Uppvisning i grisfotboll
Bank: Som att försöka hålla ordning på 30 adhd-diagnosticerade 4-åringar
BARCELONA. I ett år fick Barcelona vara skolgårdens allra sötaste pojkar.
Sen kom Chelsea. De kom med knytnävar, sparkar, slag, vuxenlivets elaka erfarenhet och ett budskap:
Välkomna till högstadiet, grabbar.
I veckan satte Guus Hiddink sina spelare ner hemma i London, han stoppade in en skiva i dvd-spelaren och sa:
– Titta nu här vad som händer om man går in på Camp Nou utan att veta exakt vad man ska göra.
På skärmen rullade första halvlek av Barcelona–Bayern München.
I går såg vi. Chelseas spelare hade både sett och förstått.
Jo, ni kan tycka att de spelade fult.
Ni kan ha rätt i att de var negativa eller cyniska eller både och.
Men de lämnade inte ett skosnöre åt slumpen.
När Chelsea lyfte så lyfte de mot Drogba, som sökt sig ut mot lille Dani Alves. Ingen slump. När Petr Cech fick bollen – och det fick han ofta – så höll han den i tio sekunder extra. Ingen slump.
En gammal mans intelligens
Barça rullade boll som Barça gör, medan John Obi Mikkel, Michael Ballack och Frank Lampard sprang runt och försökte hålla räkningen på sina motståndare.
Det var som att se tre dagisfröknar försöka hålla ordning på 30 adhd-diagnosticerade fyraåringar på studiebesök hos Cloetta.
– Var är den lille bleke?
– Har du koll på sexan?
– Var ÄR NU den där förbannade LEO?
Ballack var en ledare, Lampard stal boll av Yaya Touré, Essien var två spelare i en och längst bak styrde John Terry med en gammal mans intelligens. Chelseas fysiska ryggrad gjorde sitt defensiva jobb så samvetsgrant och snyggt att Barcelona för första gången i det här slutspelet började fundera.
Daniel Alvés bråkade, Yaya Touré surade, Rafa Marquez tappade koncentrationen. Och genierna stångade sig blodiga mot en stor, hög gul mur.
Xavi och Messi sköt från distans för att försöka lura upp Terry och Alex ett par meter. Men Chelsea stod kvar och gjorde vad de skulle. Tog varningar när det behövdes, sjönk när de skulle sjunka, klev intill när det skulles klivas intill.
Barça kände helt enkelt inte igen sig.
Eller så var det just det de gjorde.
Skrämdes med sin fysik
Den 23 april 2008 kom Manchester United hit till Camp Nou och höll nollan. Inget lag har gjort om det sedan dess.
Mängder av spanska lag har ställt upp sina ultradefensiva uppställningar, sjunkit hem till straffområdet och bett till gud och alla skyddshelgon.
Chelsea gjorde samma sak, men de kompletterade med några av världens mest kompletta fotbollsspelare och ett lag som skrämdes med sin fysik (hjälpta av en tysk domare som lät dem göra det). Alex sänkte Tití Henry i en nickduell, Rafa Marquez slet sönder menisken i höger knä, Frank Lampard gick in stenhårt mot Daniel Alvés.
Var det grisigt? Ja.
Var det fult? Ja.
Var det smart, var det till och med nödvändigt? Ja och ja igen.
För fyra år sen satt jag på Camp Nou och såg en modern rivalitet explodera mellan José Mourinhos cyniska Chelsea och Frank Rijkaards läckra Barça.
Inte samma rivalitet
Jag satt i samma elljus nu, i samma doft av nötter och cigarettrök och med samma yttre kontraster – men inte alls med samma rivalitet.
Hiddink är inte Mourinho.
Och alla kunde ju se varför holländaren fattade sina val, varför han valde det här spelsättet.
Om Chelsea bjudit upp till skönspel på Camp Nou hade de åkt hem med dubbla Messi-spår över halsen. Nu bjöd de upp till krig, nu sjöng de nedresta fansen Carefree så det hördes över hela Camp Nou – och sen åkte de hem med 0–0, självförtroende och en bra chans på Stamford Bridge.
Hiddink hade inte ens behövt coacha särskilt mycket. Han satte in Belletti (som hyllades å-så-snyggt av Barça-publiken) för att kunna förstärka mitten med Essien, mycket mer var det inte.
Och Barcelona? Kunde de gjort något annorlunda?
Det är en ointressant fråga eftersom de aldrig kommer att göra det. Före paus kom deras bästa chanser – ironiskt nog – när Abidal spelade rakt, långt och snabbt mot Tití Henry, men i andra halvlek fortsatte de ändå med sin tålmodiga kortpassningsfotboll.
Problemet var inte att de gjorde det dåligt. Problemet var att de mötte ett lag som hade motvapen.
Barça borde förstås gjort två-tre mål på Bojans, Hlebs och Eto’os rena chanser, men de gjorde inte det och när vi mötte Pep Guardiola efteråt fick han frågor om varför Leo Messi, världens bäste, fått ut så lite när det gällde så mycket.
– Leo gör aldrig en dålig match, sa Pep. Men det är inte lätt...
Nej, det är inte det.
Barcelona lever fortfarande, de vet att Chelsea måste spela en annan fotboll hemma i London, men de vet också att de åkt ut mot engelska lag tre år av fyra i den här turneringen.
Marquez är skadad, Puyol är avstängd, Barcelona har en seriefinal att spela i helgen och ingenting är enkelt längre.
Skolgårdens sötaste pojkar har sitt livs tuffaste vecka framför sig.
De har fortfarande allt kvar att vinna.
Men för första gången snuddar de vid tanken på allt de har att förlora.