Jag tror att Mourinho skämdes – Inter skapade ingenting
BERGAMO. Det krävdes ett Atalanta för att visa vad Inters problem är: Att Milan och Juventus börjat röra sig.
Men mest att de själva slutat göra det.
Jag får maka på mig en bit när José Mourinho ska fram i korridoren under Stadio Communale. Han har fått syn på Gigi Del Neris rödlätta mustasch och har både gratulationer och en kram att dela ut.
Jag förstår honom.
Inför matchen har Del Neri kallat honom ”en av världens främsta”, han har kallat Zlatan Ibrahimovic för ”en fröjd för ögat, ett äkta fenomen”.
Och, ja, just den här söndagen är det väl bra att någon påminner om det.
Inter förlorar miniderbyt i Bergamo för första gången på 14 år. Det kan man ju få göra. Atalanta är ett otäckt hemmalag, och även stora lag gör plattmatcher.
Men så här?
På Madame Tussauds i London finns sedan 2005 en vaxdocka som föreställer José Mourinho. Dockan hade, utan vidare, platsat i Inters startelva i går.
Mourinho skämdes
Efter 1–1 mot Cagliari och en knapp arbetsseger mot Genoa i cupen ställdes Inter mot ett lag som obarmhärtigt avslöjade var de befinner sig just nu, en dryg månad innan de ska möta Manchester United.
Jag tror att Mourinho skämdes.
Hans lag släpper inte in tre mål, de gör det verkligen inte på en halvlek. Senast det hände måste ha varit när Bayern sparkade Chelsea ur Champions League. Det är fyra år sen.
Nu hände det på en halvtimme, i lilla Bergamo.
Jag var dyblöt redan när matchen började, men det var det värt. Atalanta spelade kvalitetsfotboll, exakt fotboll. ”Perfekt” sa Del Neri efteråt.
Egentligen struntade de helt i både Ibrahimovic och Crespo, och ägnade sig mer åt att jaga livet ur spelarna som matar dem med bollar.
Den hysteriskt formtoppade Valdes plockade upp Maicon, och på innermittfältet slet Guarente och (framför allt) Padoin sina blåsvarta hjärtan ur sig för att kväva Stankovic och Cambiasso.
Nickmål
Efter 18 minuter nickade den i alla avseenden gigantiske Cristiano Doni fram Floccari till 1–0. Atalanta fortsatte jaga, slita, hetsa, stressa, och även om Inter stod still som om de var med i ett avsnitt av Top Model så visste jag vad jag trodde.
– Atalanta kan inte orka. Padoin kommer bli trött, Stankovic får ytor... och så får vi se.
Vad vi fick se var hur Doni drog in en frispark via Ibrahimovic, och hur han i nästa anfall avslutade en drömsekvens med att nicka in 3–0.
Partita finita.
Det kunde stått 5–0 i paus.
Curva Pisani hoppade upp och ner, 700 ditresta interisti (de fick inte fler biljetter av säkerhetsskäl, klubbarnas fans har en histora av brinnande vespor och våld) började skjuta fyrverkerier in i folkmassan i curva sud.
När andra halvlek spelats av hade Zlatan Ibrahimovic petat in sitt tolfte mål för säsongen (han brukar göra många mål i januari), men det var kosmetika som inte ens var nära att sminka över problemen.
Inter skapade ingenting. Zlatan fick inget att arbeta med i början, och när bollarna till slut kom stod det 3–0 och då hade han glömt både vem han är och varför han var i Bergamo.
Med Chelsea och Porto kunde Mourinho vinna matcher på vattentät defensiv och obarmhärtig spets. Inter har just nu inget av det. Och framför allt saknar de fart.
Överlägsen kvalité
De vinner inte matcher för att de springer mer eller är tätare än sina motståndare. De vinner för att de oftast har en överlägsen kvalité, för att Maicon gör sina ryck och för att Zlatan Ibrahimovic kan trolla emellanåt.
Men om en månad möter de ett lag med större kvalitéer, ett lag som springer mer och försvarar bättre. Ett Atalanta med världsspelare.
För att ha en chans då måste de åtminstone arbeta väldigt, väldigt hårt.
Det är möjligt att de förstod det igår.
Floccari, Doni och gänget såg regnet och kylan och tänkte att ”jaha, här gäller det att springa sig varm”. Inters miljardbygge gick in huttrade, i väntan på att någon skulle servera dem en kopp te.
Det kommer att bli en fenomenal februari i serie A.
Allt fler småklubbar vågar och vill saker med sitt spel, samtidigt som de stora har sina problem.
Milan har en identitetskris, Inter kan vara på väg in i en spelkris – och Juventus åkte igår till Rom med en färsk försvarskris.
Utan Buffon, utan Chiellini, utan den gamla sortens Nedved så letade de efter något att hålla fast i.
De hittade ett skägg från Gullspång.
Olof Mellberg gjorde mål och sin bästa match hittills i Italien. En godkänd kväll för Juve var en magisk för Mellberg.
Så har han också alltid varit bäst när han låter skägget växa.