Lugn, det fiXar sig
BANK: Första halvlek en av de bästa i modern tid
INNSBRUCK. Räcker det att slita hjärtat ur sig i 90 minuter?
Nej, inte mot Spanien. Inte mot David Villa.
Den orättvisaste av alla rättvisa käftsmällar rinner ut i Innsbrucknatten, och här står vi med nästa fråga: Räcker det att slita hjärtat ur sig i 90 minuter mot Ryssland?
Ja, det ska det göra. Det måste det.
I tjurfäktning finns ett ord för när en tjur stridit så tappert att han inte längre förtjänar ett dödande hugg.
Indulto, säger de, och i Innsbruck har jag just sett elva tjurrusande fotbollsspelare vandra av en gräsplan med ansikten blanka som speglar.
De hade förtjänat sin indulto.
Inte för tekniken, inte ens särskilt mycket för tapperheten, utan för att de slet hjärtat ur sig i 90 minuter och två till.
Spanien förtjänade verkligen att vinna, jag har inga problem med det. Mitt problem är att Sverige inte förtjänade att förlora.
Vårt landslag behövde 45 minuter på sig för att bygga ett imponerande monument över hur små kan slå stora, även om de är underlägsna i allt.
Spanien behövde totalt tio sekunder för att riva det.
Lagerbäck skickade ut ett perfekt Lagerbäck-lag.
De släppte kanterna åt Spanien, koncentrerade sig på det mest akuta, och efter en passiv start hoppades de att det egna spelet skulle komma eftersom.
Och det kom. Som det kom.
Första halvlek är en av de bästa Sverige spelat i modern tid. Aragonés visade sina kort på fem minuter: Spanien rullade boll, och sökte Nando Torres bakom Mikael Nilsson. Men de kom ingenstans.
Daniel – bäst av alla spelare
Anders Svensson och Daniel Andersson skrämde Xavi och Iniesta, och så småningom fick de igång ett fantastiskt passningsspel själva. Där Xavi rullade i sidled hittade Daniel Andersson lösningar från en karta vi trodde att han hade glömt i en lägenhet i Bari 1998.
Daniel var, tveklöst, matchens bäste spelare före paus. Kreativ, kraftfull, modig, han bar Sveriges spel åt två håll.
Alla som trodde att han hade ett SÅ stort spel i sig 2008 kan räcka upp handen.
Tack, Lars Lagerbäck, du kan ta ner den nu.
Sverige var kompakt, smart, och skickligt när de väl fick låna bollen.
Spanien? De gjorde mål.
I en exakt repris på en mardröm från Madrid lurade de in en hörnvariant. Det var lektion ett i toppfotboll – slappna inte av mot så här bra lag. Inte en sekund, inte någon gång. David Silva har för känsliga fötter för att förlåta. Nando Torres är för hänsynslös.
Torres firade under en blodröd banderoll med texten ”Scouse Spaniards”, och vi undrade om Sverige lärt sig något sen förra gången.
Kunde de resa sig?
Ja, de kunde ju det.
Mellberg en gigant
Fredrik Stoor var precis så trygg med bollen som han sett ut när matcherna inte gällt något. Inte ens när han ska rensa kan han göra det fult, han gör det med omsorg och en sån ytterback var det längesedan vi hade. Olof Mellberg var, på alla sätt, en gigant. Och Henrik Larsson skarvspelade som en urgammal man i en 25-årig kropp.
Daniel Andersson slog en perfekt crossboll, Fredrik Stoor ett perfekt inlägg, Larsson spelade oavgjort med Albiol i luften och Zlatan Ibrahimovic behandlade Sergio Ramos som en liten nallebjörn.
1–1, och i tio minuter höll Sverige nere Spanien i brygga.
I en kvart såg vi exakt var det här lagets högstanivå ligger. Jag blev stolt när jag såg det. Och när Johan Elmander kom undan med att armbåga ner David Silva – en 280-procentig straffspark – såg det ut som världens blågulaste kväll.
Rosenberg fladdrig på topp
Och ändå sitter vi här, slagna gula och blå.
Varför?
Det finns fyra skäl, och inget av dem är en – i och för sig pinsamt svag – domare som heter Pieter Vink.
Sverige förlorade för att Zlatan Ibrahimovics knä inte håller, och därmed hade Sverige inget att skrämmas med och ingen att klistra fast långa bollar på. Zlatan betyder så oerhört mycket.
Sverige förlorade för att Spanien bytte in Cesc Fàbregas, och fick en spelare som kunde spela rakt, tidigt, och pressa ner backlinjen.
Sverige förlorade för att de spelade andra halvlek utan anfallsspel, med en fladdrig Rosenberg på topp istället för maskinen Elmander.
Sverige förlorade, till sist, för att David Villa hade ytterligare en lektion i toppfotboll att lära ut.
Joan Capdevila slog en lång boll, och Fredrik Stoor och Petter Hansson satte sig i skolbänken. En var lite tveksam, en gick beslutsamt åt fel håll – och Villa gjorde allt rätt.
1–2, det stod 91.50 på matchklockan och det var som om Alperna blåste isblå andedräkt över hela det förbannade Tivoli Neu.
Vilken käftsmäll. Vilken orättvis jävla rättvisa.
Hur det kändes? Som en berättelse av Kristina Lugn.
När hon, den ljuvliga poeten, var barn lovade hennes far att ta med henne på bio. De gick hela vägen in till Skövde, Kristina var så lycklig att hon kunde spricka. Men när de kom fram sa pappa:
– Nu, Kristina, ska jag förklara för dig vad besvikelse är.
Så vände de och gick hem.
Vi ska klara det
Precis så kändes det efter 91.50 av Sverige–Spanien på Tivoli Neu i Innsbruck.
På onsdag åker vi hit igen, för att ta en poäng mot Ryssland. Ryssland har sitt passningsspel, sin fart, men de har ingen Torres och ingen Villa.
Sverige ska klara det. Med samma sorts försvarsspel som igår, och – snälla, rara fotbollsgud – en halvhel Zlatan Ibrahimovic kommer det att gå vägen.
Vi kan ju inte sluta så här, då är det inget värt.
Dagen efter besvikelsen tog Kristina Lugns pappa sin dotter i handen igen.
Och så gick de på bio och såg på film.