Fagerlund: Guardiola visade vem som är bäst
MANCHESTER. Heta känslor, en drömduo med ombytta roller och slutligen ett norskt hårsvall dansandes i vinden.
Om titeljakten avgjordes här på Etihad ikväll kan vi inte veta med säkerhet.
Håller Man City denna nivå resten av säsongen går det inte att se ett annat utfall.
Läs också: Manchester City krossade Arsenal – tar jättekliv mot titeln
Pep Guardiola skakade på huvudet, skällde ut målvakten Ederson och sparkade vattenflaskor ur sin väg. Sedan satte han sig ned på en kylbox á la vännen Marcelo Bielsa och surade likt ett barn.
Om spanjorens lag låg under? Nejdå, 1–0 lyste synligt på storbildsskärmarna inne på Etihad Stadium.
Mötet med tabellettan Arsenal byggdes upp som en seriefinal. Vinna eller försvinna. Det var här – i soldränkta Manchester – som säsongen skulle avgöras.
Mikel Arteta pratade på förhand om att hans adepter behövde visa mod. Denna unga trupp genererade trots allt 50 poäng på de 19 inledande matcherna genom att spela sitt eget spel och inte anpassa sig efter någon.
Arsenal hann knappt blinka, knappt dra efter andan, innan Manchester City började visa upp en häpnadsväckande fotboll. Som om Guardiola vaknade upp på morgonen och bestämde sig för att trycka på turboknappen.
När det händer är det inte många motståndare i världen som orkar hänga med.
De Bruyne och Haaland bytte roller
Mest noterbart var samarbetet mellan Kevin de Bruyne och Erling Haaland. Dock inte som vi har lärt känna det. I stället för att ta emot De Bruynes magiska passningar, droppade norrmannen ned och assisterade.
Mittbacken Rob Holding kunde tas för 150 centimeter lång och 50 kilo tung när Haaland bröstade ned bollen och levererade den vidare i djupled.
De Bruyne sköt in ledningsmålet i sjunde minuten medan Arsenal yrvaket försökte få ordning på fötterna.
När domare Michael Oliver blåste av första halvleken stod Man City på 245 passningar, åtta avslut och två mål. Firandet efter 2–0-målet dröjde eftersom John Stones först vinkades av för offside inne i straffområdet.
Sedan utbröt ett jubel som antagligen ekade hela vägen till Salford.
Inträffade igen
Om Guardiola betedde sig teatraliskt, stod Mikel Arteta mest och stirrade tomt rakt framför sig. Arsenal skrapade ihop ett snitt på 0,12 i antalet förväntade mål innan pausvilan, vilket lär vara lagets lägsta siffra denna säsong.
Sedan inträffade det igen. Erling Haaland grämde sig säkerligen över att inte själv stå uppskriven i målprotokollet, men hans lagkamrat som kom löpande till vänster om honom i 54:e minuten gjorde färre misstag.
De Bruyne siktade in sig och drog med precision in bollen i målvakten Aaron Ramsdales bortre hörn.
3–0, tack och adjö. De ljusblå åskådarna vände ryggarna mot planen, lade armarna om varandras axlar och hoppade för tre blytunga poäng i titeljakten.
Rob Holding sköt in en tröstreducering med ett fåtal minuter kvar, något som gjorde Man Citys i övrigt stabila fyrbackslinje märkbart irriterad.
Innan slutsignalen ljöd hade Haaland tappat tofsen men hittat målet. Norrmannens lejonvrål efter fullträffen till 4–1 gick väl ihop med hans blonda man.
Ett ungt lag
Även om Arsenal lät en enorm möjlighet glida ur händerna är det svårt att peka finger. Mikel Arteta är en av de tränare i Premier League som har suttit längst på sin post, men detta är ett ungt lag som totalt sett har överträffat förväntningarna.
Det märktes på de tillresta supportrarna som faktiskt överröstade hemmalagets en kort stund innan slutsignal. Trots att deras lag aldrig lyckades matcha motståndarnas frenesi och kvalitet.
Ingenting är avgjort än, kanske var det detta fansen försökte förmedla.
Arteta så väl som truppen behöver mer erfarenhet (och ytterligare ett par toppspelare) för att orka hålla jämna steg med en jätte som denna. Tränaren måste framför allt hitta fler sätt att vinna på.
Något hans före detta chef Pep Guardiola är oerhört skicklig på.
Spanjoren må ha stått med ett åskmoln över sig stora delar av kvällen. Innerst inne lär tränaren vara lättad över att Man City visade vem som är bäst i landet.
Ilskan grundar sig kanske i att Guardiola har drömmar som sträcker sig betydligt längre än ”bara” till ligatiteln. För honom är det främst Champions League som syns på näthinnan. Men han surar nog inte om det blir en dubbel – eller rent av trippel.