90 minuter från Europa-titeln

Här är historien om hur Malmö FF chockade Europa: ”Ut på Olympiastadion går elva män, alla från Skåne...”

Uppdaterad 2019-05-29 | Publicerad 2009-04-23

Det är svensk klubblagsfotbolls största framgång genom tiderna. Fotbollsintresserade känner till att Malmö FF nådde Europacupfinalen i München 1979, att Nottingham vann med 1–0 och möjligtvis att Trevor Francis gjorde målet.

Vad inte lika många känner till är varför finalen gick som den gick.

Läs reportaget från Sportmagasinet 2009, om hur nära det faktiskt var att Malmö FF blev bäst i Europa.

Följ ämnen
Malmö FF

Tänk er att Liverpool skulle nå årets Champions League-final.

Och att Steven Gerrard skulle försvinna med en korsbandsskada. Att en läkare utan att fråga skulle operera Fernando Torres så han att missar matchen, att Jamie Carragher skulle strunta i finalen för att varva ner i Southport och att Javier Mascherano tvingas linka av planen efter 34 minuter på grund av en tå han brutit i slutet av sista träningen innan finalen.

Scenariot har en gång varit verklighet. För det var under sådana förutsättningarna som Malmö FF tågade in till den enda final i Europas finaste klubbfotbollsturnering – då Europacupen, nu Champions League – som ett svenskt lag har spelat.

DET ÄR DEN 30 MAJ 1979 och på andra sidan i Münchens Olympiastadion står de engelska mästarna Nottingham Forest, ledda av den legendariske managern Brian Clough. Bland stjärnorna finns målvakten Peter Shilton, backen Viv Anderson, den orkankvicke skotske yttern John Robertson och anfallsstjärnan Trevor Francis, rekordvärvningen från Birmingham som kostade över en miljon pund.

I ledet bredvid Nottinghams stjärnparad under inmarschen till Olympiastadion går elva män, födda och uppvuxna i Skåne. Först ut är Staffan Tapper, 30, som växt upp på Roskildegatan, ett par hundra meter från Malmö Stadion.

Bakom honom går Janne Möller, en 25 år gammal målvakt uppvuxen i arbetarkvarteren på Möllevången i centrala Malmö. Och så fortsätter det bak i ledet. Roland Andersson, 29, från Kävlinge utanför Lund, är närmast exotisk och Ingemar Erlandsson, 22, från Glimåkra i? Östra Göinge kommun i nordöstra Skåne, kommer från vad som i laget närmast betraktas som yttre rymden. Långt bak går en yngling från Kirseberg – en stadsdel i norra Malmö som kallas för Backarna för att det är den enda i staden som inte är helt platt. Han heter Robert Prytz och ska spela från start som högermittfältare. Han är 19 år gammal.

Med engelsmannen Bob Houghton som tränare hade Malmö FF sedan 1974 spelat press/understöd, 4-4-2 och med en nyskapande systemfotboll vunnit allsvenskan tre gånger. På vägen fram till Europacupfinalen hade laget hållit nollan i sex av åtta fighter och Malmö FF bestämde sig för att inleda matchen i München precis som världen väntade sig – med ett lågt och tätt försvar samt berett att blixtkontra så fort läge uppstod.

NÅGRA MINUTER ÖVER åtta på kvällen blåser österrikiske domaren Erick Line-mayr i gång matchen. Malmö försöker pressa Nottingham ut mot -sidorna och när britterna anfaller längs sidlinjerna faller yttermittfältarna Prytz och Jan-Olov Kindvall ner för att få understöd av, eller ge understöd till ytterbackarna Roland Andersson och Ingemar Erlandsson. Det går bra. När britterna väl tar sig förbi sin första motståndare väntar nästa så tätt bakom att man gång på gång tappar bollen. Malmö försvarar väldigt kompakt på egen planhalva och när man sedan har bollen är det säkerhetsspel och längre bollar mot anfallarna Cervin och Hansson som gäller. I Sverige har spelsättet fått kritik för att vara primitivt och tråkigt.

Det finns en rad orsaker till att Bob Houghtons lag i München spelar ännu enklare och ännu mer på säkerhet än man vanligtvis gör.

En av anledningarna sitter med gips kring knäet och ser matchen. Han heter Bosse Larsson och i Malmö 2009 är det ingen som med säkerhet vill säga att Zlatan Ibrahimovic är en bättre fotbollsspelare än vad Bosse var. För att citera lagledaren från matchen i München, Egon ”Todde” Jönsson:

– Bosse kunde allt. Mittback, mittfältare, anfallare. Klubblag, landslag. Var du än satte honom, vilket lag han än spelade i: han var bäst.

En halvtimme in i kvartsfinalens returmatch, mot polska Wisla Kraków, fastnade Bosse Larsson med dobbarna i gräset och kände omedelbart en intensiv smärta i knäet. I semifinal och final fick MFF klara sig utan en av Sveriges bästa spelare genom tiderna.

MATCHKLOCKAN PÅ OLYMPIASTADION tickar just över tio minuter när MFF:s mittback Magnus Andersson skickar upp en långboll mot Nottinghams backlinje. Uppspelet är inte direkt välriktat och Forests försvarare Kenny Burns inser att han med enkelhet kan nicka hem bollen till Peter Shilton. Men Burns halkar och får ingen riktigt träff på bollen som hamnar framför fötterna på Jan-Olov Kindvall…

Att ett okänt lag som MFF, som dessutom beskylldes för att spela en relativt tråkig fotboll, mötte ett mindre engelskt lag i den största europiska klubblagsfinalen medförde en del konsekvenser. Det allmänna intresset för matchen var inte direkt som inför dagens Champions League-finaler. Publiksiffran från München varierar från 57?000 till 66?509, beroende på källa. Med tanke på att Olympiastadion 1979 tog 80?000 åskådare så var stadion långt ifrån fullpackad. Men från Malmö hade det gått en karavan av blådårar och cirka 8 000 malmöiter såg matchen på plats. En av dem var Anders Olsson som tagit ledigt från sitt jobb på Kockums varv. Malmö var i slutet av 1970-talet en utpräglad industri- och arbetarstad och fotbollslaget MFF spelade som folket i Malmö levde – idogt och hårt arbetande, utan lyxliv och extravaganser. Olsson följer fortfarande Malmö FF och än i dag är det den där bollen som dimper ner framför fötterna på Jan-Olov Kindvall som han – och många malmöiter med honom – återkommer till:

– Det var ju bara att lyfta in den. Hade han gjort det hade Malmö vunnit med 1–0. Sånt var de ju bäst i världen på då.När MFF inte ens behövde göra mål var det ingen som kunde göra mål på dem.

…MEN KINDVALL BLIR så överraskad av det plötsliga friläget att han i ren chock bara får halvträff på bollen. Peter Shilton, som egentligen hamnat helt på mellanhand, behöver inte ens hoppa för att fånga lobbförsöket.

En annan av anledningarna till Malmös försiktighet var en av de 8?000 malmöiterna på läktaren. Han heter Krister Kristensson och benämns på ett av soundtracken till ”Blådårar”-filmerna om Malmö FF som ”Jesus Krister Kristensson Superstar”. Kristensson är med sina 626 matcher Malmö FF:s mesta a-lagsspelare genom tiderna. Han sitter i dag i klubbens styrelse och missar aldrig en hemmamatch. Men då, i maj 1979, var han spelande tränare för Trelleborgs FF – i division 3.

– Jag hade ju bestämt mig att varva ner efter säsongen 1978. Jag var 37 år och visste inte om jag skulle orka ett år till. Bob bad mig att ordna ett så sent övergångsdatum som möjligt och jag tänkte inte mer på det. Det fanns ju inte en människa i hela jävla världen som trodde att vi skulle gå till Europacupfinal, säger Kristensson.

Så mittbacken Kristensson började året 1979 med att bygga upp Trelleborgs FF genom de erfarenheter han fått av att ha Bob Houghton som tränare i Malmö. Sex år senare hade han tagit TFF från trean till allsvenskan, men han hann med en comeback i MFF på vägen till Europacupfinalen.

– Sedan blev jag inkallad till semi-finalen borta mot Austria Wien för att Roy (Andersson) hade problem med knät. Jag spelade första mötet i Wien, det blev 0–0 och det kändes fantastiskt, Fast det går ju snabbt att hamna i division 3-tempo och jag har aldrig varit så trött efter en match, säger Kristensson.

Sedan kom övergångsdatumet då Krister Kristensson officiellt blev Trelleborgs spelare. När Malmös Tommy Hansson, med returmatchens enda mål, sköt MFF till final var Kristensson inte längre tillgänglig.

– Det är klart att jag grämt mig då och då att jag aldrig fick spela finalen. Men det fanns liksom ingen som tänkte att det skulle kunna bli så, säger Kristensson.

I 18:E MINUTEN SNURRAR Trevor Francis läckert upp Malmös mittback Kent Jönsson och tar sig in i straffområdet. I? stället för att gå på skott försöker Francis friställa Tony Woodcock, men Roland Andersson hinner emellan.

Här — i Malmös mittförsvar – finner vi nästa förklaring till sättet man valt att spela på. Kent Jönsson gjorde sitt första inhopp i Europacupen i kvartsfinalmatchen då Bosse Larsson drog av korsbandet. Jönssons partner Magnus Andersson har flyttats ner från platsen som högermittfältare på grund av en man som hette Nils Westlin.

Westlin var kirurg i Malmö och den 7 maj 1979 ska han gå in i Roy Anderssons strulande knä för att se exakt vad det är man behöver operera så snart finalen, 23 dagar senare, är spelad.

Men Westlin följde inte spelplanen. När han öppnade Anderssons knä fann han en svår skada på knäskålen och åtgärdade den omedelbart. När Roy Andersson vaknade möttes han av beskedet att han inte ska räkna med att spela fotboll det närmaste halvåret.

– Jag hade ju svårt att tro att det var sant, säger Roy vars söner Patrik och Daniel blivit landslagsmän för Sverige.

I stället för en sista ansträngning och drömmen om den stora trofén väntade nu mördande tråkig rehabträning.

– Det är klart att jag velat spela finalen. Sedan får man ju hoppas att folk kan sitt jobb och vet vad de gör. Men en Europacupfinal är något alldeles extra, säger Andersson som fick lite tröst 2001 då sonen Patrik vann Champions League med Bayern München.

PÅ OLYMPIASTADION FORTSÄTTER Nottingham Forest att föra matchen. Roland Andersson rensar till hörna och Kindvall och Prytz trycks allt längre ner på kanterna. John McGovern skjuter utanför från hyfsat läge och Janne Möller lyckas hålla Ian Bowyers skott från halvdistans. Det har snart gått en halvtimme. Anfallarna Tore Cervin och Tommy Hansson har knappt fått känna på bollen och på det centrala innermittfältet får Anders ”Puskas” Ljungberg jobba som en galning. Anledningen finns bredvid honom på planen och är hans eget fel.

Med bara några minuter kvar av den sista träningen inför finalen gick ”Puskas” och Staffan Tapper upp för att nicka samma boll. Tapper tog mark någon ynka tiondel före ”Puskas” som med hela sin vikt landade på sin lagkamrats lilltå. Tapper linkade omedelbart av planen och senare på kvällen, dagen före matchen, konstaterades att tån var bruten.

PÅ SMÄRTSTILLANDE SPRUTOR har Staffan Tapper överlevt Europacupfinalens första halvtimme. Nu känner han att han inte kan göra sig själv rättvisa längre och att ”Puskas” Ljungberg riskerar att knäckas av att göra två mans jobb.

Efter 34 minuter haltar Tapper av banan, unge Claes Malmberg byts in och med fyra minuter kvar av den första halvlekens ordinarie speltid bryter Forestanfallaren Tony Woodcock en misslyckad MFF-passning och rusar rakt mot Möller ?i målet, som går ut och möter. Woodcock satsar på att runda Möller, men Malmökeepern kastar sig fram och täcker undan bollen. Malmö FF har klarat anstormningen och det står 0–0 på resultattavlan efter 45 minuter. Men domaren Linemayr lägger till en minut för bytet av Tapper, och ”Puskas” får bollen på innermittfältet. Malmös två anfallare varken möter eller löper på djupet och när Ljungberg tvekar lyckas McGovern få tag i bollen och spelar snabbt ut den mot John Robertson på Nottinghams vänsterkant. Det som sedan händer har Sveriges assisterande förbundskapten Roland Andersson burit med sig i 30 år. Robertson avancerar längs kanten, stannar upp i höjd med straffområdslinjen och accelererar sedan igen.

Andersson följer med och är säker på att blockera bort inlägget. Sedan ser han bollen passera, på väg in framför mål. Robert Prytz, högermittfältaren som ska ge Andersson understöd i situationen med Robertson, kopplar av när Nottinghamspelaren stannar upp och hinner sedan inte ned och täcka bakom Andersson. Förvånat ser Prytz på när bollen sveper förbi. Ett trettiotal meter bakom Andersson och Prytz har Janne Möller varit nästan lika säker som sina lagkamrater på att inlägget ska blockeras och därför stannat kvar tämligen nära sin första stolpe. Nu ser Möller bollen stiga allt högre upp i luften, på väg mot den bortre delen av straffområdet. Magnus Andersson, Malmös mittback närmast inlägget, följer sin anfallare, Gary Birtles, mot första stolpen och där bakom fångar Kent Jönsson upp Tony Woodcock som är anfallare nummer två. Problemet är att Nottingham Forest inte spelar traditionellt 4–4–2, utan med två defensiva mittfältare, en central lite mer offensiv mittfältare och med Trevor Francis som det italienarna i?dag kallar trequartista, ett mellanting mellan offensiv mittfältare och släpande anfallare. Det gör att när Nottinghams två renodlade anfallare sticker mot första ytan så lurar man med sig Malmös båda mittbackar. I ytan mot bakre stolpen smyger Trevor Francis in. Malmös vänsterback Ingemar Erlandsson är van vid att spelaren som kommer mot bakre stolpen är motståndarens högra yttermittfältare. Nu hamnar Erlandsson för långt in i banan, Francis smyger runt honom och faran upptäcks för sent. Robertsons inlägg är millimeter från att vara för långt men Francis lyckas närmast vrida huvudet runt bollen och låter läderkulan studsa på skallens vänstersida. Janne Möller kommer rusande mot sin vänstra stolpe men hinner inte fram. Bollen borrar sig in ?i nättaket. Nottingham Forest leder med 1—0 och Erick Linemayr blåser av den första halvleken.

Efter paus skärper Malmö till sitt försvarsspel. Gång på gång fastnar Nottingham i offsidefällor. Men framåt förbättras inte mycket. I 58:e minuten får Malmö sin första hörna i matchen. Man flyttar upp spelare, men inget händer. Malmö missbrukar ett par halvhyfsade frisparkslägen. John Robertson dundrar ett skott i stolpen och med tio minuter kvar är Tore Cervin på väg igenom, men Viv Anderson får ut ett ben och avvärjer. Närmare än så kommer inte Malmö FF att blåsa liv i Europacupfinalen.

Malmö FF belönas senare med Svenska Dagbladets bragdmedalj 1979 för Europacupfinalplatsen. Eftersom Nottingham väljer att tacka nej till platsen i Interkontinentalcupfinalen – matchen mellan Europacupvinnaren och vinnaren av sydamerikanska Copa America – får Malmö möta Club Olimpico från Paraguay, ett dubbelmöte man förlorar med 3–1. Men i Malmö är man än i dag övertygad om att man blivit bäst i Europa om det inte varit för att lagets fyra kanske bästa spelare på ett eller annat sätt inte kunde medverka mot Nottingham.

Om det har Roy Andersson och Bosse Larsson inte en aning när de på kvällen efter finalen sitter och pillar lite på sina skadade knän och förbannar att de inte fick vara med i den största klubblagsmatch ett svenskt lag spelat. Staffan Tappers bedövningsspruta har nu släppt helt och smärtan från tån är nästan lika stor som den över att inte kunna göra sig själv rättvisa och förlora en Europacupfinal.

Morgonen efter finalen springer Bob Houghton på Krister Kristensson i lobbyn på hotellet där de båda bor, Bob som tränare, Krister som åskådare. Krister beklagar resultatet.

Bob svarar att om Krister spelat hade Francis inte gjort det där målet, britten hade inte ens fått komma in i Malmös straffområde.

Krister Kristensson håller med.

Kompletterande källor: www.mff.se, 1979 – När Malmö FF var bäst i Europa av Mats Weman, MFF:aren, uefa.com.

Fotnot: Texten är publicerad i maj-numret av S.

Följ ämnen i artikeln