Kändes som mer än tre poäng för Lyon
Simon Bank: Nyttig förlust för PSG
Ibland kan man få för sig att Zlatan Ibrahimovic kan vinna fotbollsmatcher och titlar helt på egen hand.
Det kan han inte.
Sätt stopp för svenskens syre så kan han faktiskt ingenting.
Det är klart att en enstaka skrällkväll i februari inte frälser fotbollen från ondo. Det är klart att den vulgära cynismen inte vädras ut med ett enda resultat.
Men ibland kan det faktiskt kännas så.
Efter 45 raka matcher och nästan ett års spelande utan förlust mot franskt motstånd åkte Paris Saint-Germain till Parc OL för att möta sin företrädare på jobbet som Ligue 1:s överlägsna kungar och härskare.
Läget i Lyon? Inget vidare.
Kaos i klubben
Presidenten Jean-Michel Aulas, sannolikt Europas skickligaste, har ägnat veckan åt att kalla l’Équipes bevakning för ”sinnessjuk” eller ”pervers” och insinuera att de sprider destabiliserande nyheter (att OL jagar Rudi Garcia som ny tränare) för att medvetet gynna PSG. Han har ägnat vintern åt att räkna skador, sparka en tränare (Hubert Fournier) och att skydda en annan (Bruno Génésio) från supportrarnas högljudda avgångskrav.
PSG är en klubb som vill köpa sig till Champions League.
Lyon är en klubb som kommer ut till avspark med fem egenfostrade spelare, trots att egna produkter som Fekir, Umtiti, Grenier och Tolisso saknas.
OL har valt sin väg. En egen arena, vilket är unikt i fransk fotboll, och Europas mest produktiva akademi. PSG har valt sin.
Vad betyder en sådan match?
Å ena sidan: ingenting. En sliten PSG-trupp hade tio dagar kvar till Chelsea-returen, de har redan slagit OL fyra gånger den här säsongen, och de skulle kunna ställa upp med enbart Serge Aurier på planen i återstående ligamatcher, förlora alla med 100–0, och ändå ha kvalat in till Champions League i höst.
Å andra sidan: allt.
Småkillar som spelar underbar fotboll
Lyon är ute på en livsnödvändig jakt efter europaplatserna, och när sektion efter sektion skrek sitt ”AHOU!” före avspark så hördes det att det var mer än en match, vilken som helst.
Man kan förstås tycka att det är häftigt att se PSG:s superspelare spela sin drömfotboll, men jag kommer alltid att tycka mer om när småkillar från Lyon spelar underbar fotboll för Lyon.
OL – utan halva ordinarie elvan, minns det – klev upp högt mot PSG, och plötsligt fick vi se precis hur Paris och Zlatan Ibrahimovic kan se ut när de tappat sina nycklar.
Utan Verratti hade de ingen som kunde bygga spel bakifrån. Utan Matuidi hade de ingen som kunde riva upp korridorer i djupled. Och utan Di María hade de ingen som var löpsmart nog för att ge Zlatan alternativ.
PSG ägnade första halvlek åt att lyfta havererade målsökande missiler direkt från backlinjen, medan Thiago Motta ägnade sig åt att försöka knytnäva sig till ett rött kort. Zlatan Ibrahimovic fick absolut ingenting att arbeta med, och då blev till och med han kantig och osynlig.
Lyon, däremot. De syntes.
Läckert 2-0-mål
De vågade, de satte press, de exploderade i sina anfall, de hittade klapp-klapp-spel, och de låg tätt och fint i ett ultrakort, följsamt 4-5-1 en bit över mittlinjen.
Jordan Ferri (23 år, egen produkt) löpte isär, Rachid Ghezzal (23 år, egen produkt) trixade, Alexandre Lacazette (24 år, egen produkt) såg ut som sitt gamla världserövrar-jag igen.
Länge höll de ner Paris i brygga, stundtals körde de rakt över dem, och det var som att få frisk luft i lungorna.
Efter tolv minuter böjde Maxwel Cornet in 1–0. Han är 19 år, OL köpte honom inför säsongen för mindre än vad Ibrahimovic tjänar på en vecka. Efter 44 minuter gjorde Sergi Darder ett alldeles oerhört fint fotbollsmål.
Rafel skickade in ett inspel från höger, och mitt inne i gröten, på en liten kvadratmeter, Bergkamp-lyfte Darder bollen över Thiago Silva (Thiago Silva!) på ett tillslag och stötte in 2–0.
Nyttigt för PSG
Om Thiago Silva någonsin undrat hur det då och då känns att vara David Luiz så vet han nu.
Jag kan tänka mig att det här var nyttigt för Paris. En väckarklocka, ett bevis på hur det ser ut när de tappar kvalité på mittfältet, på hur viktig Di María är för Ibrahimovic – på hur det absolut inte får se ut i London om en vecka.
Efter paus skickade Lucas in 2–1 omgående, men mer blev det inte.
Paris hade skickat in 400-miljonersmannen Pastore, men det var Maxime Gonalons (26 år, egen produkt) som ägde mittfältet. Paris bytte in landslagsstjärnan Blaise Matudid för att öka pressen, Lyon bytte in Zakarie Labidi (21 år, egen produkt) för att hålla ut.
Efter fyrtiofem steg framåt så tog PSG ett steg tillbaka. Lyons småkillar jublade som om de vunnit VM, EM, OS och V75 en och samma kväll.
Att göra 2–1 på Paris en söndag i februari behöver inte betyda mer än tre poäng i en tabell.
Men ibland kan det faktiskt kännas så.