Om Elfsborg ska vinna SM måste de gilla att göra mål
BORÅS. Efter en premiärpoäng måste Elfsborg undra vad de ska tycka.
De borde ju vunnit med 4–1.
Men det var ingen slump att de inte gjorde det.
Årets bästa dag.
Julafton är för barn, nyår för amatörer, födelsedagar för jagsvaga. Det här, vårens första crossbollar och gula kort, är för mig och mitt folk.
Jag åkte till Borås för att se förhandsmästarna Elfsborg. Laget med den bästa truppen, det bästa mittfältet, den inympade vinnarkulturen.
Resan var fantastisk, tåg och buss genom ett lördagstrött, vårvackert Sverige; en lunch i solen, fågeltwitter, förväntan.
Och så en premiär som levde upp till sitt preludium.
Hammarby fyllde sin läktare med öl och kärlek, vred upp volymen i en pausad bortabojkotts alla Bajen-sånger. Elfsborgs klack höll sig till det koncisa, en banderoll med texten ”Vi ska vinna guld igen”.
Klapp-klapp-spel
Elfsborg ser lite annorlunda ut i år. Stefan Ishizaki rör sig inåt, ytterbackarna (Johan Karlsson mest) har carte blanche för framstötar och minst två centrala mittfältare dyker in
i straffområdet när det luktar inspel.
Låt oss vara ärliga:
Elfsborgs första halvlek var skolboksfotboll, maktspråk, klapp-klapp. Precis så imponerande att man kunnat tro snacket om solklart SM-guld om det nu inte vore för en obetydlig, liten detalj:
Att Hammarby ledde med 1–0.
Vi ska ägna oss mer åt det målet – och åt en ung, intelligent grabb som heter Emil Johansson – lite senare. För Elfsborgs del fanns det inte mycket att göra åt det, ett 34 meters lädermördarskott av samma släkt som Erik Edmans på Anfield häromåret.
I boråsarnas eget spel fanns det annat som var intressant. Det nya, mer offensivt balanserade Elfsborg har blivit bättre på mycket.
De kan slå inlägg, eftersom de befolkar straffområdet på ett nytt sätt. De kan snickra ihop små trianglar inne i planen, eftersom Ishizaki närmat sig Anders Svensson.
De kan vända spel effektivare, eftersom Svenssons vänsterfot är klasser bättre än förut.
Kunde ha dödat matchen
Efter sex minuter hade de redan passningsspelat sig till två superba lägen. Svensson och Denni Avdic missade varsitt.
Det första vi ska konstatera är att Elfsborg kunde dödat den här matchen på en timme. Det andra är att de inte gjorde det.
Det är där svagheten finns.
James Keene är en rivig liten kamphund. Alltid i rörelse, men 60 procent av tiden med ryggen mot mål eller ute på kanterna.
Keene är den han är.
Denni Avdic, däremot, är en gåta.
Han fick chansen i hålet bakom Keene igår, i sin favoritroll, och han var väldigt, väldigt bra. Det finns något mjukt i hela hans sätt, på och utanför planen, som om han vore byggd av bomull och gummi. Han rör sig fint, tar emot bollen fint, dribblar fint och passar fint.
Denni Avdic är för fin, helt enkelt.
Om han haft en promille av Keenes elaka fuck-all-attityd så hade han gjort 20 mål i år. Men dagar som den här är det som om han är rädd att bollen ska få ont om han skjuter för hårt.
Och om Elfsborg ska vinna SM måste de gilla att göra mål.
Blytung poäng
Igår kom de ikapp ändå, Markus Strömbergsson (jag gillar hans nivå, men han hade svårt med besluten) blåste två straffar på fyra minuter. Ishizaki rullade in en – och det blev 1–1 till slut.
Två förlorade poäng för Elfsborg.
En blytung poäng för Hammarby.
På sätt och vis gjorde Bajen en heroisk kampinsats. Deras offensiva bollhållare (Sebastian Castro-Tello, Fredrik Söderström, Maic Sema) gick långa perioder utan att röra bollen, och alla fick slita som djur i defensiven.
Jag gillar verkligen Igor Armas, det moldaviska mittbacksmonstret. Han är duktig med sin vänsterfot och har en utstrålning som inte är helt olik Sebastian Egurens.
När Igor missar målchanser river han med handen över ansiktet precis som Eguren. Bara en sån sak.
Ett av årets mål redan nu
Mot slutet var Hammarby utspelat, uttröttat, uträknat. Lolo Chanko sprang runt och tätade backlinjehål hela andra halvlek och Kristoffer Björklund, straffhjälten, var bara obetydligt säkrare än Hindenburg i luften.
Men Hammarby klarade sig. De fick sin poäng. Det är sånt som ger ett lag luft och lugn, och efteråt var det roligaste man kunde göra
i Borås att stå framför en liten, läcker vänsterback som dyngat in ett av årets mål redan nu.
– Oftast passar man där. Det hände bara, sa Emil Johansson.
Och utanför drev en tidig sommarkväll förbi, med en stor orange sol och en allsvensk tabell med siffror i.
Det var inte utan att man log.