Girot är glödhett
Här är cykelgiganterna som ska göra upp i skuggan av Vesuvius
Dagen före Giro d’Italia – vad väntar oss egentligen?
Himmel, helvete, en hotande katastrof, en fuskande favorit och det vackraste som finns under Guds blå himmel.
Ja… och så 20 etapper till.
I morgon inleds Giro d’Italias hundraårs-jubileum. Lagtempo på Lido i Venedig, en liten stilfull benvärmare innan det bär av upp mot bergen.
I normala fall hade cyklisterna samlats till en stor galamiddag för att fira.
Inte i år.
Arrangörerna har ställt in galan, och valt att skänka pengarna – en miljon kronor – till återuppbyggnaden av idrottslivet i L’Aquila. Det har gått en månad sedan jordbävningen som krävde 294 italienska liv.
Tittar ni noga kan ni se rosa armband mitt i klungan, ett led i en kampanj för offren i Abruzzo.
Det finns comebacker som är större, mer ofattbara än andra.
L’Aquila reser sig ur askan, sträcker sig långsamt upp ur helvetet.
Och de som lever kommer att se Giro d’Italia rinna förbi, med sina egna återkomster.
Det handlar mest om två.
Lance Armstrong ska köra sitt första stora etapplopp efter comebacken, hans första Giro någonsin. Han kommer att häpna över alla tifosi, över stoltheten som bubblar som kolsyra i varenda liten rosamålad by han åker igenom under la corsa rosa.
Men han kommer inte att vinna.
Det är med Girot som med italiensk fotboll, det kräver en viss sorts anpassning och inskolning. Alla förstår det inte. Det kommer tidigt på säsongen, de italienska stallen satsar allt de har medan många andra sneglar mot Tour de France.
Inte tillbaka för att vinna
När Alberto Contador åkte hem med la maglia rosa i fjol var han den förste utlänning som lyckats göra det på tretton år.
Lance Armstrong bröt nyckelbenet i Vuelta Castilla y Leon för två månader sen, han kör i ett darrigt kazak-stall (Astana) som har ekonomiska problem och är inte helt hundra än. Lance kör för att synas, känna, hjälpa Levi Leipheimer, vinna en profiletapp eller två – och åka ”hem” till Frankrike med vinden i ryggen.
Han har inte kommit tillbaka för att vinna. Inte än.
Det har Ivan Basso gjort.
Liquigas superstjärna delar hotellrum med sin jourhavande finske medcyklist Kjell Carlström. Den sympatiske Carlström har avslöjat att Basso har med sig tre saker:
Ett familjefoto. Öronproppar. En kudde.
Väl valt. Om det är något Basso behöver så är det nära och kära, något som gör att han slipper allt elakt prat – och något som kan dämpa ett eventuellt fall.
Lance Armstrong är tillbaka från pensionen, Ivan Basso är tillbaka efter sin avstängning från inblandningen i Puerto-härvan. Han testades aldrig positivt, men han erkände att han tänkt dopa sig.
Och här är han nu, tre år senare.
Comeback.
När Gazzetta dello Sport frågade åtta av de främsta favoriterna i startfältet gissade sex av dem att Basso kommer att vara starkast till slut.
För inte särskilt längesen var en tvekamp mellan Basso och Armstrong det största cykelvärlden hade att erbjuda. Det känns varken sannolikt eller stort längre – så jag hoppas på en tredje hjälte.
En Menchov? Gamle urstarke Simoni?
Nja, jag håller på Damiano Cunego.
Ett lejon i bergen
Den lille prinsen är inte större än att man kan ha honom mellan mobiltelefonen och nycklarna i en jackficka – men han är ett lejon i bergen och en duglig tempocyklist. I år satsar han allt han har på Girot – och jag skulle gissa att vi vet rätt mycket om den satsningen i mitten av nästa vecka.
Då sätter klungan tänderna i Dolomiterna.
Eller, snarare: Då sätter Dolomiterna tänderna i klungan.
Cunego har lidit i de bergen förut – klarar han sig hel igenom dem den här gången kan han hålla hela vägen till Rom.
Jag hoppas verkligen på det.
Det här är tre veckor som kräver lika mycket hjärna som ben – och under tiden kommer själen att få allt den behöver och lite till.
Den 29 maj lämnar loppet Italien och kör rakt in i himlen. Har ni varit uppe i bergen ovanför Amalfi-kustans vindlande serpentiner? Har ni varit i Praiano? Jag har, och det finns ingen vackrare utsikt i den här världen. När cyklisterna virvlat förbi tar de sig till Neapel och uppför Vesuvius vulkaniska vägar.
Människa vs naturen
Har vi tur får vi se en tävling där människan ställs mot naturen. Inte mot medicinerna.
Jag håller på Cunego, hoppas få se en del av Lövkvist, och ber en stilla bön för att Danilo Di Luca ska få vinna den sjuttonde etappen.
Di Luca kör på hemmaplan då, han är född och uppvuxen i Abruzzo och hans supportrar kommer att skrika honom hela vägen upp för bergen.
Några av dem kommer att ha åkt från L’Aquila, för att titta på Girot. För att det är vad man, trots allt, gör när man lever.