Efter att ha lurat motståndarna i 10 år har Sverige börjat lura sig självt
TIRANA. Lars Lagerbäck är ingen Zeman. Olof Mellberg är ingen Pirlo. Och, för all del, 0–0 i Tirana är ingen katastrof.
Men efter tio år när Sverige lurat motståndare har vi börjat lura oss själva.
Vad trodde du egentligen, Lagerbäck?
Man hoppas ju alltid.
Efter en vecka av ”nej”, ”aldrig” och ”men för i helv...” slog vi oss ner på en sliten men personlig arena under kullarna och bergen som stirrar ut Tirana.
En mässingsorkester spelade, förbundet tackade av gamle PSG-spelaren Edwin Murati och Qemal Stafas läktare var draperade i illrött från kant till kant. Det var som att titta in i en blodapelsin som delats på tvären.
Och jag hoppades.
Jag hoppades så att jag förbisett något, missat en briljant idé som Lars Lagerbäck och Roland Andersson hittat.
Den fanns inte där.
3–5–2 är inte för Sverige, låt mig slå fast det en gång till. Men systemet i sig var inte problemet i går. Problemet var inte a t t Sverige spelade med trebackslinje, utan h u r man gjorde det.
När Olof Mellberg i veckan invände mot 3–5–2 trodde jag att det var defensiven han oroade sig över. Men det är ju offensiven som gör honom kallsvettig.
Olof var trygg, snygg och stark varje gång han fick ägna sig åt att nicka, stångas, vinna dueller. Spela det spel som han kan, som de andra svenska backarna kan.
Nu skulle de rulla boll som Brasilien.
Sverige har för dåligt passningsspel
Vågen rullade runt läktarna, bakom ena målet hängde Fanatics-gruppen bilder av Kosovo-hjälten Adem Jashari, och från långsidan tog hemmafansen Tifozat Kuq e Zi sikte på Sveriges bäste spelare:
– Ibra, Ibra, vaffanculo!
Medan Sverige försökte rulla boll.
De ställde sig med fembackslinje i början, och spelade sig fram och tillbaka i väntan på att Europas lägsta försvarslinje skulle spricka. Men Albanien inledde sin press tio meter in på egen planhalva, de behövde inte spricka.
Sverige hade behövt Pirlo, Cambiasso och Sergio Ramos i backlinjen för att rulla sig fram till fördelar mot en så kompakt motståndare.
Sverige har inte det.
Sverige har för dåligt passningsspel för att klara av att spela med en ensam forward (jag är helt överens med Lagerbäck på den punkten), och Sverige har för dåligt passningsspel för att spela sig igenom ett lågt spelande Albanien.
När Oscar Wendt försökte driva upp tempot för första gången, och spela med ett tillslag, slutade det med att bollen gick rakt ut till inkast. Han var, om man säger, inte ensam om det.
Stackars Tobias Linderoth gick sönder efter 46 sekunder och en kollision med Klodian Duro, Sebastian Larsson kom in och var fenomenal i början. Han gav laget en tillstymmelse till distinkt och artikulerat passningsspel. Men mest rullades bollen runt i ytor som bara var farliga för Sverige, och inte någonstans kan jag förstå vad man ville vinna med det.
– Första blicken ska alltid vara framåt, men det känns kanske inte sofistikerat nog, sa Roland Andersson efteråt.
”Sofistikerade Sverige” – där har ni en kampanj som har lite uppförsbacke med Petter Hansson och Tobias Linderoth som frontnamn.
Det blev 0–0, Sverige kunde – och borde – vunnit matchen. Ibrahimovic hade ett stolpskott, Majstorovic en kanonnick, målvakten Arian Beqaj var suverän. 0–0 i Tirana är inget resultat att rodna över. Så enkel är inte fotbollskartan längre.
Men vad ville landslaget med det här? Egentligen?
Jag gillade samarbetet mellan Zlatan och Kim
Vingbackarna hade order om att ta det vackert före paus, Lagerbäck ville inte chansa på det viset och det kan jag förstå. Men vilka fördelar finns då kvar med systemet? Jo, en enda – att Kim Källström kan flytta upp och leva rövare runt fötterna på Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic.
Där fanns vinsten.
Men Sverige struntade i den.
I paus petade Lagerbäck in en portionssnus, bad Zlatan söka sig mot bortre ytan för att ta emot längre uppspel och sa åt Nilsson och Wendt att flytta upp tio meter.
Det blev bättre, men även då var de bästa anfallen de kortaste och rakaste.
När bollen lyftes mot Zlatan Ibrahimovic och Kim Källström gav honom understöd blev det farligt. Då hamnade Albanien under press, då blev det oroligt i straffområdet, då kom avsluten.
Jag gillade samarbetet mellan Zlatan och Kim, jag gillade Daniel Anderssons lojala slit och jag gillade verkligen Sebastian Larssons kloka passningsfot.
Om Sverige konsekvent hade lyft bollen mot Larsson och Ibrahimovic, fyllt på stenhårt och krigat om andrabollar hade de vunnit den här matchen.
För att spela så behövs inga spelgenier i backlinjen.
Nyckeln, gåtan som ska lösas, är om det är möjligt att ha råd med Kim Källström som en trekvartsforward utan att förlora för mycket defensivt.
Albanien synade aldrig vår defensiv
Jag tror att det är möjligt, men om man tror att en trebackslinje är lösningen på problemet så räcker det att köpa en pirat-dvd från Qemal Stafa-stadion den 6 september 2008.
Albanien synade aldrig vår defensiv, de var inte skickliga nog för att klara det. Andra lag kommer att göra det. Däremot räckte Albanien gott för att visa att den där ”sofistikerade” svenska strategin aldrig borde släppts igenom tullen.
På onsdag kommer Ungern till Råsunda, det finns fortfarande gott om möjligheter för ett svenskt lag som vill till VM.
Men självbedrägeri är inte en av dem.