Alfelt: Det här innebär nya möjligheter – och nya hot

Stefan Alfelt

MALMÖ. Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan Svenska fotbollförbundet blev tvunget att acceptera

Cotonouavtalet.

Ett avtal som både skapar nya möjligheter för och nya hot mot svensk fotboll. Det är bara att välja vilket man föredrar att tro på.

Avtalet som undertecknades i Benins huvudstad Cotonou 2000 och gäller till 2020 är ett partnerskapsavtal mellan EU och 77 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet.

I första hand reglerar det ett politiskt styrt ekonomiskt samarbete mellan stater för att bekämpa fattigdom bland de 77 ländernas 650 miljoner invånare. Men även så kallade non-state actors kan delta i samarbetet och det är där som fotbollsklubbar kommer in i bilden. Att köpa och kontraktera spelare är ett sätt att stödja fattiga länders ekonomi och stärka invånares hopp om möjlig utveckling.

Inte läge att neka klubbarna

Det var alltså knappast läge för det svenska förbundet att försöka få hålla fast vid beslutet att neka svenska klubbar rätten att utföra en god gärning.

Så vad kommer det att betyda för svensk fotboll? Förutom ännu fler scoutresor till Afrika för Helsingborgs sportchef Bosse Nilsson?

En fråga som är omöjlig att besvara eftersom svaret styrs av en rad klubbledares tankar och drömmar.

Det kommer att finnas de som ser möjligheter att skaffa billiga förstärkningar som kan spela några år i Sverige och därefter säljas med god förtjänst till penningstarkare klubbar. Självklart en väldigt frestande tankegång för många klubbledningar vars största uppgift på elitnivå är att skapa ett så slagkraftigt lag som möjligt.

En del kommer att se problemen det innebär att bygga ett fungerande lag med spelare fostrade i vitt skilda kulturer. Skillnaden mot de europeiska storlagens främlingslegioner är enorm eftersom storklubbarna köper spelare som förädlats i mindre klubbar medan de spelare som svenska klubbar har råd med alla kommer att falla under begreppet en löftesfull chansning.

Ingen fördel med stoppet

Frågan blir nu också om det överhuvudtaget är meningsfullt att ha restriktioner för vem som får spela i svenska klubbar?

Jag kan inte se någon fördel med att ha kvar stoppet för fler än tre sydamerikanska, amerikanska eller asiatiska spelare när det ändå är godkänt att spela helt utan svenskar i laget. Det existerar för övrigt en mängd olika samarbetsavtal mellan EU och 180 länder utanför gemenskapen så det är säkert ändå bara en tidsfråga innan nästa kryphål upptäcks.

När klubbarna ges möjligheter skapas oro för landslagsfotbollen. Redan nu får allt färre svenska ungdomar chans att utvecklas i kravfyllda elitmiljöer på grund av importerna. Att komma till rätta med det problemet handlar mer om inställning hos tränare och ledare i framförallt allsvenskan. Unga talanger som inte ges chansen tröttnar eller chansar på att de ska lyckas utomlands i stället, vilket är ett betydligt svårare steg att ta än de flesta tycks tro.

Fegheten är ett problem

När Nicklas Bärkroth blev tidernas yngste allsvenske spelare ansåg många att det var för tidigt för en 15-åring. Andemeningen var att talangens utveckling skulle hämmas av att han fick göra debut så ung. En tanke som inte håller om man ser på hur det gått för tidigare unga debutanter i såväl svensk som utländsk fotboll.

Fegheten att inte våga tro på egna talanger är ett problem för svensk fotboll. Cotonou är det inte.