Rydström: Krigshets gör gott – trodde jag

Rydström: Fotbollsidiotin legitimeras på plankrigshets gör gott – trodde jag

helskärm

Han står upp och gestikulerar vilt mot mig. Ögonen lyser av hat. Han skriker att jag ska dra åt helvete och gör sam­tidigt en gest med högerhanden som ­inte ens en puritan skulle kunna misstolka för onani.

Jag stannar upp och tittar på honom.

Hur kan han redan vara så arg?

Matchen har ju inte ens börjat.

Vi är på Söderstadion och värmer upp, vi ska snart möta Hammarby IF och det är då mannens invektiv når mig. När jag går förbi honom på väg in till omklädningsrummet för de sista förberedelserna innan avspark fortsätter mannens ­gestikulerande. Väl inne i Söderstadions omklädningsrummet berättar jag för Petter Wastå, vår målvakt, om den hatiske Hammarbysupportern.

Wastå skakar på huvudet, ”det finns så många idioter”, konstaterar han.

Fast vi blir inte upprörda. Vi bara skrattar åt det.

Och det är så jag har gjort genom alla år.

Skrattat åt det.

Som när jag fick brev skickade till mig från en Dif-supporter. Jag hade sagt i en intervju att Dif:s Andreas Johansson var en väldigt skicklig spelare, men om han hade en svaghet var det att han kunde försvinna ur spelet om det blev en tät och tuff matchbild. Det skulle jag inte ha sagt, tyckte DIF-supportern. Och han h­otade med att de skulle komma ner och plocka mig.

Stod fem, sex killar i min trädgård

Jag skrattade också när en AIK-supporter mejlade mig och undrade om han och hans kompisar kanske skulle komma och hälsa på.

Jag skrattade till och med när jag väcktes en natt av att det knackade på min ­altandörr. Vi skulle möta just AIK dagen efter och nu stod fem, sex killar i min trädgård. Klockan var två på natten och de undrade om jag sov. ”Ni möter ju AIK i morgon, vi ville bara kolla till dig”, sa de. Och gick.

Jag har alltid skrattat åt det där.

I skenet av tragiken i Helsingborg; har jag negligerat något livsfarligt?

Har jag skrattat åt det som jag borde ha fördömt?

Jag har alltid försvarat glåpord och hätskt beteende på läktarna med att fotbollsarenan är en speciell kontext. Där speciella omständigheter råder. Och det tycker jag fortfarande. Så när dåvarande IFK Göteborg-spelaren Sebastian E­riksson sa till mig ­under en match att han skulle döda mig trodde jag givetvis inte att han menade vad han sa. Jag tycker inte ens att det var plumpt sagt.

Jag älskar kampmomentet. Vi mot dem. Att stå upp för varandra. Att måla upp det som ett slag, ett krig. En fiende som ska tillintetgöras.

Det ligger på något sätt i spelets natur; två lag möts, man ska besegra varandra, man mäter sina krafter.

Men i dag tänker jag på vilka följder det kan få.

Skapas det monster i den här miljön?

Vi är fast i vissa mönster, vissa sätt att formulera oss och kanske är det sådana mönster som gör att det blir lättare för vissa att kliva över de där gränserna som de flesta av oss respekterar.

Idiotin legitimeras. Eller i alla fall u­nderlättas.

Finns den där för att vi tillåter den e­ller finns idiotin där oavsett vad?

Kanske hänger det inte ihop över h­uvudtaget.

Förändring är möjlig

Kanske är det två helt skilda saker. Retoriken inom sporten, hur vi bemöter våra motståndare, grabbigheten, kraven på hur du ska vara om du är en riktig man, det finns kanske inget samband alls mellan allt det där och våldstendenserna inom vissa delar av supporterkulturen.

Fast dagar som dessa kan jag inte frigöra mig från tanken att vi påverkas mer än vad vi inbillar oss av sammanhanget vi befinner oss i.

På ett sätt kan jag hoppas att det är just så.

För vi kan ju faktiskt förändra kontexten. Göra den bättre.

Och därmed också göra något åt det våld som trots allt finns där.

Profilskolan: Lektion 2

4. Passar det alla spelare att bli en stor profil?

– Nej, det måste vara förankrat i dig själv. Om du inte trivs i rampljuset är det bättre att du är tråkig.

5. Vad är det största ”no-no” i Profilskolan?

– Ska du ha en livslängd i din profilering så måste du ha självironi och självinsikt. Annars kommer folk att tröttna på dig jävligt fort. Att gå till angrepp på lagkamrater kan vara kul en-två gånger, men sen det blir det något jävligt osympatiskt över det. Ska du hugga är det alltid bäst att hugga uppåt. Hugger man neråt eller inom sin egen sfär så är det som när man pissar på sig. Det är skönt en liten stund, men sen… Fast jag vet inte om det är så skönt att pissa på sig?

6. Du blir sågad i tidningen efter en match. Som profil, hur ska du agera nästa gång du träffar journalisten i fråga?

– Haha, den är bra. Jag menar att spelare ska få reagera. Det finns ju en myt om mig att jag har mejlat journalister. Fast det har ju gjort i och för sig. Jag har mejlat ­Simon Bank när jag tyckte att han skrev för positivt om laget vi mötte och för negativt om oss. Sen har jag så klart mejlat lokaljournalister om deras betygsättning också. Vi spelare måste få reagera. Om en reporter skrivit en text där han visar att han inte kan någonting så måste jag få uttrycka det. När jag träffar honom så måste jag få förklara för honom att det där var jävligt idiotiskt formulerat. Och sen svarat på hans frågor, det måste jag också göra.

Henrik Rydström