Glöm drömmen om ett superlag
Bank: Storlagen drar ifrån i Europa – svensk klubbfotboll tjänar på att växa gemensamt
Sverige vibrerar, nio olika lag kan vinna guld.
Det visste ni redan.
Men vad beror det på? Och vad betyder det?
Det tror jag vi ska fråga tyskarna om.
AIK och IFK Göteborg glittrade som guldkalvar på grönbete, och det blev bara ännu tydligare att vi kommer att få en vinter när alla Sveriges fotbollsfans kan gå runt och säga så här:
– Hade vi bara inte haft sån jävla otur mot X (välj valfritt lag) hade vi vunnit guld.
Allsvenskan är så jämn att man skulle kunna klippa Petter Hanssons lugg efter den. Ingen vinner, alla vinner, och på något litet sätt – jag ska inte försöka förklara det för Valencia – är också alla vinnare.
Det är här vi vänder blicken mot Tyskland.
Redovisningsfirman Ernst & Youngs tyska avdelning presenterade nyligen en rapport om de fem stora, europeiska ligorna. Bland mycket annat undersökte de vad som hänt med konkurrensen i ligorna sedan den stora Champions League-reformen år 2000. Ni vet, när de stora ligorna fick med fler lag (tre eller fyra) än tidigare.
Reformen kom till efter krav från de tunga klubbarna, som inte ville riskera att missa sin plats kring köttgrytorna i Europa.
På sju år har skillnaderna, som bekant, blivit markant större.
Jag vet att det här är något jag pladdrar om var och varannan vecka, men det får vara som det är med det – det finns ingen fråga som är viktigare än att ifrågasätta det där som heter ”Den Moderna Fotbollen”. Och när hårda siffror hamnar på mitt bord (i en 52-sidig redovisningsrapport på tyska, men ändå) så skickar jag förstås dem vidare.
Hur som helst:
Ernst & Young räknade på hur många poäng topp-fem-lagen i ligorna samlar i snitt, satt i relation till vad samtliga lag i ligorna samlar i snitt. I alla fem ligorna har avståndet ökat jämfört med sjuårsperioden före år 2000, i Italien och England har de ökat väldigt mycket.
I Sverige?
Tvärtom.
Mer publik – sämre internationellt
Här är det jämnare än någonsin, hur man än räknar. Och just nu räknar hela Sverige, från Malmö till… eh, Solna. Vår liga påverkas förstås av att andra ligor blir starkare och köpstarkare, till och med andrasorteringens spelare blir utlandsproffs och våra toppklubbar är utlämnade åt att försöka fynda snabbt och svårt, antingen i det egna juniorlaget eller i Sydamerika/Afrika/Östeuropa.
Vad är det som gör en liga jämn?
Att tv-avtal förhandlas gemensamt och inte individuellt, att det saknas stora investerare som ger vissa klubbar överlägsna muskler, att klubbarna säljer mer än de köper. Till exempel.
Allt det där stämmer på Frankrike och Tyskland, som är jämnast av toppligorna. Och, för all del, det stämmer väldigt väl på svensk fotboll också.
Är det dåligt eller bra?
Det beror på.
För att svara på den frågan måste man dela upp underhållningsbegreppet i två delar.
Om underhållning är att se så bra fotboll som möjligt så är Premier League världens bästa underhållning; det händer ibland att jag sitter och tittar på Portsmouth eller Derby och slås av hur oerhört bra vissa spelare är rent tekniskt. Och de är ändå mil efter Manchester United.
Om underhållning är oförutsägbarhet – vilket Ernst & Young hävdar att det till stor del är – är allsvenskan väldigt bra underhållning.
Redovisarna ser till och med en fara i förutsägbarheten, att det kommer att bli svårare att locka publik på sikt om alla vet hur det ska gå.
Allsvenskans publiksnitt har dubblerats på tio år, trots att fotbollen i ett internationellt perspektiv blivit enormt mycket sämre.
Konkurrensen har ökat intresset
Vi kan väl kika västerut, över Pontus Wernblooms axel ungefär. Mot Norge. Där hade den en sportslig hausse när Rosenborg var som starkast, med 13 raka titlar och abonnemang på en plats i Champions League.
Ändå är det nu – när RBK är svagare än på evigheter, Brann leder ligan och fyra lag har häng på guldet – som publiken är som mest intresserad.
Tippeligaen har ökat sitt publiksnitt raketartat de senaste sju åren, från 5 715 år 2000 till 10 523 i år. Ännu mer intressant är det att Rosenborg, samtidigt som de tappat herraväldet, ökat sitt snitt precis lika raketartat. RBK snittade tolvtusen åskådare för sju år sedan. I år kommer mer än 20 000 i snitt till det nya, fräscha Lerkendal.
Konkurrensen har alltså ökat intresset även för Rosenborg.
Och vad vill jag ha sagt med det, utöver att det finns två sorters underhållning?
Jo, mest av allt att svensk klubbfotboll tjänar på att växa gemensamt. Stryk tanken på individuella tv-avtal och skippa drömmen om en svensk superklubb – som lik förbannat inte kommer att nå till stövelskaften på Blackburn Rovers.
Premier League kommer inte att kicka ut sina lekande miljardärer, de kommer inte att sätta lönetak och de kommer förmodligen inte att skydda sitt centrala tv-avtal särskilt länge heller.
De har världens starkaste liga, de har fantastisk fotboll och de har inget val längre.
Vi har en liga där alla sparkar snett, där publiken har feber, där ingen har en jävla aning om hur man vinner fler matcher än de andra lagen.
Och det där valet, det har vi fortfarande kvar.