”Aldrig varit enklare att analysera ett lopp”
Bank: Sverige har i alla fall en final att se fram emot
RIO DE JANEIRO. Med alla ägg i en korg vill det till att ingen trampar snett från början.
Ett Sverige halkade vidare på 4x200 meter.
Ett annat måste simma finalen.
Ida Marko-Varga, som har lämnat pensionen för ett års sista hårdsatsning inför det här.
Michelle Coleman, som strök sig på hundra frisim individuellt för att satsa allt på lagkappen.
Det var inte bara en finalplats som låg där i potten och skvalpade när vi stod bredvid dem för att se det andra semifinalheatet på 4x200 meter frisim. De kom till Rio som ett medaljhopp, de offrade och satsade allt, men plötsligt stod vi i en kaotisk mixad zon och försökte räkna ut tider framför en ljudlös tv-apparat.
”Hade stora förhoppningar”
Skulle det ta slut så här? Med en plattinsats i försöken?
– Jag hade stora förhoppningar för det här laget, så det vore lite kymigt om jag skippade en individuell semi för att simma det här. Jag kände att jag ville ge det här laget hundra procents chans, sa Michelle Coleman medan hon stirrade mot skärmen.
Det gick vägen ändå, Sverige till final som åttonde nation, men det är en finalplats som väcker fler frågor än den besvarar.
Först kan man slå fast att det aldrig varit enklare att analysera en insats än den här. För ett år sedan öppnade Sverige VM-finalen med att låta Sarah Sjöström rusa iväg på världsårsbästa på förstasträckan, medan resten höll i så gott det kunde. Det räckte för svenskt rekord, det var där som förhoppningarna och drömmarna slog rot.
Nu litade de på att Louise Hansson, en simmare med all världens talang men som kraschat och gråtit sig igenom mästerskap förut och som har svårt att hitta riktigt rätt.
Det gick inte alls.
Svag förstasträcka
Louise simmade förstasträckan på över två minuter, och även om man räknar in startfaktorn är det nära två sekunder sämre än vad hon gjorde i Kazan.
De övriga simmarnas tider (Coleman 1.56,97, Marko-Varga 1.59,27, Sjöström 1.57,16) måste man läsa utifrån de förutsättningarna.
De hade det inte lätt.
– Vi hamnade alla lite i ingenmansland, hade ingen att dra på, ingen närkamp som vi alla hade behövt, sa Coleman.
– Jag hade ingen aning om vad jag öppnade på, jag hade lite svårt, och när jag gått och väntat så länge…, suckade Marko-Varga.
Frågorna som återstår, inför både final och fortsättning, är egentligen två.
Den första är hur Sverige kommer att starta i finalen i natt, och precis allt talar för att de kopierar upplägget från VM, med en stark startsimmare och en förhoppning om att Ida Marko-Varga klarar av att göra det hon är så duktig på: bita sig fast och hänga med, så långt det bara går.
Måste få ordning
Den andra frågan är svårare, för den handlar om hur Louise Hansson ska få ordning på sin mästerskapssimning.
Hennes förstasträcka här var ett antilopp, och Louise var förkrossad efteråt. Det har hon varit ofta nu, inte bara i Rio, men Louise är bara nitton år och har en lång karriär framför sig. Hon behöver bygga på sig muskler, på kroppen förstås, men också i huvudet.
Det finns inget bättre än att vinna i lag, men det finns inget värre än att sänka ett lag.
Louise Hansson kommer att få fler chanser, och till slut fick det svenska laget en också.
Det ska en rejäl vändning till för att de ska vara med och slåss om medaljer i natt, men de får i alla fall chansen.
När Storbritannien bromsade in på 7.54 i den andra semifinalen skyndade Michelle Coleman och Ida Marko-Varga iväg för att simma av, ”Micha” avslutade med en väldigt kort sammanfattning av känsloläget:
– Lättnad!
De har en final att se fram emot nu. Allt annat hade varit en smäll på käften.