AIK på alla positioner

Robert Laul

Konkurrensen allt annat än mördande

helskärm

Det var chefen som föreslog det – ta ut tre allsvenska drömelvor för 2009!

Ett beställningsjobb, tänker ni.

Ett omöjligt jobb, säger jag.

Givetvis gjorde Åsiktsmaskinen ändå ett försök.

Med hjälp av centralt placerade journalistkällor i södra-, västra- och mellersta Sverige har tre startelvor plus bänk och tränare tagits fram.

Ni ser dem här intill.

Mest intressant är Stockholmselvan: tio AIK:are plus Charlie Davies.

Inte så konstigt kanske eftersom Hammarby och Djurgården ligger längst ner i tabellen och Brommapojkarna egentligen bara har en och en halv spelare jag funderade över: allroundkompetente Philip Haglund samt Richard Henriksson i en spelande presschefsroll beredd på ett eventuellt inhopp vid mittbacksskada.

I Djurgården skulle en formtoppad och frisk Daniel Sjölund möjligen peta Bojan Djordjic men detta har inte varit Sjölunds år. Mikael Dahlberg var nära en plats på bänken men Flavio känns giftigare att slänga in sista kvarten.

Bajen-Charlie är given sett till hans prestation innan Frankrike- flytten, däremot står sig inte Lolo Chanko

i konkurrensen. Rami Shaaban och Emil Johansson får plats på bänken som saknar mittbackar men ändå är klokt balanserad då Nisse Johansson kan kliva inåt om det skulle behövas.

Stahre står för en rakare och enklare fotboll

Konkurrensen på tränarsidan är, milt uttryckt, inte mördande: Mikael Stahre gör sitt första år som allsvensk huvudtränare och identifierade direkt att AIK-truppen skulle må bättre av en rakare och enklare fotboll samt byggas runt en och samma startelva och inte ständiga taktiska förändringar anpassade efter motståndet som företrädaren Rikard Norling trodde på.

För att få fason på södra Sveriges drömelva 2009 där chefen tyckte att även Kalmar borde ingå (geografi ingår däremot inte i chefsutbildningen) kontaktade jag firma Larsson & Alfelt som likt ett skånskt svar på Hasse Backe och Tord Grip gjorde markservicen – sedan återstod bara den avgörande finjusteringen.

Jag väljer bort Trelleborgs Andreas Drugge trots 14 poäng (6+8) eftersom han aldrig skulle tagit en ordinarie plats i den här omgivningen. Men Drugge har gjort det bra, det får vi ge honom. Däremot får lagkamraten Magnus Andersson, som har ett större spel i sig, en plats på bänken. Andersson borde vara ett glödhett objekt för samtliga allsvenska toppklubbar.

Försvarsspelare saknas bland reserverna men startelvans Tobias Eriksson och Daniel Andersson kan gå ner som ytter- respektive mittback om det krisar. Molins har varit ojämn och Harbuzi gick också upp och ner under sina elva matcher, därför hamnar båda på bänken. Rasmus Bengtsson satte tillräckligt med avtryck innan han lämnade landet och känns given då Malmös Gabriel är närmast att hota, en direkt medelmåttig mittback som efter två usla år gör en hygglig säsong och lika plötsligt som obegripligt får någon sorts kultstatus.

Tränare Nanne Bergstrand känns bäst skickad att hålla artisterna utanför laget på gott humör.

Bjärsmyr petas i väst

De hårdaste petningarna hittar vi i västra Sverige:

Jonas Henriksson som gjort hela 16 poäng som högerytter (10+6) är utanför startelvan då han konkurrerar med Stefan Selakovic som varit snudd på landslagsmässig.

Mattias Bjärsmyr får också börja på bänken, faller bort på grund av att han har färre matcher än Ragnar Sigurdsson och Teddy Lucic.

Andra namn som var på tapeten: Häckens Tom Söderberg, Halmstads Michael Görlitz och Emil Salomonsson samt givetvis Öis Marcus Allbäck och Alvaro Santos. Men Allbäck har bara gjort tre mål på 17 matcher och Alvaro vaknade för sent.

Bollplank i den här delen av landet var Eriksson & Thorén och vi hade svårast att enas om tränaren; jag gick på Peter Gerhardsson som gjort fantastiska saker med Häcken, Eriksson röstade för Blåvitt-duon medan Thorén pratade sig varm om Magnus Haglund.

Resultaten fick avgöra.