Mustangen har mognat

I Ronaldos skugga har Ricardo Quaresma – vildhästen med de sneda fötterna – äntligen hittat rätt

LYON. När Portugal vann sin kvartsfinal kramade de om varandra, två små Lissabon-pojkar är på väg till toppen tillsammans.

Cristiano Ronaldo blev bäst i världen, Ricardo Quaresma blev bara bäst på ­Youtube.

Kanske handlar allt bara om hur det ­slutar.

Följ ämnen

Han föddes med sneda fötter.

Det var inte lätt för Ricardo Quaresma att förklara för sina tränare varför han alltid ­använde utsidan av fötterna. När han som ungt, teknikfenomen blev känd för sina ”trivelas”, skott och passningar med fotens utsida, blev han snabbt ett Youtube-fenomen, men det var alltså inget han egentligen valt.

Det var bara som det var.

– I början trodde tränaren att jag inte brydde mig, att jag saknade respekt. Jag försökte förklara att jag inte kunde göra på något annat sätt, men han trodde mig inte.

I kväll spelar Portugal för att ta sig till sin första EM-final på tolv år. De gick till kvartsfinal tack vare att Quaresma nickade in ett slutsekundsmål mot Kroatien i åttondelen, de slog ut Polen efter att Quaresma skickat upp den allra sista straffsparken i nättaket.

– Titta på min lille zigenare! ropade Cristiano Ronaldo när semifinalplatsen var klar.

Han sa det med kärlek, det har han alltid gjort. Ronaldo har haft Quaresma som ­skugga och vän ända sedan de allra första åren hemma i Lissabon.

En av dem sprang raka vägen till stjärnhimlen.

En av dem föddes med sneda fötter.

”Ett område med knark och bråk”

Casal Ventoso är det närmaste en brasiliansk favela man kommer på den här sidan Atlanten.

Kvarteren som sluttar ner mot Lissabon i Alcantara-dalen, den problematiska vardagen med knarkhandel och fattigdom. Och människor som var nära varandra, på gott och ont.

– Det är klart att det är ett komplicerat område, med knark och bråk, men det var bra att växa upp mitt i allt, för jag lärde mig att se den goda och den onda sidan av saker. Är man svag så slutar det ­illa.

Ricardo Quaresmas pappa António var rom, hans mamma Fernanda hade rötter i Angola. De skilde sig när han fortfarande var ett litet barn, och han växte upp med en mamma som hade tre jobb för att kunna försörja familjen.

Ricardo hade inte mycket, men han hade en storebror.

Det var inte oväsentligt i Casal Ventoso.

– Eftersom jag hade en storebror som folk respekterade kunde jag känna mig som en mästare. Men i ”o bairro” finns inga mästare. I livet finns inga mästare. Det finns alltid någon som är galnare än vad du är, så du måste lära dig att respektera människor.

En del får aldrig chansen. Andra får den, men tar den inte. Några tredje både får och tar.

Ricardo Quaresma tillhör sin egen, fjärde kategori. När dörren väl öppnades för honom gjorde han allt för att bli störst, och på sätt och vis gjorde han också väldigt mycket av sin talang.

– Jag visste att det skulle bli mål. Jag hade ett helt land i mina händer, sa han efter att han skjutit den där straffen som tog Portugal till semifinal i EM.

Han är miljonär, han har haft en snart femton år lång karriär som välbetalt proffs, ­hela världen har sett hans trixande och knixande.

Det är inte illa. Det är bara ­inte allt det borde ha blivit.

Upptäcktes av ren slump

I början av 90-talet fattade Aurelio Pereira ett avgörande beslut. Han jobbade som scoutansvarig i Sporting, och hade hört ryktena om en begåvad spelare som satte skräck i motståndarna ute

i ”o bairro”.

Pereira skickade ut en av sina scouter för att ta en närmare titt på Alfredo Quaresma. När han kom tillbaka till kontoret sa han att jo, visst, den där killen var ju begåvad.

Men det var inget mot hans lillebror.

Det var när scouten väntade utanför ­omklädningsrummet och hade bokat en sittning med Alfredos mamma som han fick se den lille Ricardo, sju eller åtta år gammal, dribbla, skjuta, göra mål och vara klasser bättre än alla andra.

Det var där allt började.

Ricardo pendlade till träningarna med Sporting, även om det innebar att han ­under långa perioder inte ens fick träffa sin mamma.

– Träningen började sju, jag var därifrån vid tio. Sen fick jag ta tunnelbanan, en båt, springa efter den sista bussen. När jag kom hem var klockan ett och då hade mamma somnat sedan länge, har han berättat.

För en ung spelare som vill lära sig fotboll är Sportings akademi rätt plats att vara på. Cristiano Ronaldo kom dit från Madeira, Quaresma kom från ­Casal Ventoso, klubben lärde känna dem och de lärde känna varandra.

– Jag såg Jardel och Bento och de andra bada i lyx, och ville ha det som dem. Jag ville också ha en stor klocka, som alla de andra, jag bestämde att min första klocka skulle bli en Rolex, och köpte en direkt när jag fick råd.

Småkillarna drömde om smycken och bilar, om pengar och titlar, och de fick chansen. 2001 lyftes de upp i A-truppen, ­Quaresma fick platsen mellan Rui Jorge och Paulo Bento i omklädningsrummet.

A-laget tränades av den erfarne ungraren Laszlo Bölöni, som omedelbart gav honom ett smeknamn: Han kallade honom ”O Mustang”, ”mustangen”.

– Mustangen är en vildhäst, fri och svår att kontrollera. Quaresma hade kvalitéer och brister, jag undrade om han en dag skulle lära sig att acceptera vissa regler och bli en fantastisk tävlingshäst, eller om han skulle fortsätta följa sin egen fria vilja och vara en vildhäst som drev runt i det fria.

Blev serie A:s största besvikelse

Både Quaresma och Ronaldo växte sig snabbt för stora för portugisisk fotboll, när världsklubbarna krigat klart hade den ene skrivit på för Barcelona och den andra blivit klar för Manchester United.

I Manchester hamnade Cristiano hos ­fadersfiguren Alex Ferguson. I Barcelona hamnade Quaresma i trubbel.

Barça-tränaren Frank Rijkaard förstod aldrig riktigt hur han skulle göra för att tämja sin vildhäst.

Bland det första han gjorde var att säga till pressen att Ricardo Quaresma tog för stora risker med sitt spel, att han borde spela enklare och inte försöka göra allt själv.

Quaresma hamnade på bänken, klagade och tjurade. Han var en tjugoårig kille med diamantörhängen som inte fick visa världen allt han kunde.

– Jag var bara ett barn. Jag var van vid att vara stjärna på Alvalade och sen kom jag till Barcelona med Ronaldinho, Luis Enrique, Edgar Davids… spelare som vunnit allt, som var världs­kända och hade en massa pengar. Då ska man ta emot skiten och hålla käft. Men jag var en upprorisk unge, jag såg mig inte som mindre än någon annan.

Tiden i Barcelona slutade med att han helt enkelt vägrade komma tillbaka om Rijkaard var kvar som ­tränare.

Det tog lång tid innan han ­erkände att det var ett misstag.

– Det var en idiotisk inställning. Jag fattade fel beslut vid avgörande tidpunkter i min karriär. Jag ville ha allt, snabbt, och det har bara skadat mig.

Quaresma ångrar ingenting, det ligger inte i hans personlighet. Men om hans fotbollskarriär följt något mönster så har det ­varit mönstret att katastrofen­ ­bara är ett ögonblick bort.

Han kunde göra ett drömmål, för att ett par minuter senare bli utvisad. José Mourinho gav allt för att få ­honom till Inter, bara för att kräva lagspel och defensivt ansvar av en spelare som ­inte förstod vare sig det ena eller det andra.

– Italien var inte min sorts fotboll. Att gå till Barcelona så tidigt… det kunde jag gjort, om jag hållit mig lugn. Men det är livet. Bra, dåligt, det var mina beslut. Jag ångrar ­inget.

Fem år efter att de lämnat tryggheten i Sporting fick Cristiano Ronaldo och ­Ricardo Quaresma varsin gyllene utmärkelse.

Ronaldo tog emot Ballon d’Or, priset till världens bäste fotbollsspelare.

Ricardo fick Bidone d’Oro, satirpriset guldsoptunnan som delas ut till den spelare i serie A som varit den största besvikelsen av alla.

Fixade Besiktas senaste ligaguld

Jag vet inte hur många gånger, vid hur många tillfällen, jag läst rapporterna om att nu, nu har Quaresma äntligen blivit mogen, lärt sig spela för laget, landat och äntligen hittat hem.

Han flyttade hem till Porto – en av Sportings arvfiender – och gjorde succé, han kom hem en vända till, och gjorde ­succé igen. Alla de där omöjliga dribblingarna gav honom smeknamnet Harry Potter.

Men sedan vänder det. Tränarna har tröttnat, tidningarna skriver om konflikter och bråk.

– Bilden folk har om honom är orättvis. Han har alltid varit en fantastisk lagkamrat, en underbar kille att ha i omklädings­rummet, har hans gamle Porto-kompis ­André Castro sagt.

– Okej, han är respektlös och excentrisk. Visst. Men han är också en härlig vän och en förebild när det gäller att arbeta hårt. Jag var en av de yngsta i Porto, och han tog ­alltid hand om mig.

Kanske är det tatueringarna som gör det (de där två tårarna på kinden har han aldrig förklarat), kanske är det kläderna (”jag vet att en del är lite speciellt, men det får mig att bra, jag har aldrig brytt mig om vad folk tycker”), kanske är det bara så att han är en vildhäst som aldrig riktigt blivit tam.

Inför EM gav han en känslorsam tv-intervju i det portugisiska intervjuprogrammet Alta Definição.

Han pratade om kärleken och fattig­domen hemma i Casal Ventoso, om sin ­reparerade relation till pappan och om rasismen han mött på grund av sitt ursprung.

– Inom fotbollen snackas det en massa om mig. Men jag har aldrig rökt, aldrig druckit, aldrig testat någonting. Men det är som det är, jag är rom, jag kommer från ett ­område… så jag har fått ett sådant rykte.

– När något hände i skolan… jag vet inte om de skyllde på mig, men blickarna var annorlunda. Jag var zigenaren, ingen sa något, men jag kunde känna det.

Sedan ett år tillbaka spelar Quaresma för Besiktas (för andra gången, den första vändan slutade med ett brutet kontrakt). När han landade på flygplatsen togs han emot av fanatiska supportrar och lovade dem att han skulle ­göra dem till mästare.

Den 15 maj spelade han fram till det avgörande målet när Besiktas säkrade sin första mästartitel på sju år.

– Jag kan inte beskriva den ­beundran och kärlek som jag får av turkarna. Jag önskar att det var likadant i Portugal. Här har jag aldrig fått den uppskattning jag förtjänar, vare sig som spelare eller ­människa.

Den ende, som gett mig det förtroende

Han är 32 år gammal nu, det skrivs att han mognat och hittat hem. Förbundskaptenen Fernando Santos litade på honom när han tog ut honom i truppen, och även om han mest använt honom som avbytare så har han fått en matchvinnare på köpet.

I åttondelsfinalen avgjorde han mot Kroatien, i kvartsfinalen slog han den avgörande straffen.

– Fernando Santos är en tränare som vunnit min eviga respekt. Han är en av få, kanske den ende, som gett mig det förtroende jag behöver, sa Quaresma efter matchen mot Polen.

Det var då han hade ”ett helt land i sina händer”. I kväll lär han sitta på bänken igen, när Cristiano Ronaldo leder Portugal ut till semifinalen mot Wales.

Det har varit en lång resa dit, men nu har de chansen att göra Portugal till mästare för första gången någonsin.

Kanske är det, trots allt, precis som en 32-åring med sneda fötter sa innan han satte sig på planet till Frankrike:

– Jag har alltid sagt att det viktiga inte är hur det ­börjar, utan hur det slutar.

KÄLLOR: Alta Definição, Expresso, Inside Futbol, Maisfutebol, Mundo Deportivo, O Jogo, Record, So Foot.