Utan Zlatan krävs 90 minuters grått, blått och gult arbete istället

Sportbladets Simon Bank: Sedan är Sverige i VM

ZAGREB

Det finns så mycket man kan säga om historien, skadorna, taktiken och matematiken.

Men inte i kväll. I kväll, på mäktiga Maksimir, är allt så rasande enkelt och klart:

VM ligger och väntar, det är 90 minuter dit.

Så börja spring.

Det där är en uppmaning som egentligen inte behövs. När Lars Lagerbäck sent igår kväll samlade sin trupp på hotell Westin i Zagreb så pekade han på Mattias Jonson.

Tydligare kan det inte sägas. I kväll kommer elva svenska spelare att springa rakt in i en orkan, ett kompakt kroatisk kraftfält. Planen är att springa rakt igenom det.

Marcus Allbäck är, i den Ztores frånvaro, den mest naturlige targetspelaren i den svenska truppen.

Allbäck är också rörlig och defensivt lojal, men i jämförelse med Mattias Jonson är han en skulptur. Jonson kan springa som Forrest Gump, det är därför han är med i kväll.

Allbäck hade ökat chansen till längre svenska anfall, avlastning i den kroatiska pressen.

Med Jonson spelar Lagerbäck sitt defensivt starkaste kontringskort istället. Mycket spring. Mindre spel.

Jonson, Ljungberg, Alexandersson.

Jag har inga större invändningar mot det.

Det handlar mest om att överleva den första anstormningen, att vänta ut den och springa, springa, springa. Hade vi haft Zlatan Ibrahimovic på planen hade det kunnat räcka med ett förgyllt ögonblick, nu krävs 90 minuters grått, blått, gult arbete istället.

Juventus geni saknas. Vi får hålla tillgodo med Juventus betjänt. Det är vad italienarna utanför Turin brukar kalla Massimo De Santis, domaren som gett Juve billiga straffar i parti och minut.

Det kommer att bli ett fotbollskrig

Zagreb låg i går stilla, som i väntan. Det finns inte i hela stan en enda huskropp som inte är tatuerad av klotter (inte graffiti, klotter), men överallt fanns små parker som andades och pölar som en veckas regn lämnat efter sig. Som en historia. Det finns så många här.

Av alla världens fotbollsplaner så finns ingen med en lika komplicerad och tyngd historia som Maksimir i Zagreb.

I går kväll lekte svenskarna träning här, i en öppen och sliten gryta med löparbanor som fått Carolina Klüft att bryta lårbenshalsen tre gånger, bara under upploppsrakan.

För femton år sedan startade ett krig här.

Mitt på en fotbollsplan. Kroatiska Dinamo Zagreb mot serbiska Röda Stjärnan, ikonen Boban mot ikonen Arkan, en match som blev våld mellan polis och huliganer, som blev en gnista mitt i en helvetisk, tragisk krutdurk. Sans, vett, humanism och all form av mänsklighet försvann i det moderna Europas alla vidrigaste vidrighet.

Ska man prata om krig ska man inte göra det här.

Fotbollskrig? Möjligen.

Det kommer att bli den sortens krig, den sortens kamp om tid och rum på Maksimirstadion i kväll.

Skönt att kaptenen kommer.

- Det vore inte kul att ha i sitt CV att man stått över en sån här match för en lårkaka, sa Olof Mellberg.

Mandom, mod och morske Mellberg. Det är sånt som kommer att behövas. Mitt i det skadeinferno som svept veckan i dimma och rök var Mellberg nyckelmannen.

Med Olofs snabbhet kan Sverige våga trycka upp backlinjen tillräckligt mycket för att få ett kompakt lag utan att ha mittfältet i höjd med Andreas Isakssons nästipp.

På affischerna utanför Maksimir forsar Dado Prsos hästsvans fram, men om han verkligen spelar vet vi inte än. Om han gör det sägs det att Zlatko Kranjcar tänker vräka på med precis allt han har; Prso som trequartista bakom Ivan Klasnic (sex mål i Bundesliga) och Bosko Balaban (fem mål i belgiska Jupilerligan), Niko Kranjcar som balansspelare (!) och två offensiva kantspelare i Srna och Babic.

Fler begåvade fötter i Kroatien

Hemmapubliken vill ha mål mål mål mera mål, och Kapten Kranjcar vill i alla fall inte vara en fegis.

Kroatien har fler begåvade fötter än Sverige, bättre passningsspelare och skickligare tekniker. Anders Svensson pratade i går om att inte ge bort några frisparkslägen till den magnifike Darijo Srna. Klasnic och Balaban kan göra mål på väldigt många sätt, Prso är otrolig på att ta med sig sin fart in i huvudspelet.

Sverige får krympa ytor, spela på säkerhet - och springa tills benen inte orkar längre. Det kan räcka till ett par chanser. Det kan räcka till poäng eller seger. Det kan räcka hela vägen till VM i Tyskland 2006.

Vi som skriver är alltid mycket för att måla upp den här sortens bortamatcher som lika barnförbjudet hotfulla som ett lyckat avsnitt av Paradise Hotel. Lite sant är det, om 35 000 på Maksimir hittar en svaghet så kommer de att hugga skoningslöst.

En annan sanning är att Sverige är världens bästa kvallag på bortaplan, att Lars Lagerbäck har doktorerat i trygghetsspel och att hela den där publiken sjunker ihop som en tom godispåse om Fredrik Ljungberg kontrar in 1-0 efter 30 minuter.

- I en sån här match får hemmalaget alltid tio-femton minuter gratis i början, sa Anders Svensson i går.

- Det är underbart med såna matcher, sa Mattias Jonson

De sa att de visste om att det räcker med tre poäng även om de kommer mot Island på onsdag, men det lät också som om de ville springa, båda två.

Så spring, då.

Spring oss till Tyskland redan i kväll.

Simon Bank