Bank: Är allt Hamrén har kvar att göra
I sommar tar sju års bergochdalbane-färd slut
En sista sommar med tredelad kostym, sedan vänder svensk fotboll blad.
Ni tycker er höra en kollektiv utandning från fotbollssverige?
Det kan lika gärna vara Henrik Larssons hästsuck ni hör.
Det var aldrig en fråga om om, utan om när de skulle berätta.
Redan i samband med kvalmatcherna mot Danmark viskades det om att Svenska Fotbollförbundet hade kommit långt med en efterträdarplan: Om Kim Källströms tå varit kortare och Zlatan Ibrahimovics geni lite mindre låg en lösning klar med Henrik Larsson som förbundskapten och Lars Lagerbäck i en outtalad mentorsroll.
Men det är skillnad på vaga viskningar och rejäla rop.
I morse kom avslöjandet från Fotbollskanalen, ett par timmar senare kom SVT med en officiell bekräftelse – Hamrén sätter punkt för Eran Erik efter EM.
Allt han har kvar är att skriva sitt eget eftermäle. Ett lyckat mästerskap gör honom till en varm, generös människa, en ledare som lämnade när festen var som roligast, ett misslyckat EM gör att han åtminstone slipper se högafflarna plockas fram ur folkladorna.
Förbundet har historiskt sett alltid besvarat alla frågor om förbundskaptenstjänsten med att ”vi har fullt förtroende för vår tränare och letar inte efter någon annan”, utan att inse att det är en inkompetensförklaring av den egna organisationen. En professionell verksamhet är alltid, oupphörligt, på jakt efter en ersättare, eftersom det visar att man är beredd.
Som Frodos ringbrynja
Man vet att en klubb fungerar som den ska när den presenterar en ersättare samma vecka som lagkaptenen skriver på för West Ham, man vet att en förbundsstyrelse är frisk när den har en tydlig arbetsordning samma dag som en förbundskapten sätter punkt.
Det senaste året har Erik Hamrén trott att han hittat en silverkula mot all form av kritik. Han säger ”populism” och tror att det fungerar som den där ringbrynjan som Frodo har i Sagan om Ringen.
Det finns ingen tydlig taktisk idé.
– Populism.
Grunden i lagbygget är diet, fettprocentsjakt, något slags svårdefinierad ”attityd” och Zlatan Ibrahimovic.
– Populism.
Hur kan man leda ett lag som Sverige utan att ha satt en stensäker defensiv grund efter sju år?
– Populism.
Min syn på Hamrén har aldrig handlat om resultaten, kritiken kom före 1–4 mot Nederländerna, före EM-premiären mot Ukraina, efter mirakelupphämtningen i Berlin. Han förtjänade och fick beröm efter grå 0–0-matcher mot Tyskland och sterila förluster mot England och Danmark. Ovationerna efter kanonkvalet mot Danmark i november handlade inte bara om att de vann, utan om att de gjorde det som ett fungerande lag byggt runt Zlatan Ibrahimovic, istället för Zlatan Ibrahimovic som smink över ett dysfunktionellt lag.
I sommar tar sju års bergochdalbane-färd slut, sista kapitlet kommer att avgöra folkopinionens minnesbild.
I bästa fall blir det dans i Kungsan och Dressmann-kampanjen ”köp tre tredelade kostymer – få en cigarr på köpet”. I sämsta fall… ja, det blir i alla fall inga skrik på avgång den här gången.
Det är ett smart val. Ingen kräver att man ska sparka ut den som redan står i hallen.
Redan hemma i kristallkrone-salongerna
Och på nästa blad väntar… Henrik Larsson?
I så fall finns inget annat alternativ än revolution, både i den ursprungliga betydelsen från 1700-talet (återgång) och i post-1789-versionen (radikal förändring).
Henrik Larsson skulle bli den första förbundskaptenen i modern tid som redan är hemma i kristallkrone-salongerna, men han har också gjort det där som italienarna kallar ”farsi le ossa” eller ”fare la gavetta” – som tränare har han gjort sina läroår med små resurser och vinden i nyllet.
Han kommer kanske inte att ha någon Zlatan att hålla i handen, men han var den sorts anfallare som förstod att försvarsspelet och anfallsspelet hängde ihop från A till Ö. Att det inte var de trettio sekunderna med bollen per match som avgjorde värdet av en spelares insats, utan de 5370 utan.
När Henke tog över HIF presenterade han en vision som byggde på realism, ödmjukhet och en utsträckt hand till hela stan.
Om han tar över landslaget nästa höst ska han bara kopiera lappen.
Visa att de vill vara sitt lands lag
Hela landslagsorganisationen ska förändras, och de måste börja med ödmjukhet, realism och en utsträckt hand till sin publik. Inte på det populistiska sättet, men genom att visa att de på allvar vill vara sitt lands lag.
Och ja, den här gången stör dörren öppen för en generation som redan visat att de förstått att det där inte är klichéer, utan ett konkret förhållningssätt till sin omgivning.
Det är inte populism, det heller.