Nu vet jag hur han planerar att slå Portugal
ESTORIL. Medan solen steker folk och fä gör vi svenskar vad vi är bäst på.
A. Pratar moral.
B. Organiserar försvar.
Sverige har aldrig förlorat i Portugal. Nu vet jag hur Lars Lagerbäck tänker förlänga sviten.
Det har gått en halvtimma, kanske lite mer, av träningen i Estoril. Roland Andersson har delat ut västar, ena laget spelar Portugal och det andra ska ligga i 4-4-1 (spelarna räcker inte till mer) och stänga låtsasportugisernas spel.
En överambitiös Kim Källström stöter lite för tidigt.
– Kolla linjen! skriker Lagerbäck.
Två minuter senare släpar Adam Johansson två-tre meter nedanför Olof Mellberg.
– Kolla linjen! skriker Lagerbäck.
Det är en väldigt bra, väldigt intressant träning.
Detta säger jag nu inte bara eftersom det känns både bra och intressant att sitta i 30-gradig värme medan tunga doftvågor av Atlantsalt och gröngräs rullar in.
Lagerbäck brukar inte skrika. De där linjerna som skulle kollas in är alltså viktiga – det är rentav de som ska vinna den här matchen åt Sverige.
Raka linjer. Elaka linjer. Spänd taggtråd över hela planen.
Det handlar mer om strategi än om vilka spelare han väljer.
Källström är underbar
Portugal kommer, tror vi, att spela spetsigare hemma än de gjorde på Råsunda.
En balansspelare bakom två mittfältsspetsar, i stället för tvärtom. Mittfältaren Duda som vänsterback i stället för backen Ferreira. De flyttar fram sex–sju spelare som ska sick-sacka sig igenom Sveriges försvar.
Och vad ska vi göra åt det?
Tja, det brukar alltid pratas om aggressivitet, koncentration och mod.
Den här gången är det mer än prat.
När de raka linjerna ställdes upp och skreks rätt i går så var det exakt de bitarna som gnuggades; aggressivitet, koncentration, mod.
Kim Källström är underbar på träningarna, en fusion av kommandosoldat och dagisbarn på lektimme. Henrik Larsson skriker när han missar passningar. Majstorovic ser suicidalt vansinnig ut när han ger bort ett mål i tvåmålsspelet.
Och Lars Lagerbäck går alltså runt och skriker om linjer.
Förbundskaptenen fruktar inte Portugals djupledsspel eller långa spel – men han är livrädd för deras passningsspel och deras yttrar.
Fanns ett större självförtroende
Alltså kommer Sverige att trycka ihop laget, och göra det högre upp än de brukar. Backlinjen måste våga kliva högt, mittfältet kommer att ligga helt platt i defensiven och det kommer inte att vara många meter från Henrik Larsson och Johan Elmander ner till Olof Mellberg och (verkar det som) Daniel Majstorovic.
Det är ett tufft sätt att försvara. En offensiv defensiv. Och jag tycker mycket om det,
eftersom det är en garanti för att man inte blir passiv när motståndarna har bollen.
Nästa fråga: Vilka ska göra jobbet?
Vi var ju här för fem år sedan, med ett helt annat lag och en helt annan trupp. Många av spelarna var yngre och bättre då (säkert många av journalisterna också) och det fanns ett större självförtroende i det egna spelet.
På lördag handlar det om att överleva, att få delarna att hänga ihop.
På Råsunda i höstas hängde Sebastian Larsson och Mikael Nilsson ihop som om de satt i en tvåmannakajak. Det var en av de bästa uppvisningar i samordnat försvarsspel jag någonsin sett i ett svenskt landslag.
Lagerbäck vill krympa och hetsa
Men här nere har Sebastian flyttats runt på träningarna, än hit, än dit, och det gör mig lite fundersam.
Vad Lagerbäck vill vet jag inte. Än. Mer än att han vill krympa och hetsa.
Ja, och så vet jag att han någonstans blivit aggressivare, han också.
Det är klart att det är en medveten strategi när han och kapten Larsson väljer att kalla Cristiano Ronaldo för filmare. Den sortens utspel ingår i den moderna fotbollens psykologiska spel.
Jag har inga problem med det.
Om vi däremot går in på sakfrågan så har jag alltid haft väldigt svårt för den äckliga nordeuropeiska etnocentrism som tycker att ”fjolligt” fusk är fel och ”manligt” fusk är fräckt.
Man får inte filma (som en jävla kärring), men det är okej att stämpla (som en elak jävel).
Själv tycker jag att systematiserat, utstuderat fusk är vidrigt – men det är en fråga om frekvens, inte om sort.
Och vill vi föra moraldiskussioner ska vi inte hyckla.
Senast Sverige nådde ett lyckat resultat i det här landet – mot Danmark – så gjorde vi det efter att en av våra största spelare genom tiderna smart ordnat en straff genom att söka upp målvakten och lägga sig.
Henrik Larsson, hette han.