Bank: Han har tröttnat på Italien
Pengarna finns i England – spelarna likaså
I hela sitt liv har José Mourinho byggt lag på tanken att det är ”vi mot alla”.
Sen kom han till Italien – och märkte att den tanken redan var upptagen.
Som statsreligion.
Konkurrensen om intresset kunde rimligen inte varit större.
Här sitter man och får se Sampdoria, det Nya Sampdoria, med ett anfallsspel som är så rörligt, med ett geni (Antonio Cassano) och en elvisp (Giampaolo Pazzini) som är framtidens italienska landslagsanfall.
Det är 3–0 före paus, det är slapstick-misstag från Inter-spelare (Rivas spelar fram Cassano till 1–0, juniormarkering på en hörna ger 2–0, de låter en rättvänd Cassano skära in passningen som ger 3-0), det är vackra mål och en Super-Mario Balotelli som i frustrerad överambition rammar stolpen med penis.
Samp har slagit Milan, Inter, Atalanta och Lazio på ett par veckor. De har spelat oavgjort mot Juve, och Pazzini har gjort mål i sex raka matcher.
Och lik förbannat sitter jag och längtar efter att kameran ska zooma in Inters bänk.
Zlatan Ibrahimovic sitter inte där. Han får vila. Inter spelar med fem-sex reserver och – av någon anledning – med trebackslinje.
Det är José Mourinho jag vill se.
Matchen på Marassi kom dagen efter en sju minuter lång Mou-monolog som sysselsatt hela staber av psykologer och analytiker.
Är han störd på allvar?
– Intellektuell manipulation, dundrade Mourinho, är inget jag sysslar med.
Det är ett uttalande fullt i paritet med om Jesús Navas skulle gå ut i korståg mot filmare.
José Mourinho har doktorerat i intellektuell manipulation. Han bor i ett intellektuellt manipulerat hus på ett intellektuellt manipulerat berg i sitt intellektuellt manipulerade kungadöme.
Så vad menade han?
Var det mentalt spel? Eller är han frustrerad och störd på allvar?
I Genua ser han ut som sitt vanliga, stenhårt bistra jag. Möjligen lite tröttare än vanligt. Mörka ögon.
Han spårar inte ut efteråt, säger inga dumma saker.
Men så här prövad har han aldrig varit.
När han lämnade Benfica och Chelsea kunde han peka på lynniga presidenter. Här, i Serie A, kan han bara peka på sig själv.
På en vecka har Inter hängt upp sin Champions League-dröm på tork, de har släppt in tre mål mot Roma och blivit förnedrade mot Sampdoria.
Mourinho har kört Zlatan Ibrahimovic i botten och får betala för det, han har sett sina två ytterköp floppa (Mancini) och extremfloppa (Quaresma).
Och i det läget märker han hur hela opinionen vibrerar av anklagelser om att den enda titel han verkar få med sig har vunnits tack vare snälla domare.
Jag tror att han är trött på Italien. Vad han än säger.
José Mourinho har alltid varit en mästare på att få sina spelare att känna att de är en enhet, att de står i en cirkel med honom i mitten och resten av världen utanför.
Vi mot världen.
Lita inte på någon.
Alla andra är gangstrar.
Får han med sig Zlatan?
Så kommer han till paranoians paradis, landet där alla upplever att makten är ute efter dem och där förtroendet för överhet och myndighet är mindre än noll.
I Premier League hade han Alex Ferguson och Arsène Wenger att brottas med. Nu kommer de från alla håll och liksom, ja, förstör hans roliga.
José Mourinho är en man bland män, så länge som han vill så klarar han sig. Frågan är bara om han orkar.
Chelsea är utan tränare snart, Liverpool har tentaklerna ute på marknaden… och vad man än tycker så är det ett faktum att pengarna finns i England och att spelare följer pengarna.
Cassano dansar runt på Marassi, han flamsar och viskar och busar. 3–0.
Manchester United vilade halva a-laget och slog Tottenham på Wembley. Inter vilade halva a-laget och blev förnedrat av Samp.
– Om du frågar mig om jag är orolig så svarar jag ja, säger Mourinho in i Rais kamera.
För första gången undrar jag på allvar om han är kvar i Serie A efter sommaren.
Och i så fall – räcker lojaliteten med Moratti för att hålla Zlatan Ibrahimovic kvar i Milano?