Bank: Har chansen att bli vad de en gång var

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-06-06

Bank: Om nittio minuter står antingen Luis Enrique eller Max Allegri med tre titlar under armen

Det kommer alltid en andra möjlighet, det kommer alltid en andra chans att visa världen ditt rätta ansikte.

Himlen kokar över Berlin, Barcelona och Juventus är tillbaka i solen.

Den här kvällen kommer aldrig igen.

Neymar och Piqué nojsar och kollar sina mobiltelefoner under bordet, Gigi Buffon spelar sin paradroll som oantastlig ­ambassadör, och det är inte utan att det känns lite skönt när backbjässen Bonucci släpper fram ett leende och släpper in lite vardag i stjärnglansen.

– Min son Lorenzo frågade mig en sak i morse, berättar han:

”Pappa, vart ska du?”. Till Berlin. ­”Varför?”. För pappa måste till jobbet. ”Vad synd, för jag vill gå till ­stranden!”.

Lorenzo Bonucci fyller tre snart, hans perspektiv är lite annorlunda.

Vi andra pratar om en Heysel-tragedi för 30 år sedan, om ett moraliskt moras och en VM-final för nio år sedan, om Messi på ena sidan och Carlitos Tévez på den andra.

Gå till stranden får vi göra i morgon. I kväll är det final.

Från Berlin till Serie B och tillbaka

Världens största klubbmatch, världens bästa spelare, två av världens största fotbollsklubbar, men som jag sitter på Olympiastadion här i Berlin blir det uppenbart att det här mer än något annat är en match för återkomster.

För vissa är det tydligare än för andra.

När Juventus just hade slagit ut Real Madrid och säkrat sin plats i den här finalen kände Gianluigi Buffon att det fanns en sak som behövde sägas. Han loggade in på sitt twitter-konto, och hamrade ner 41 bokstäver:

Da Berlino alla B… dalla B a Berlino! Questa è la vita!

Från Berlin till Serie B, från Serie B till Berlin. Det här är livet.

Senast han stod i mål här fick han lyfta pokalen efter en VM-final, men en ­sommar senare stod han i mål i Serie B och världens mest bespottade lag.

Dalla B a Berlino, nu är de tillbaka igen.

Jo, vi sitter här i Berlin och ser dem ­komma tillbaka, en efter en.

När Juventus värmer upp inne på ­drömmen till fotbollsplan så håller de sig i skuggan – kunskapen omfattar alla ­detaljer – och vi ser att de är tillbaka. Pirlo lufsar runt med den chimära tröttheten som en gloria runt hårsvallet, tillbaka i Berlin efter nio år och kanske bara ett steg ifrån slutet. Ute på bänken sitter Chiellini, han med ­universitetsexamen i ekonomi och alla ­världens fula tricks i rockärmen, i en ­hiskelig neongrön tröja, bredvid den svalt elegante ikonen Pavel Nedved, tillbaka som vinnare. Carlitos Tévez är tillbaka på ­toppen efter sin Argentina-exil. Álvaro ­Morata, som var för dålig för Real Madrid, är tillbaka för att bli den ende som ­försvarar en Champions League-titel. Max Allegri, tränaren som föraktades av supportrarna när han kom, har lärt Juventus att bli mer taktiskt flexibelt och är tillbaka som ­vinnare. Den gamle Patrice Évra är till­baka i en Champions League-final för femte gången.

En helt annan sak

Och på andra sidan?

Jodå, där står ett fotbollslag som är ­tillbaka på toppen, just när alla förpassat dem till imperfekt.

Deras epok var ju slut, begraven i samma ögonblick som Pep Guardiola tackade för sig och flyttade norrut.

Men här är de, lik förbannat.

Barcelona har tagit steget från att vara ett katalanskt mönster till att bli den full­bordade globala fotbollsperfektionen.

President Bartomeus Barça är inte som Laportas. Cantera-drömmen är ersatt av en kosmopolitisk. Guardiolas boll­innehavsfetisch har gett plats åt raka, vertikala linjer, de har blivit bättre på ­fasta situationer, de har lärt sig kontra bäst i världen, och de har ersatt ­triumviratet med Xavi och Iniesta med den fotbollspornografiska tridenten ­Messi-Suárez-Neymar.

Att vara bäst är en sak, att bli det igen är en helt annan. Askan är den bästa jorden, de var tvungna att bränna av sitt spel för att bygga ett nytt, och Luis Enrique var precis rätt man för att bära elden.

Det är lätt att glömma det, men i januari stod hans lagbygge och vägde. Två av tre Barça-fans ville se honom sparkad, Lionel Messi surade och resultaten svek.

Två lag med två andrachanser

De kunde vikt sig där och då, men här står de nu.

Messi kom till Berlin med en ryggsäck över axlarna, han är tillbaka som världens bästa spelare (som Buffon sa: En utom­jording som spelar med människor). Den lojale laglöparem Suárez släntrar in med sitt mate-te i händerna, tillbaka efter att ha varit både avstängd avskydd. Luis Enrique har klättrat tillbaka efter att ha varit totalt utdömd i Roma, i Rom förnedrade han ­Totti, i Barcelona lät han Neymar åka hem till Brasilien när han ville fira sin systers ­födelsedag.

Luis Enrique har lyckats med det som Tata Martino försökte göra; han har förändrat förstablicken hos spelarna, nu går den framåt i stället för i sidled.

Barcelona har fått en ­andra chans att bli bäst i världen.

Juventus har fått en ­andra chans att bli vad de en gång var.

Vi andra har fått en ­första chans att se dem mötas i ­världens största fotbollsmatch.

Barça vet hur man spelar flödande ­anfallsfotboll, Juve vet hur man vinner, och om nittio minuter kommer Luis ­Enrique eller Max Allegri stå nere på gräset med en trippel under armen.

Det är aldrig för sent att visa att ­världen har fel. I kväll får vi se världens bästa anfall ­forsa fram mot Leo ­Bonucci, ­Gigi Buffon och en ­svartvit fotbollsklubb som kämpat sig hela ­vägen från B till Berlin.

I nittio minuter handlar allt om det.

Stranden kan vi gå till i morgon.