Hon har minst en medaljchans kvar
Simon Bank: Det här var en final svår att förstå
RIO DE JANEIRO. Sarah Sjöström pumpar med vänsterhanden i luften, hon har just varit med om saker ingen förstår.
Hon är slagen av två yngre simmare.
Hon har slagit världens snabbaste.
Vad hände här?!
När vi drog upp linjerna inför finalen på hundra meter frisim var det inte särskilt svårt.
Cate Campbell, den äldsta av de otroliga australiensystrarna, skulle vinna. I försöken och semifinalen simmade hon Alshammar-elegant, lågfrekvent, med en överlägsenhet som strålade klass.
Hon behövde inte ens ta i.
Hon behövde bara hämta hem guldet.
Och efter loppet står vi här med en glädjestrålande, sliten Sarah Sjöström som just pumpat med vänsterhanden och som förstår mer än alla vi andra om hur svårt allt det där enkla egentligen är.
– Det är inte så lätt att vara storfavorit, säger hon.
Sarah klarade av det trycket i finalen på hundra meter fjäril, det är därför hon är mästare. Cate Campbell klarade det inte i finalen i natt, det är därför hon slutade sexa på en usel tid (53,24).
Ingen hade förutsett det här. Inte Campbells kollaps, inte avslutningen med fem simmare mer eller mindre på rad in mot kaklet, inte de svaga tiderna och inte det delade juniorguldet med underbarnet Penny Oleksiak, 16, och Simone Manuel, 20, högst upp på pallen (båda simmade på 52,7).
Två tiondelar snabbare i Eriksdalsbadet
Och när vi frågade Sarah Sjöström så… nej, hon hade inte förutsett att hon skulle kunna kämpa hem ett brons.
När hon och tränaren Carl Jenner skissade på OS för tre-fyra år sedan insåg de inte bara vilket smörgåsbord av möjligheter som väntade i Rio för en simmare som har två simsätt och tre olika distanser att hävda sig i. De visste också att en av de absolut största utmaningarna var att orka ett helt mästerskap.
De testade sig fram i EM 2014 (hon orkade inte) och VM 2015 (hon orkade nästan), och till slut hade de hittat en modell som kändes rätt för att ge henne chansen att klara av att simma stenhårda lopp eftermiddag och sen kväll under en veckas tid.
Mentalt handlade det om att dela upp OS i två halvlekar. I den första tog hon hem favoritguldet på hundra fjäril och det imponerande silvret på 200 meter frisim.
Sedan var det paus, och i natt var den pausen över.
Efter finalen i natt erkände Sarah hur slitsamt det varit (”jag har sovit bort hela dagen”, ”jag har typ simmat flest lopp av alla i hela OS”), men under finalen visade hon vad övertygelse betyder.
Tiden (52,99) är inte så mycket att skriva hem om, jag såg henne simma två tiondelar snabbare i Eriksdalsbadet i april, men kampen och kraften sa väldigt mycket om vilken hårdhet hon samlat på sig de senaste åren.
Det är inte särskilt vanligt för svenska simmare, det är inte ens särskilt vanligt för europeiska simmare.
De amerikanska är vana vid att härdas i stentuffa skoltävlingar med flera lopp och flera distanser på kort tid.
De som inte har den bakgrunden behöver ha allt annat.
Sarah Sjöström har det.
Minst en medaljchans kvar
Nu har hon tagit ett guld, ett silver, ett brons, tre medaljer på ett och samma OS.
Anders Holmertz tog tre medaljer 1992, Therese Alshammar gjorde om det 2000.
Fyra medaljer har ingen någonsin tagit, och Sarah Sjöström har minst en medaljchans kvar, på femtio meter frisim.
Hon tillhör inte favoriterna där, men hon har lättare för den distansen än för den här. Om sådant nu spelar någon roll.
Vi har just sett en final där världens snabbaste simmare slutade sexa, där två småtjejer delade guldet, och där en slutkörd svenska knöt näven efter ett brons.
Det här är en natt då vi häpnar inför Penny Oleksiaks utvecklingskurva och möjligheter, då vi försöker förstå vad som hände med Cate Campbell och då vi återigen fascineras över en otrolig ung idrottskvinna som heter Sarah Sjöström.
Det är verkligen inte en natt då vi försöker tala om vad som är möjligt eller inte.