Fem punkter: Sirius-AIK

Publicerad 2017-08-06

Nyförvärvet Chinedu Obasi.

Per Bohmans fem punkter från Sirius-AIK på Studenternas IP.

Följ ämnen
AIK Fotboll

1. Obasi är orättvist bra

I dagens koleriska medievärld är det lätt att unna sig både en och annan överdrift i spalterna. I hetsen, stressen och pressen riskerar man att hylla hejdlöst och såga samvetslöst. I eftertankens kranka blekhet kan orden och bokstäverna kännas stelt enkelspåriga om en sport som egentligen är ett under av komplexitet.
Jag ångrar dock inte att jag när Chinedu Obasi för någon vecka sedan blev klar för AIK uppeldat beskrev nigerianen som den allra bästa anfallaren jag personligen sett spela fotboll i den svartgula tröjan. Fan, det var ju nästan en underdrift! För 31-åringen är liksom förra hösten överlägsen på ett sätt som nästan känns... orättvist på allsvensk nivå.

2. Han var bäst på...allt

Ta bara den första halvlekens briljans. Det är lika bra att försöka sammanfatta den med en negation: var det någon aktion som Obasi inte genomförde på ett utsökt vis?
Snabbare än alla. Starkare än alla. Smartare än alla. Skickligare än alla. Bättre än alla.

Och de tekniska finesserna, rappa rycken och tvärsäkra avsluten utfördes med en i det närmaste lekfull grace.
Och då har jag inte ens nämnt de direkt matchavgörande situationerna.
1–0: kroppsfint av internationellt snitt, klumpig fällning signerat Kim Skoglund och sedan dunkade Obasi in straffen han själv fixat.
2–0: Obasi löpte fint i djupled, höll starkt undan sin mittback och serverade Olsson som i sin tur spelade fram till Stefanellis mål.
3-0: snodde åt sig bollen på egen planhalva, tryckte ifrån hemmaspelarna som vore de bakfulla studenter, väggspelade läckert med argentinaren och petade in sitt andra mål.

3. Det tog 17 omgångar...

... men nu har ni ett anfallspar, AIK. Eller snarare en anfallstrio. Grundskicklige Henok Goitom tilldelades en hopplös uppgift under första halvan av säsongen. 32-åringen var ofta magisk på planen, men det kunde inte ensam maskera torftigheten hos anfallspartners som Eero Markkanen, Sulejman Krpic och lojale Denni Avdic.
Under sommaren har forwardsuppsättningen som i ett trollslag förvandlats från underkänd till högsta, högsta allsvenska klass. Om är alltid om, men tänk om Norling förfogat över pjäser som Obasi, Goitom och Stefanelli redan i april?

Obasi har vi redan avhandlat, men det är värt kosta på sig några ord även om Stefanelli. Det hade redan hunnit börja knorrats lite om argentinarens inledande måltorka. Mot Sirius visade han sig vara den där riviga skolgårdsanfallaren som AIK eftersökt: kraftfull i djupled, brottar till sig ytor i trängda lägen och så de där opportunistiska tåfjutt-avsluten som laget saknat.

4. Sirius blev smärtsamt avslöjade

Sirius har med rätta översköljts av beröm under säsongen. Det sinade betänkligt efter den första halvleken mot AIK.
Det berömda, noggranna och metodiska passningsspelet var förbytt till ett slarvigt och anemiskt sådant. Men värst var försvarsspelet. Mittbackarna Kim Skoglund och Oscar Pehrsson ska vara stolta över sitt 2017, men ställda mot världsvane Obasi såg de ut som två handfallna bondpojkar. Det såg ut som att två division 1-backar tvingades tampas mot en kille som lirat VM-fotboll, vilket ju... inte är så långt ifrån sanningen.

Det är ju så: Sirius härdade kollektiv av spelare från lägre divisioner har överpresterat hela året (vilket är en komplimang), men när laget inte håller ihop som en enhet blir de som enskilda individer smärtsamt avslöjade.

5. Säsongens starkaste insats, AIK

120 minuters förtjänstfullt slit nere i Braga belönades med en lika otacksam förlust. AIK kunde ha dykt upp på Studenternas som ett demoraliserat, slutkört och tvivlande gäng.

Åtta av de som inledde borta mot Sirius startade även i Portugal, men ändå orkade Daniel Sundgren, ”Nisse” Johansson, Johan Blomberg och de andra kämparna i lika delar springa sönder som spela ut ett utvilat hemmalag.

För mig var det här AIK:s överlägset bästa insats den här säsongen. Inte bara grund av målexplosionen (även om det förstås hjälper), utan framför allt för den mentala styrka som laget visade upp i efterdyningarna av Braga-besvikelsen.