Bank: Dröjer innan vi vet något alls
Tre veckor kvar till seriepremiär, två matcher kvar till cuppokalen, och en enda match att läsa ut precis alla svar ur.
Men vet ni:
Det dröjer många, långa månader innan vi vet något alls.
Småfint väder, grönt gräs (av plast, men ändån), sång och gung på läktarna, tävlingsfotboll, prestige, ett cupsvultet MFF mot ett nybyggt IFK Göteborg i ett klassikermöte som alltid betyder något.
Malmö FF ska väl se till att vinna den där cupen någon gång (åtta av spelarna som spelade här var inte ens födda när de lyfte pokalen senast), IFK Göteborg ville förstås väldigt gärna visa att de kan tävla med svenska mästarna, redan nu – men det här är ändå försäsong, hallen på väg in till festen.
Man vill veta hur det ska bli. Om det finns några förutsättningar för party 2018.
Saker vi vet att vi inte vet
Och när det gäller försäsonger är det lätt att komma att tänka på USA:s gamle försvarsminister Donald Rumsfeld, på det han sa om huruvida det fanns massförstörelsevapen i Irak eller inte.
– Som vi vet, sa Rumsfeld, så finns det kända saker vi känner till, saker vi vet att vi känner till. Vi vet också att det finns saker som är känt, och som vi inte vet. Med andra ord så vet vi att det finns vissa saker som vi inte känner till. Men också sånt som är okänt och som vi inte känner till, sådant som vi inte vet att vi inte känner till.
EXAKT SÅ!
Nu har vi sett 90 minuters cupfotboll, tävlingsdebuter av Arnór Traustason och Egzon Binaku, det första riktigt tunga testet för Poya Asbaghis trebacks-ambitioner.
Och efter det finns det saker vi vet, saker vi inte vet, saker vi vet att vi… och så vidare.
Kom aldrig tillräckligt högt upp
Vi vet att Malmö FF är ett mer färdigt lag, med större tyngd och kvalitéer än IFK Göteborg, men det visste vi ju att vi kände till. Om vi ser till förväntningarna, inför matchen och säsongen, så fick ju Blåvitt ut mer av den här matchen än vad mästarna fick.
De stod där med sin trebackslinje nu också, när de byggd spel, och på den här plastmattan var det svårt för Malmö FF att visa upp det där presspelet som brukar ge betalt. IFK lyckades bygga långsamt, utan en droppande innermittfältare, de klarade att spela sig förbi emellanåt, men i princip aldrig tillräckligt högt upp för att etablera anfallsspel.
Men de vill det här, och det är det som i ett historiskt- och framtidsperspektiv är det intressanta.
Att de i mars, på bortaplan i Malmö, blev lite för baktunga för att ha något att spela vidare på de gånger de kommit förbi förstapressen, är kanske inte så konstigt. De var lite för försiktiga i sitt passningsspel högre upp, hade lite för få spelare (Mix Diskerud och Amin Affane undantagna) som verkligen vågade ta risker med sitt spel framåt. De har ingen Mikael Boman längst fram, de måste spela sig fram, Poya Asbaghi både vet det och vill det och nu har han ett lag som är lite mindre stressat med bollen.
Malmö i en annan dimension
Det är inte ingenting.
För hans och IFK Göteborgs del så hoppas jag att de förstår att det kommer att ta tid, och att de borde släppa det fjantiga snacket om ”SM-guld senast 2021”. De borde prata om att ha en egen spelidé, en trygg ekonomi och en bra sportslig verksamhet lagom till 2021.
Det är en målsättning, allt annat är drömmar och valfläsk för att lugna supportrar.
Malmö FF befinner sig i en annan dimension och verklighet, att de vinner en sådan här match – efter ett ”enkelt” mål när Lasse Nielsen rusade in och skallade in en Traustason-hörna efter en dryg kvart – är bara som det ska.
Och vilka svar fick de? Vad kan vi känna att vi vet om MFF i mars?
De kunde ju faktiskt tappat den här matchen, när en 36-årig Tobias Hysén smartlöpte sig till ett friläge i slutminuterna, men i grunden såg de väldigt mycket mer solida ut.
Pehrsson har alternativ överallt
Spelmässigt var IFK:s utmaning att försöka spela långsamt (för att hinna flytta fram folk), och Malmös att spela snabbt, för att kunna vända bort Blåvitts trebackslinje.
Det gick väl sådär.
Oscar Lewicki (lårskadad mot slutet) och Fouad Bachirou är ett finfint innermittfält, men båda är bäst på att täcka, samla upp och fördela, snarare än att rita med bredare pensel. Och det där betyder ju att kantspelet kommer att bli ännu viktigare för MFF i år.
Och där kan vi kanske ana att vi vet… att det ser rätt bra ut.
Arnór Traustason visade att han kan slå finfina hörnor här, men sedan trampade han snett och nu börjar han få en oroväckande omfattande skadeproblematik. Egzon Binaku var Häcken-modig med att utmana på sin kant, Vindheim visade återigen att Eric Larsson kommer att få slita för att ta platsen till höger.
Magnus Pehrsson har alternativ nästan överallt (han kanske till och med kan hitta en fotbollsspelare i Bonke Innocent vad det lider?), men på en sliten konstgräsplan i mars fick han coacha ett lag som berövades mycket av sitt presspel, och som vann mer på grundkompetens än något annat.
Malmö FF är grundkompetent, Poya Asbaghi har ambitioner, men allt det där visste vi ju redan.
Hur får MFF ihop bitarna när det verkligen smäller? Hur långt hinner IFK Göteborg med sin rennovering 2018?
Vi får vänta och se. Jag ser fram emot det.