Vilket lyft, Arsenal
Bank: I går fick Baby Arsenal frågan om vilka de är – och svarade rätt
VILA-REAL. Mina första 45 minuter på El Madrigal tillbringade jag inlåst i en hiss med fyra främmande män.
När ni läser att Arsenal kom härifrån med 1–1 ska ni veta en sak.
Deras första 45 var mycket, mycket värre.
När Theo Walcott, 20, gick av planen efter första halvlek letade han efter någon att prata med. Någon vuxen.
Han hittade Cesc Fàbregas och Kolo Touré, slog ut med händerna och tecknade.
– Vad gör vi? Det måste gå snabbare än så här.
Det såg inte ut som om varken Kolo eller Cesc hade så mycket till svar.
Villarreal gick in i den här matchen med 0–3 mot Almeria i ryggen, chockade av benbrottet på Santi Cazorla (han stod vid sidlinjen och följde matchen). Men de gick också in med den där madrigalska självklarheten som tagit dem i handen genom sexton raka europeiska hemmamatcher utan förlust.
Jag trodde på en match mellan Cesc Fàbregas och Marcos Senna, men Villarreals egen ingenjör, Manuel Pellegrini, tyckte inte att Arsenal skulle komma hit och bestämma vem som mötte vem.
Han petade Robert Pires från hans livs match, skickade in urkraften Sebastián Eguren som sköld framför Cesc – och lät Marcos Senna ligga högt i stället. 4-1-3-2 mot Arsenals 4-2-3-1, övertag där det behövdes och dribbelgubben Ibagaza i en fri roll.
Sedan vred han om stora startnyckeln.
Efter tio minuter dyngade Senna in 1–0 från 30 meter.
Efter 27 minuter lämnade Arsenal-keepern Almunia in, skadad.
Efter 42 minuter var ex-kaptenen William Gallas färdig, skadad.
Efter 45 minuter var Arsenal ett manglat, trasigt lag, som dessutom fått tunga varningar på Song, Fàbregas och Adebayor.
Villarreal mosade Arsenal, vi satt alla på läktaren och undrade över hur lång tid det skulle dröja innan de tog livet av all spänning med ett andra, tredje, kanske fjärde mål.
Gick ut som lamm, kom in som Arsenal
Jag förstod alltså exakt vad Theo Walcott menade med sina gester.
När hans lag gick av planen var de ett vilset litet lamm som hamnat för långt ifrån mamma.
När de kom in igen var de Arsenal.
Stora talanger blir inte stora spelare förrän de gått ut i Champions Leagues elljus och frågat sig själva vilka de är och vad de vill.
I går fick de frågan – och svarade rätt.
Det vore lätt att säga att det berodde på att Villarreal började fundera, att de började beundra sig själva och titta på den fina utsikten.
Men det vore också att göra det lite lätt för sig.
Arsenal reste sig av egen kraft, pressade mot väggen bestämde de sig för att kapa antalet tillslag med femtio procent, att börja springa i stället för att vänta. De gav helt enkelt sig själva chansen.
Vad hände egentligen?
Vill man vara tydlig kan man lägga till att Arsène Wenger på något sätt (röksignaler? elchocker? teckenspråk?) lyckats få Emmanuel Adebayor att förstå att det pågick en fotbollsmatch.
Jag tycker inte om Adebayor. När han krävde samma lön som Tití Henry häromåret så glömde han att Henry – utöver all sin elegans – också grävde ner sin själ i laget. Adebayor gräver bara ner sin själ i sig själv. I 45 minuter i går var han ointresserad, lat och slapp.
En kort paus senare var han en världsspelare.
Plötsligt sprang han, plötsligt visade han sig för Fàbregas fina små diagonalpassningar, plötsligt kunde Arsenal börja spela springfotboll på offensiv planhalva.
Och plötsligt hade Adebayor, omgiven av tre Villarreal-backar, tagit ner bollen på bröstet och smällt in en bicicleta i bortre hörnet.
1–1. Fördel the Arsenal.
Efter matchen frågade jag Arsène Wenger vad som egentligen hänt.
– Jo, jag ville ha det spelet från början. Men vi visade i alla fall att vi är mentalt starka. Vi gjorde det när vi stod med ryggen mot väggen, och det är ovanligt för så unga spelare.
Och precis så är det ju.
Baby Arsenal, med åtta spelare som är födda 1985 eller senare, mötte ett elakt, distinkt och praktiskt Villarreal. De mötte en comebackande Marcos Senna som var gigantisk i allt han tog sig för. Och de mötte en publik som inte höll sig för god för att vräka in mynt, läsk och öl över Cesc Fàbregas.
De hade kunnat vika ner sig, och de hade till och med haft en hel del att skylla på om de gjort det.
I stället reste de sig och spelade kvick kombinationsfotboll, det svåraste som finns.
– Det är fördel dem, men vi visade i Aten (mot Panathinaikos) att vi kan vända matcher, sa en ledsen Santi Cazorla efteråt, stödd på sina kryckor.
Det hade han rätt i. Det här mötet lever fortfarande. Men problemet för Villarreal är att de nu möter ett lag som fått en intensivkurs i hur man växer som lag.
Nästa kurs väntar hemma i London, om en vecka, den handlar om hur man delar ut knockout-slag.
Villarreal skulle kunna berätta hur man gör när man misslyckas.