Rasmus Nåfors Dahlin bytte position – blev P17-landslagsman

Publicerad 2024-05-30

PROTARAS. Rasmus Nåfors Dahlin, 17, blev ytterback för mindre än två år sedan.

Nu är han och knackar på dörren till IFK Göteborgs A-trupp – och han minns än i dag hur det var när han fick kallelsen.

– Då fattade jag att det antingen kommer något skitbra eller något skitdåligt, säger P17-landslagsmannen till Sportbladet.

Följ ämnen
IFK Göteborg

När Lerumsonen Rasmus Nåfors Dahlin kom till IFK Göteborgs akademi 2021 så gjorde han det som en innermittfältare.

I dag, när Sportbladet träffar honom under P17-landslagets EM-samling i Cypern, så har han hunnit bli en pojklandslagsytterback som frekvent tränar med Blåvitts allsvenska A-lag.

– Jag var väldigt tidig i storleken, så mittfältet passade mig perfekt i min gamla klubb när jag var yngre, säger Nåfors, när han får frågan hur han egentligen blev en högerback.

– Men sen blev jag också väldigt snabb, så då var det ju inte långt till ytter. Så när jag bytte till ytter kändes det först som en rolig utmaning. Det gick bra i de tidiga åldrarna, men sen så märkte man ju att jag var alldeles för defensiv och för osjälvisk... Så då blev jag satt som ytterback.

Numera beskriver den 17-årige Blåvitt-talangen sig själv som en ”snabb och stark ytterback med bra arbetsmoral”.

– Som stöttar laget med både prat och aktioner på plan, lägger han till.

Rasmus Nåfors Dahlin

Första mötet med Askou: ”Helt överlycklig”

Det dröjde inte långt efter positionsbytet innan hans egenskaper också hade noterats högre upp i den blåvita hierarkin.

Hur var det när du fick kallelsen att börja träna med A-laget?

– Jag minns det än i dag. Vi gick ut från en träning och så ropar Jens (Askou, tränare) och Jonas Olsson (akademichef) på mig. Så står de två är bara och: ”Ja, du har varit jättebra, kom upp och träna med oss och var med på en träningsmatch”, säger Nåfors och fortsätter:

– I den stunden, där jag kommit ut från en skitjobbig träning, så blev jag helt överlycklig.

Var det första gången du pratade med Askou?

– Ja, det var första gången. Det var ju väldigt kul att höra då att han hade koll på vem jag var och att han gillade mig som spelare.

Du måste ändå blivit chockad? Att A-lagstränaren plötsligt står där efter träning och vill dig något.

– Ja, men först hörde jag bara Jonas Olssons röst. Så gick jag dit och så stod ju båda där. Då fattade jag att det antingen kommer något skitbra eller något skitdåligt, haha.

Det visade sig som sagt vara det första alternativet. Och väl med A-laget, där han även fick vara med på försäsongslägret utomlands i vintras, så har han tagits emot hjärtligt.

Rasmus Nåfors Dahlin under en träningsmatch mot Bröndby i februari.

”Gick från att vara jättebra till att bli satt på plats”

Eller ja, hjärtligt och hjärtligt.

– Det har varit magiskt. De är rätt så hårda där uppe så man får känna på det på riktigt. Det har hjälpt mig väldigt mycket.

Rätt så hårda? Har du något exempel?

– Man har ju fått smaka på en och annan tackling eller armbåge... Sen blir det alltid att plocka material och sånt, som det brukar vara. Så man får ju känna på det.

Rasmus Nåfors ler och skrattar när han tänker på det.

– Man gick från att vara jättebra till att bli satt på plats.

Vem är värst i A-laget på den fronten?

– Det är väl inte någon som är värst. Alla hjälper till och är hårda tillsammans, skulle jag påstå.

Vilken är den värsta tacklingen du fått på en A-lagsträning?

– Det var att jag petade förbi någon och jag vet inte riktigt vem det var men han kom in med en råsax bakifrån liksom. Det var bara att ställa sig upp och ta det. Man lär sig. Man måste visa att man klarar det.

Sebastian Eriksson har ju slutat. Annars hade man ju kunnat misstänka honom här...

– Jag fick faktiskt ingen värre tackling från honom.... Vilket är skönt.

Gurra Svensson lägger väl inga fingrar emellan heller i och för sig?

– Haha, nej, det gör han inte.

”Jag vill offra allt för fotbollen”

Målet som ligger närmast till hands är givetvis att på allvar slå sig in i den blåvita, allsvenska truppen och börja spela allsvenska matcher.

Om han får drömma längre så hamnar han i någon bra, internationell liga och lever på sin fotboll.

Men någon specifik drömdestination finns inte ännu. Ja, förutom att till att börja med kliva ut på Gamla Ullevi till ”Snart skiner Poseidon”, det vill säga.

– Nej, jag håller alla dörrar öppna. Jag gör min grej bara så får vi se hur långt det går. Jag har gått in för att satsa på fotbollen. Jag vill offra allt för fotbollen så jag kan nå min fulla potential.

Högerbacken utvecklar:

– Jag har alltid tyckt fotboll är kul. Jag har alltid gjort det lilla extra. Men när jag bytte hit (till IFK Göteborg) så blev det liksom ”nu kör jag”. Nu låter jag mig själv flyga och se hur långt det kommer. Så får vi se. Ändra på det i slutändan ifall det går åt helvete. Jag tränar hårt hela tiden, jag har sovit rätt, ätit rätt och försökt nå min fulla potential.

Nåfors Dahlin jublar efter finalen i P17-allsvenskan mellan Djurgården och IFK Göteborg i november i fjol.

Udda sömnvanan: ”Det där kommer följa med hela livet...”

Med andra ord går i princip all vaken tid åt fotboll, fotboll och ännu mer fotboll.

Ja, viss icke-vaken tid också.

– Haha, ja, det där kommer följa med hela livet, säger Rasmus Nåfors med ett skratt när han påminns om en gammal intervju med Expressen från försäsongen.

En intervju där han berättade att han både pratar och går i sömnen. Ibland också skäller på domare – sovandes.

Vem delar du rum med här?

– Nu delar jag med Fred (Bozicevic).

Har han märkt av något?

– Inte vad jag vet. Jag frågade honom faktiskt i går och då sa han att han inte hade hört någonting. Så det är ju jävligt positivt faktiskt. För då går det åt rätt håll i alla fall.

Han kanske är för snäll för att säga något?

– Haha, jag tror nästan det faktiskt.