Bergström: Karriären tar inte slut här

Kristoffer Bergström

helskärm

När Therese Sjögran gjort sitt sista mål och matchen blåses av är det ändå ingen slutsignal vi hör.

Karriärer som hennes lever alltid vidare.

De tar inte slut.

Framåt slutet av cupmatchen tittar Therese Sjögran på matchklockan. Det står 4–1 till Rosengård mot Umeå och snart är allt förbi.

Det är en vanlig match, en ovanlig dag.

Therese ser de kantiga siffrorna slå över i 94 och formulerar en önskan. Hon önskar sig några minuters extra speltid.

Lite mer fotboll, bara lite.

Alla fotbollsspelare når en punkt när kroppen säger ifrån. En dag summeras alla löpningar, tjuvnyp, nickdueller, glidtacklingar och blåa tår, notan sträcks fram, och på nedersta raden står att du blivit för skadebenägen och långsam. Du ombeds kliva åt sidan och släppa fram någon yngre, någon som orkar mer, som fortfarande utvecklas.

Spelar du för länge är gränsen oundviklig. Tyvärr. Det gäller alla, också Therese Sjögran.

Men när 38-åringen står på mittplan i Svenska cupens semifinal, när karriärens sista sekunder tickar bort, är hon ännu långt ifrån den. Hon platsar än. Hon är fortfarande fenomenal.

Bäst på plan i VM-matchen

Under sommarens VM var Therese Sjögran självskriven i den svenska startelvan. Landslaget hade varit uddlöst på fasta situationer hela året, men på plats i Kanada nötte hon vidare på sina hörnor och frisparkar, vilket gav resultat. Mittfältarens högerfot låg bakom tre av fem svenska mål i mästerskapet. Mot de blivande världsmästarna USA var hon troligen bäst på planen.

I sin sista klubbmatch är Sjögran fortfarande en kugge i Sveriges bästa lag, som håller på att slå ut Umeå ur svenska cupen. Klockan rinner mot 96 spelade minuter och hon springer oförtrutet. Rosengård leder också allsvenskan och håller de förstaplatsen över hösten tilldelas Sjögran sitt femte SM-guld.

Så varför slutar en så skicklig spelare?

Jo, för att hon vill det. Det är allt. Ingen annan än hon själv säger ifrån. Ingen kan gå in i hennes hjärna med en liten tång och vrida om ett reglage för att göra nej till ja.

Hon nöjer sig nu.

Spelmässigt hade Sjögran kunnat hjälpa blågult i det kommande OS-kvalet och säkerligen i ett eventuellt OS nästa sommar, men hennes motivation har trutit. Därför bockar hon och mottar applåder för en karriär som krönts av två Diamantbollar och två VM-medaljer.

Hennes största bedrift är inte enstaka segrar utan tyngden av 214 landskamper. Hon har aldrig varit Sveriges största stjärna, men i arton års tid spelat på ett sätt som lyft Svensson, Öqvist, Schelin och Asllani. Therese Sjögran är den person i svensk fotbollshistoria som har representerat sitt land flest gånger och inte en enda gång har hon kallats in för att förbundskaptenen varit hygglig.

Studenten som aldrig nöjde sig

Hon har förtjänat sin plats, och de gånger hon inte har gjort det har hon helt enkelt lämnats utanför truppen. I slutet av 90-talet var Sjögran petad ut blågult i två år och i samband med en skada 2012 såg mittfältaren ut att ha tappat sin landslagströja för gott. Men båda gångerna tog hon beskeden som uppmaningar att höja sig, att bygga upp kroppen och ta sig tillbaka igen.

I våras bilade jag med Therese Sjögran till Veberöd för att se hennes uppväxtort. Hon visade arenan där hon A-lagsdebuterade som fjortonåring, skolan där hon lirade på rasterna och sitt gamla hus på Sjöbovägen.

Mot gaveln av rött tegel demonstrerade 38-åringen hur hennes tonåriga jag hade spenderat eftermiddagarna. Hon lyfte en boll mot väggen, tog emot på volley, flyttade åt sidan i samma rörelse – och drog till igen.

Det var repetitivt, inte särskilt snitsigt, men synnerligen funktionellt överfört på en fotbollsplan.

På den tiden var Sjögran en flitig elev som ville lära sig allt om fotboll, och som 38-åring var hon inte klar med lektionerna än. Hon berättade om en tv-kväll häromsistens då en kille i Bayern München gjorde en makalös mottagning och fint. Den tänkte hon träna in och sno.

Ska vi förstå Therese Sjögrans karriär bör vi se henne som studenten som aldrig nöjde sig. Få sporter har växt i samma rasande takt under 20 år, men när damfotbollen susade in i framtiden blåste hon på jämsides. Medan vi tittade på henne och frågade oss hur hon gjorde tittade hon på andra spelare och ställde samma fråga.

Hemligheten bakom straffen

Behövde något kopieras kopierade hon. Behövdes mer träningar tränade hon.

Hungern tog henne till toppen 1997, den prövades i motgångar, den övervann skador, den krävdes knappt när allt flöt på, den förlängde en karriär som vi inte får glömma, som alla kan inspireras av, och den har fortsatt att kurra i hennes mage fram till sommaren 2015.

För på Malmö IP blåser domaren Sara Persson av och Therese Sjögrans karriär är över.

I sin sista match hamnade hennes lag i underläge, men när Rosengård fick straff tog hon den och drämde in bollen i vänster kryss. Kvitteringen var början på vändningen och undrar du varför hon i ett utsatt läge tog risken att skjuta så hårt och sikta så högt finns ett rakt svar.

För att hon tränat extra hela veckan på att slå straffar just så.