Bank: Det blir otäckt
Publicerad 2012-10-12
Kommer landslaget inte torrt härifrån slår krisen ner som ett slagregn över svensk fotboll
TORSHAMN. På ena sidan vatten. På andra sidan vatten. Ovanifrån grått, piskande vatten.
Landslaget är på Färöarna.
Kommer de inte torra härifrån slår krisen ner som ett slagregn över svensk fotboll.
Dagen före match smyger vi oss uppåt, genom Torshamn.
Vi går förbi kaféer och affärer med ulltröjor, boklådor där de säljer gamle målvaktshjälten Jens Martin Knudsens självbiografi Maðurin við topphúgvuni (Mannen med toppluvan) på tre olika språk. Efter en liten, trolsk park är vi framme vid Tórsvöllur, bakom arenan ligger ett par tillräckligt bra bollar kvarglömda för att vi ska kunna slå ihjäl en timme med lite fotbollslek.
Det låter på ett speciellt sätt runt planen här, ett lätt knarrande vindljud som aldrig helt tystnar. Det är som i en Tarkovskij-film eller något av Kaurismäki.
Vätan vilar aldrig här, den finns överallt, och när den nya konstgräsplanen invigs ikväll – finansierad av Sepp Blatter, högste ledare för folkrepubliken Fifa – kommer det att vara otäckt på fler sätt än ett.
– Vi vet vad som händer om vi inte skulle vinna, sa Erik Hamrén igår.
Kritiken mot hans ledarskap, hans taktiska hoppande hit och dit, har bubblat och pyrt länge. Den har varit saklig och sansad, och kritik behöver verkligen inte ha med resultat att göra. Men efter brandtal, visslande hemmapublik och ett misslyckat EM känns det som att det är just så.
Oavgjort – inte omöjligt
En full storm är bara ett svagt resultat bort. Och oavgjort i Torshamn vore ett uselt resultat.
Oavgjort i Torshamn är däremot inte ett omöjligt resultat, på många sätt är det här en otäckare, ogästvänligare uppgift än att klä upp sig till fest för att försöka sno en bragdpoäng i Berlin.
Pojkarna från öarna har alltid vetat ungefär hur de ska försvara sig, men eftersom de inte kunnat spela fotboll på egen hand har de b a r a fått försvara sig, och det är svårt att överleva matcher på det sättet.
Det är inte riktigt så längre.
Färöarnas spelare smäller fortfarande på mot smalben och axlar som om smalben och axlar sagt saker om deras mammor, men de har lärt sig både en och två saker om passningsspel och anfallsspel.
Och lag som har bollen ibland orkar också försvara sig bättre.
Färöarna hade 52 procents bollinnehav mot Slovenien, de hade 46 procents bollinnehav mot Estland (och vann med 2–0). De har stört Italien (två gånger) och Frankrike, snott poäng av Estland, Litauen, Nordirland och Österrike. De har dessutom en förbundskapten som vet hur man får ihop orden ”Sverige” och ”mirakel” i en mening: Lars Olsen, dansken som lyfte EM-pokalen på Ullevi 1992.
Men Sverige är inte här för mirakel, de är här för att vinna en fotbollsmatch som ska vinnas.
Hamrén väljer att satsa på Mathias Ranégie som toppforward och targetspelare, framför Zlatan Ibrahimovic.
Jag har aldrig riktigt förstått de som inte fattar hur det kommer sig att allsvenska spelare som blir utlandsproffs plötsligt hamnar i landslaget. Det är väl inte ett dugg märkligt?
Spelare ”testas” inte i landslag längre, det finns för få speltillfällen för det. Vill en förbundskapten se vad en allsvensk talang är värd mot riktigt motstånd så låter han det testet komma i en större liga. Om Tobias Sana kan vara bra mot Twente får han plats i truppen. Om Mathias Ranégie kan vara dominant mot Milan får han chansen från start.
Hade gärna sett fler snabba fötter
Hamrén pratade om variation i går, om att Sverige måste luckra upp Färöarna med att anfalla långsamt och snabbt, med inlägg och skott utifrån, med instick och diagonallöpningar in från kanterna.
Naturligtvis. Men Tysklands öppningar mot Färöarna kom snarare efter kontringar än efter etablerade anfall, och jag hade gärna sett ett lag som satsat på fart och snabba spelfötter. I går verkade det som att Pontus Wernbloom kommer att ta platsen bredvid Kim Källström på mittfältet, medan Ranégie får jobbet som anfallsspets. Kraft, styrka, energi.
Det är som det är, det är inte enskilda laguttagningsdetaljer som avgör om Sverige gör sina 3–0 mot Färöarna eller inte. Det ska inte vara briljanta Zlatan-uppvisningar eller fenomenala taktiska tricks som får den här matchen att tippa åt rätt håll.
Den börjar klockan sex i kväll, på en arena där vinden aldrig slutar knarra.
Sverige behöver inte gå på vatten. Jag är nöjd om vi kommer torra härifrån.