som en väldresserad häst, stenhårt och kontrollerat. Han är så skicklig på att pricka in skott att han utan vidare borde kunna göra fyra-fem sådana mål per säsong. Jag vet inte varför han inte gjort det tidigare. Hans geni kanske ser det som en förolämpning, att det är för enkelt (jag kommer att tänka på det som Tord Grip brukade säga om att spela golf: ”En kan ju inte gå runt och slå frisparkar hela dan”).
”Mirakulöst mäktigt”
Det finns bara en trollkarlshatt i svensk fotboll, bara en kung av Serie A – det finns alltså bara en man kan säga så här till:
– Det där var mirakulöst mäktigt. Du borde faktiskt göra det lite oftare.
Inter–Fiorentina var förresten en värdelös match.
Zlatan gjorde 1–0 i en situation som kan ha varit offside, foul och hands. Inter var sitt impotenta, baktunga jag. Mourinho har inte coachat bort den här säsongen, han handlade bort den när han satsade sina fart-pengar på Mancini och Quaresma. Nu är han så frustrerad och pressad att han visar ut sig själv.
Fiorentina? Med ett nytt spelsätt (4-1-3-2, som Sverige spelade förr, med Jörgensen som Linderoth) fick de ingen riktig fart i passningsspelet, men de borde tagit poäng ändå.
Det blev 2–0, Inter håller scudetton i sina vinterfrusna, blåsvarta händer, och bara två stora prestationer räddade kvällen.
Den första var Zlatans frispark.
Den andra var att Prandelli, en större människa än tränare, vägrade att såga domaren efteråt.
De hänger i med nagelspetsarna
Han hade haft all rätt att göra det.
Serie A lever på lånad tid. Inter är ett ryck från att avgöra, konkurrenterna hänger i med inget mer än nagelspetsarna.
Giovincos och Del Pieros Juve gjorde sitt jobb i Bologna i lördags, och igår gjorde den gudomlige djävulen Pippo Inzaghi sitt 300:e proffsmål (de borde resa en Pippo-staty i seriens alla straffområden, i tveksam offsideposition).
Om det är kokande, bubblande, levande toppstrider som får igång er så får ni lyfta blicken.
Mot Tyskland – och Frankrike.
Att Markus Rosenberg gör mål igen är förstås alldeles ljuvligt, både han och Bremen har haft en fiaskovinter och behöver få andas lite. Men det är i toppen, med fyra titel-aspiranter, det händer saker.
I går hoppade Hamburg (2–0 mot Cottbus) på ett guldrace som just nu domineras av två så olika målskyttar som Voronin (Hertha Berlin) och Dzeko (Wolfsburg).
Ni kan skriva upp att Bundesliga står inför sin intressantaste vår på evigheter.
Och när ni ändå har pennan framme:
Skriv upp datumet 16 maj också.
Det är då som Lyon ska åka till Marseille och möta OM, och i går visade OM att de vill att den matchen ska betyda något.
De åkte till Paris, kavlade upp ärmarna och mötte ett starkt PSG i Frankrikes största fotbollsmatch.
OM gjorde 3–1, med fem minuter kvar var det bara en sång som hördes på mäktiga Parc des Princes – och det var bortafansen som sjöng den.
Europas ojämnaste liga på 2000-talet har bytt ansikte.
Det går inte att göra annat än att tycka om det.