Visade sin kärlek till en hel stad
Brenning: Vill börja med att tacka dem
I fredags gick tusentals stockholmare över Skanstullsbron efter en attack på vår frihet.
I dag tog tusentals grönklädda samma väg för att visa kärleken till sitt lag – men också till en hel stad.
Jag vill bara börja med att tacka dem för det.
Simon Bank beskrev mer målande än någon annan folkvandringen hem från kaoset och döden i fredags. ”Att gå genom Stockholm var som att se en stad få kropp, strömmarna av folk som rörde sig som blod, bort från såret i city.”
I dag gick tusentals stockholmare över Skanstullsbron igen. Det här året marscherade de inte bara för sin stad. De marscherade för oss alla. Det var en symbolhandling för kärleken – inte bara till en klubb utan till ett liv. Ett långfinger till den eller de som försökte ta vår frihet. Det var rörande vackert.
Matchen ingen manifestation
Jag tog själv vägen förbi Åhlens på väg till arenan. Hjulspåren syntes fortfarande i asfalten där lastbilen girade på Drottninggatan. Vid godisaffären var draperiet sönderrivet och lamporna krossade. Väl framme vid Åhlens var det nästan spöklikt tyst. Det var som att befinna sig på ett museum. Som om vi beskådade en utställning.
Framme vid Sergels Torg hade trappan upp från plattan fyllts med blommor. Vid staketet kramade en kvinna en för henne okänd polis. Sen gick vi på fotboll.
Matchen föregicks av en tyst minut men blev i sig ingen manifestation. Precis som det ska vara. Livet måste gå vidare och återigen få upptas av banala saker som oro över en klubblegendar, funderingar kring en tränarens totala misstroendeförklaring mot sitt eget innermittfält och fascination för en 18-årig yttersensation. Banala saker att hänga upp en söndag på.
För Hammarby-tränaren Jakob Michelsen visar inget större förtroende för sitt centrala mittfält genom att återigen spelat tre istället för två i mitten. Men det är samtidigt inte särskilt svårt att förstå varför han gör det. Det är i dag ett trögt Hammarby med mer kraft än fart som gör dem trubbiga framåt och direkt sårbara i omställningarna.
Slussar ut en klubblegendar
Kennedy Bakircioglü är numera för temposvag för att axla en av endast två centrala mittfältsroller. Jag tror att Michelsen redan insett det och nu egentligen bara använder den allsvenska inledningen till att även låta publiken få se detsamma. Allt för att på så sätt kunna slussa ut en klubblegendar genom bakdörren utan att risk att bli stående utan exempel att peka på. Utan matcher att motivera det med.
För hur ofta byter en tränare två centrala mittfältare 55 minuter in i en match? Och hur ofta får det sådan effekt som det fick för Hammarby?
Hamad med större ansvar även centralt. Kennedy på bänken. Jag tror det är den långsiktiga tanken.
Kalmar har i alla fall inget problem i ytan kring mittcirkeln. Melker Hallbergs framspelning till Kalmars 1-0 var delikat och Rasmus Elm bidrar som alltid med ett internationellt lugn som låter en ung trupp andas. Som låter en 18-årig ytter blomstra.
Svante Ingelsson var bäst på planen i dag. Med i förarbetet till målet, hela tiden hotandes med inlägg och även modig nog att ta steget in i banan för eget avslut. En liten juvel som nu får gå Rasmus Elms-skolan.
Det var härligt att få se honom på Tele2 Arena. Det var underbart att med vårsolen piskandes i ansiktet beskåda en allsvensk match inför fullsatta läktare. Det var mäktigt att få höra Hammarbys målskrik på övertid. Men det var framförallt befriande att för ett par timmar få försvinna in i de där banala sakerna igen. Vi var nog många som behövde det.
Innan matchen påstods det att det är just i dag vi är starka. Men jag är ärligt talat inte särskilt stark. Inte just i dag. Men det finns en annan rad så vackert klädd med själ av Kenta: ”Jag hör skrattande barn. Jag hör slussarnas brus. Jag hör till de få som kan leva.” I dag visade de tusentals människorna som marscherade till Tele2 Arena att även vi kan just det.
I fredags rörde sig strömmarna av folk som blod bort från såret i city. I morgon återvänder de som vanligt till sina arbeten och skolor. Likt blod tillbaka till hjärtat.
För hjärtat slår fortfarande. Kanske mer intensivt än någonsin.