Hammarby kan inte spela fint – nu vet de det
Söder-bröder Blöder.
De goda nyheterna är att Hammarby äntligen förstått vilka de är och var de befinner sig.
De dåliga är att de fortfarande inte vet hur de ska ta sig därifrån.
Vi ska förstås börja i rätt ända.
När Lolo Chanko tassar med upp i det vi på Steg Fyra-svenska kallar ”en omställning på en omställning”, när Emil Johanssons inspel landar hos Freddy Söderberg som försiktigt lägger upp den för Chanko och Chanko skickar in bollen i mål – då är det inte onsdagskväll i Stockholm längre.
Det är lördagskväll på månen.
Tyngdlagen förlorar, Hammarby vinner, Tony Gustavsson kramar allt han ser och klacken sjunger, med bajensk självironi:
– SM-guld, SM-guld, SM-guld!
Det är 1–0 mot Brommapojkarna i omgång tio. Det ser ut som om elva Pippo Inzaghi just avgjort en VM-final. Efter slutsignalen står informationschefen Urban Rybrink och lagledaren Peter Thunell ute på Grimstas gräs och gratulerar spelarna. De har precis varslats om uppsägning.
Hammarby lever sitt liv mellan spikar och sten just nu. Tjugo miljoner ska sparas, personal sägs upp, spelare ska säljas och de som inte ska säljas är avstängda.
Hur skymmer man detta berg av inkompetens? Hur får man spelare, sponsorer och supportrar att tro igen? Genom att vinna fotbollsmatcher.
Två livrädda lag och usel fotboll
Det har fungerat för AIK, som – trots att de är ute på så hal is att de tvingats till en kontrollbalansräkning – klarat sig undan krisstämpeln enbart tack vare att de samlat lite poäng på en gräsplan. Nu har Hammarby bestämt sig för att göra samma sak.
– Det är det här Hammarby ni får vänja er vid att se, sa Tony Gustavsson. Vi tänker inte be om ursäkt.
Och det vi såg var ett lag som i alla fall insett vad de inte kan. De försökte inte rulla ut ett minst lika skickligt BP på Grimstagräs. De gick inte in med ångestryggsäcken som kräver både resultat och finlir.
De bara slet. Första halvlek räddades bara av en ömsint svensk sommarkvällssol som la sig lågt över ena målet och nynnade. Spelet var fullkomligt tomt. Två livrädda lag hade som första, andra och tredje prioritering att inte förlora bollen på fel ställen. En anfallare per lag, en avhängd halvanfallare per lag, och så nio man som vräkte fram bollar som rann ut över linjer, nickades undan eller bara försvann.
Planen var usel, spelet var uselt, läktarna var skandalösa och ett staket rasade framför Hammarbyklacken (det ska inte spelas stora matcher här). Välvilligt räknade jag till fyra spelare som såg ut att vilja och kunna något litet mer än att misshandla bollen. Hammarby hade Igor Armas och Emil Johansson (som på något märkligt sätt lyckas växa i Hammarby 2009), BP hade Olof Guterstam och Joakim Runnemo. Båda lagen hade suveräna målvakter.
Resten var bara där för att inte göra bort sig.
Har lärt sig hur de INTE ska spela
Efter paus blev båda lagen bättre. BP tvingade in playmakern Gabriel Petrovic i matchen, och fick igång ett embryo till den sorts passningsspel de måste spela. Och med en halvtimma kvar bytte Tony Gustavsson in fart (Maic Sema) i stället för fötter (Sebastian Castro-Tello) i hålet bakom Freddy Söderberg.
Det vann matchen åt Bajen.
De ska nog vara medvetna om det.
En kväll som i går, när luften gick att andas igen för de grönvita efter två gånger 1–0, var det ju lätt att få för sig att Gustavsson hittat en silverkula. Att han förstått exakt hur Hammarby ska ta sina poäng och sina segrar framöver.
Men Hammarby vann inte mot BP genom styrka och starkt försvarsspel, genom kamp och grislir. De vann inte för att de insett att de är ett lag som kan spela den sortens fotboll – för det finns i alla fall tio lag i allsvenskan som är bättre lämpade att grisa än Bajen.
Nej, Hammarby vann för att de insett hur de INTE ska spela. Ett naivt Bajen hade släppt in tre mål i går, nu lät de bli. Och till slut fick de in en liten sprinter som kunde skrämma BP tillräckligt mycket för att ordna fram ett friläge (som Sema missade själv) och en andrabollsyta (som Lolo Chanko skickade in 1–0 från).
Det var en grisig, skitig trepoängare – men Bajens spelare och fans bar den som en medalj. Det gjorde de helt rätt i. En form av positiv vi-mot-världen-psykos kan förvandla dem från ingenting till någonting.
Med sex poäng i ryggen satte sig Hammarbys spelare och slafsade i sig varsin pastasallad efter matchen. De sa inte särskilt mycket. De njöt, slängde käft och fnissade lite när Igor Armas slog sig ner.
Armas pratar inte svenska, knappt någon engelska alls.
Men han nynnade tyst på en av Hammarbys bästa läktarsånger.