Kan vara ett stort steg mot drömmen
Bank: Närmare att bli Europamästare än de någonsin varit
PARIS. Zlatan Ibrahimovic har jagat den här pokalen länge nog för att veta att de enda chanser som är värda något är de man tar.
Men ändå:
Ibland kan även ett litet steg mot kvartsfinal vara ett stort steg mot drömmen.
När Chelsea fortfarande var José Mourinhos Chelsea fanns det en läktarsång som sjöngs med mer tryck än alla andra:
– Champions of Europe, we know what we are.
Det var då.
Nu är de Guus Hiddinks lag, ett lag på nedre halvan, ett lag som inte riktigt vet vilka de är. Igår kom de till Paris utan John Terry, och allt de med säkerhet visste var att de inte var favoriter.
Paris Saint-Germain hade förlorat en av sina 49 senaste hemmamatcher, de har en kvadrupel av titlar med sig från i fjol, och befann sig i den sorts allomfattande harmoni att de var tvungna att Serge Aurier-skjuta sig själva i foten för att skaka ens en smula.
De har roligt - de har chansen
Parc des Princes-exteriören ser ut som det gjorde senast jag var här, och gången innan dess, men på insidan har det hänt saker.
Man kan tycka vad man vill om ett Qatar-bygge där presidenten tycker att det är rimligt att först rensa ut all sin högljudda ursprungspublik och sedan gnälla på att den nya publiken inte sjunger högt nog, men lagbygget Paris är något annat.
Sten för sten, spelsteg för spelsteg, har de konstruerat ett lag som är gjort för den här sortens kvällar.
Laurent Blanc har instruerat fram ett bollinnehav med tanke, Di María och Lucas har gett dem djupledsfart som förändrat och förädlat Zlatan Ibrahimovics möjligheter att spela fotboll.
De har roligt.
De har chansen.
De har promenerat sig igenom ligaspelet, men inte slöare än att de har kunnat gasa när de behövt; mot Monaco, mot Lyon, mot OM. Nu skulle de göra vad de brukar göra om våren: möta Chelsea, och stämma av hur långt de kommit.
Och, ja, de har i alla fall kommit så långt att en klubb som Chelsea kommer till Paris och anpassar sig rejält. Det såg ut som om Guus Hiddink gett sitt lag 1A-instruktionen ”håll tätt första kvarten, sen börjar vi spela”. De gick ut i ett lågt 4-4-2, med extremt defensivansvar för Hazard och Pedro som gjorde att de emellanåt spelade 6-2-2.
Efter tio minuter hade Thiago Silva maktmarkerat mot Diego Costa, Lucas hade lyckats med klackskarvarna som Hazard slarvade bort, och Verratti hade hällt olja i lagmotorn medan Cesc Fàbregas skyfflade sand.
PSG var överlägset i precis allt.
Välförtjänt mål
Sedan började Chelsea spela, och de var bättre på det än på att hålla tätt.
Hiddinks Chelsea är inte Mourinhos, det här laget gillar sitt bollinnehav och vet vad de ska göra med det (Cesc var formidabel när han väl fick börja bygga spel).
Plötsligt hade vi två riktigt bra fotbollslag på planen, ett PSG som hotade med Lucas diagonallöpningar och ett Chelsea som defensivstyrde bort Di María ur matchen. Ett PSG som dominerade, ett Chelsea som högg fram sylvassa målchanser.
Och en Zlatan Ibrahimovic som gjorde mål.
Paris nummer tio dunkade in en frispark via John Obi Mikel. PSG hade förtjänat det, men sedan släppte de in säsongens första fast-situation-mål på första halvleks sista hörna (Mikel där också, efter en olycklig Zlatan-skarv).
1–1, och så var det bara att börja om från början.
Så då gjorde de just det.
Det krävs så oerhört mycket offensiva hot för att värja sig mot Paris numer, annars är det som att hamna i brygga under en mycket tyngre brottare. De hittar de där insticken innanför ytterbackarna, de har Lucas och Di Marías djupledsfart, och de har Zlatan Ibrahimovic som kan brottas med de tyngsta och briljera mot de bästa.
Två gånger i rad har de här mötena avgjorts på bortamål, så PSG belägrade Chelsea hela andra halvlek för att få med sig något tryggare till London.
Närmare att bli mästare än någonsin
När de hade provat precis alla vassa vapen de har utan att få in det där logiska segermålet vände sig Laurent Blanc till bänken och tänkte att ”tja, då får jag väl testa något lite mindre logiskt”.
Om Serge Auriers hjärnsläpp haft en effekt på truppdynamiken i veckan så är det ju att Edinson Cavani inte längre är klubbens olyckligaste spelare.
Nu kom han in från bänken med tjugo minuter kvar, och sprang in 2–1 fyra minuter senare.
Parc des Princes skrek CA-VA-NI som om de vore napolitanare, Cavani själv jublade som om han fått livet tillbaka.
På sätt och vis hade han ju det.
Chelsea fick slita sönder sig i 90 minuter (alla utom Diego Costa gjorde det), men de fick med sig ett helt okej resultat hem. Paris får med sig ett bevis på att de kan spela ut lag även på den här nivån.
Medan vi förfrös fingrarna efter slutsignalen stod ett par tusen engelsmän kvar inne på Parc des Princes och sjöng det nya Chelseas nya sång:
– Champions of Europe, you’ll never sing that.
Jag tror inte att det hördes in till Ibrahimovic och de andra i PSG:s omklädningsrum, och om det gjorde det så tror jag inte att de lyssnade.
De är inte mycket närmare kvartsfinal än de var igår. Men de har definitivt visat att de är närmare att bli Europamästare än de någonsin varit.